Längs Skärvån| Vattenflöde | Natur- och kulturmiljö |
|
|
|
Välkommen på en resa i tid och rum, rum i så motto att vi under en sträcka på ett par kilometer i längd förflyttar oss ungefär 70 meter i höjdled. Dessa sjuttio meter har inneburit att trakten här omkring kunnat ta steget in i industrisamhället och det är här som tidsresan sålunda utspelar sig, nämligen under de senaste dryga 150 åren. Ett fyrtiotal industrianläggningar med dammar och dammvallar går att återfinna utmed Skärvåns flöde från Skärvsjön i väster, bilden ovan, till Mosjön i öster. Mosjön finns att beskåda på en av de sista bilderna i denna presentation av ytterligare ett stycke unik natur i trakterna av Marieholm. Det unika mötet mellan kultur och natur och det rinnande vattnet ger förutsättningar för en biologisk mångfald av mycket hög klass och högt värde, ett oåterkalleligt eko från flydda tider som samtidigt är ett oåterkalleligt ansvar för de nu levande att bevara för framtidens ännu ofödda generationer. Jag låter dessa ord följa läsaren och mig som ett aldrig utdöende eko på vår färd nedför Skärvåns vindlande och forsande vattenvägar. Skärvån rinner ur Skärvsjön och längs en ravin, passerar Marieholms samhälle för att sedan rinna ut i Mosjön. Sträckan är lite drygt 2 kilometer lång och fallhöjden är ca 70 meter. Landskapet är dramatiskt och skogsbevuxet och tack vare den korta sträckan och den höga fallhöjden gavs mycket goda förutsättningar för landvinningar inom industrin. |
|
Vattenflöde |
|
|
Så här liten var Skärvån vid utloppet från Skärvsjön en torrsommar som denna, läs 2005, då denna bilden togs. Även sommaren som gick, läs 2006, var också en torrsommar, kanske till och med värre än 2005. Den vackra stenbron har sett värre flöden och någon påfrestning på den bastanta granitkonstruktionen förelåg inte. I miljöer som denna trivs ormbunkar och mossor av olika slag, till exempel skogsbräken som syns mellan blocken på bilden. Dessa stenbroar är i sig små konstverk och vittnat om forna generationers möda och slit och idag är de perfekta boplatser för den vackert gula och gråa forsärlan eller gråärlan som den hette förr. Skärvån härbärgerar för övrigt ett antal häckande par av denna ovanliga fågel som upptäcktes som häckfågel för första gången i Småland vid Tabergsån i Taberg för ungefär hundra år sedan. Taberg är ett kupolformat berg i norra Småland cirka 13 kilometer söder om Jönköping, höjden är 343 meter. Berget består av bergarten hyperit med stora mängder av mineralet titanomagnetit och är Sveriges största titanförekomst. Eftersom berget också innehåller mineralet olivin eller grönsten brukar man använda benämningen titanomagnetitolivinit om Tabergsmalmen vilket får betraktas som en ordentlig tungvrickningsövning. Den mycket ovanliga ormbunken brunbräken, ”Asplénium adulterínum”, har på Taberg en av sina få växtplatser i Sverige. Brunbräken är en art i ormbunksfamiljen småbräkenväxter. Det är en 7 till 10 centimeter hög växt, där det parbladiga bladets mittskaft är mörkbrunt nedtill, medan det övre partiet på cirka 2 centimeter är grönt. Bladsegmenten är 5 millimeter långa och högst 5 millimeter breda. Arten hör hemma i Europa och finns i Sverige endast i Småland på Taberg, där den är fridlyst, samt i Västergötland. Den växer på serpentin- och olivinbergarter. |
|
|
Rörelseenergin i det rinnande vattnet skapade kraft som kunde tämjas och utnyttjas för att skapa industrihistoria och välstånd men inte utan mycket möda och stort besvär. En stor uppfinningsrikedom och envishet samt slit, långa arbetsdagar, hårt kroppsarbete och i förtid utslitna människor var priset de tidiga industrigenerationerna fick betala tillsammans med en hårt sliten miljö. Idag århundraden senare ska vi skänka dessa människor en tacksamhetens tanke och dra lärdom av deras misstag, för dessa människor lade grunden till vårt stora välstånd idag. Det är tyvärr något som vi alldeles för lätt glömmer bort när vi i allt snabbare takt rusar vidare i konsumtionssamhällets omöjliga ekvation som innebär ett hårt tärande på vår allas gemensamma planet jorden. Vi nutidsmänniskor lämnar alldeles för stora ekologiska fotavtryck efter oss och detta har vi tyvärr gjort sedan minst 50 år tillbaka. Det är hög tid till besinning. Ekologiskt fotavtryck, ett slags mått på hur stor yta det behövs för att förse befolkningen i ett område med livsmedel, energi och transporter samt för att ta hand om det avfall och de utsläpp som uppkommer. I-ländernas fotavtryck är, milt uttryckt, jättelika! |
|
|
Vid Skärvåns kvillrande forsar i trakten av Saxhyttan eller Marieholms valsverk som det också kallas, i drift mellan 1895 och 1911, möts man verkligen av historiens vingslag. Här kan man se de mäktiga lämningarna i form av kanaler och kraftfulla stenfundament. Här är även Skärvån i sig stensatt för att koncentrera vattenhastigheten och förhindra erosion. Erosion av latinets ”erósio”, nötning och av ”eródo”, gnaga av, fräta sönder, nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris. Erosionen verkar tillsammans med andra exogena processer. Vittring, erosion, transport och avlagring, sedimentation, bildar och utformar i samverkan med tektoniska rörelser i jordskorpan jordytans stora och små terrängformer. Erosionen har verkat i jordklotets olika naturmiljöer under hela den geologiska historien och fortsätter med sitt arbete. Man skiljer mellan naturlig erosion och av människan påverkad jorderosion som kan leda till markförstöring. Erosion och erosionskontroll studeras inom geovetenskap och teknik. Vattenerosionen sker dels i bäckar och floder, fluvial erosion, dels utanför vattendragens räckvidd i branta eller flacka sluttningar, sluttningserosion. Vattenerosionen på en hårt odlad eller betad jordsluttning ökar med intensiteten hos regnskurarna eller snösmältningen, med lutningen, med sluttningens längd och med jordtäckets känslighet för erosion. Den förstoras också av brist på vegetationsskydd. Dropperosion sker då regndroppar faller på naken jord, slår sönder små jordklumpar och skvätter undan partiklar, vilka tätar jordens porer och ökar vattnets avrinning på ytan. Därmed ökar den fortsatta erosionen, först i små rännilsfåror av några centimeters djup, så småningom kanske i flera meter djupa raviner. Alla dessa former av vattenerosion bidrar till varaktig markförstöring i områden med svagt vegetationsskydd till följd av torrt klimat eller överexploaterade marker. En annan grupp av erosionsprocesser i sluttningar är snabba massrörelser som stenras, jordskred, slamströmmar och eroderande snölaviner, som exempel har jordförluster på upp till 150 ton/ha per år uppmätts på utsatta åkermarker i Afrika. |
|
Natur- och kulturmiljö |
|
|
Det skulle, med lite fantasi, kunna vara den nedre delen på någon av pyramiderna vid Giza men är utloppet från Saxhyttedammen sett från nordost. Den mäktiga muren är kanske 4 meter hög där den är som högst. En separat skorplavsinventering av stenarna i muren skulle vara mycket intressant att se resultatet av. Muren är dock i skriande behov av en försiktig renovering för att stoppa det omedelbara förfallet med bland annat träd och trädrötter. Rotens funktion är att förankra växten samt att förse den med vatten och näringsämnen. Roten har ibland betydelse som upplagringsorgan och för många örter som överlevnadsorgan under vinter- och torrtid. Rötterna är vanligen underjordiska, men ibland förekommer särskilda luftrötter med annan funktion än jordrötterna. Beroende på växtens livslängd utvecklas rotsystemet olika kraftigt. Hos ettåriga växter är roten svagt utvecklad. Tvååriga växter får redan första året en kraftig rot, ibland en uppsvälld och näringsupplagrande så kallad pålrot eller lagringsrot, som hos till exempel morot. Fleråriga växter har kraftiga rotsystem, som ofta är överlevnadsorgan. Växters rotsystem är i allmänhet finförgrenat, och längden och kontaktytan mot jorden kan uppgå till nära nog otroliga värden. Så kan till exempel den sammanlagda längden hos alla rötter och rothår hos en fyra månader gammal rågplanta överstiga avståndet från Nordpolen till ekvatorn! Sprängkraften hos växande rötter och rotsystem kan vara enorm och förödande på till exempel Saxhyttedammens stenkonstruktioner. |
|
|
En viss rensning och ”uppsnyggning” av området i och kring Saxhyttedammens väldiga murar vore inte helt fel men det måste göras med tanke och finess för att inte skada natur, kultur och biologisk mångfald. Biologisk mångfald eller biodiversitet är lika med rikedom av arter, genetisk variation inom arter samt mångfalden av ekosystem. Begreppet lanserades i USA i mitten av 1980-talet och är betydligt bredare än de tidigare använda orden artrikedom och diversitet. Främsta skillnaden är att värdet av den genetiska variationen inom varje art uppmärksammas i ökad utsträckning. För att bli ett användbart och mätbart begrepp måste biologisk mångfald preciseras, dels till nivå det vill säga ekosystem, arter och variation inom arter, dels till geografiskt område. Bevarandet av den biologiska mångfalden är en fråga som i dag står relativt högt på den politiska dagordningen. En konvention om biologisk mångfald undertecknades i samband med Riokonferensen 1992. Konventionen om biologisk mångfald, fördrag undertecknat vid Riokonferensen 1992. Konventionen syftar till att bevara den biologiska mångfalden, till ett långsiktigt hållbart nyttjande av mångfaldens beståndsdelar och en rättvis fördelning av de nyttigheter som kan vinnas ur genetiska resurser. Undertecknande parter förbinder sig att inom sina gränser skydda alla naturligt förekommande arter i livskraftiga populationer. Konventionen anger riktlinjer för bland annat inrättande av skyddade områden och utveckling av långsiktigt hållbara brukningsmetoder samt ger rekommendationer om ekonomiskt stöd till utvecklingsländernas arbete för att bevara den biologiska mångfalden. Konventionen trädde i kraft 1993 och har ratificerats av mer än 175 stater av jordens 202 statsbildningar. |
|
|
Den engelska statyn i dammen nedom kyrkan i Marieholm, som är områdets stora konstskatt, kan beskåda ett vackert stycke natur med både häckande forsärla och strömstare bakom en ridå av lönn, här står också två gigantiska klibbalar som tyvärr hotar den gamla fabriken, som är under pågående renovering, med sin blotta närvaro, det vill säga, om en ny Gudrun eller Per skulle vara elak skulle de kunna falla direkt på taket och mer eller mindre krossa den gamla ovärderliga byggnaden. I kanalen genom den gamla fabriken vistas ofta den lilla strömstare och när den låter höra sin vackra sång inifrån byggnaden får den en resonans som förstärker ljudet på ett märkligt och trolskt sätt. Även forsärlan tar ofta genvägen genom huset för att komma vidare neråt Skärvåns dammsystem. Resonans, av senlatinets ”resonántia”, som betyder återklang, av latinets ”résono”, för genljuda, eka. Inom fysiken ett allmänt fenomen hos svängande system som innebär att även en svag, periodisk yttre störning inom ett snävt frekvensområde kan leda till att systemets svängningsamplitud ökar kraftigt. Amplitudökningen beror av frekvensen och blir maximal då frekvensen är nära lika med det odämpade systemets naturliga frekvens. Vid resonans kan stora energibelopp överföras av den drivande kraften till det svängande systemet, varvid skador kan uppstå på till exempel maskiner eller broar. Fenomenet har stor teknisk betydelse bland annat ur säkerhetssynpunkt. |
|
|
En kraftig vegetation täcker stränderna sista delen av Skärvån genom Marieholms samhälle med framför allt ormbunkar och mängder av stubbskott av olika träd- och videarter innan ån via bruket och den stora våtmarken försvinner ut i Mosjön. Detta är en vacker parkliknande miljö som verkligen förgyller Marieholm, men stubbskotten måste hållas efter då de besitter en kolossal växtkraft. Att ringbarka träd med tendens att vilja bilda stubbskott är verkligen ett gott råd. Tänk om alla samhällen och städer hade lika vacker och rik närnatur. Ett intressant lästips i detta sammanhang är den nyutgivna boken ”Närnaturboken - Inspirerande om naturen runt knuten” av Ulf Lundwall och Isak Isaksson. Närnaturboken förenar nytta med nöje, kunskap med upptäckarlusta och allmänbildning med naturvård. I en mylla av nio grundläggande principer för vård av naturen planterar författarna över trehundra idéer för hur man gynnar mångfalden precis utanför knuten. Det är konkreta tips som är lika relevanta för naturvårdstjänstemannen som för koloniodlaren. Boken säljs via Naturskyddsföreningen och Naturbokhandeln på Öland. Videarter ur släktet ”Salix”, är lövfällande träd, buskar, ris eller örtlika dvärgbuskar. Barken är gråaktig, slät eller skrovlig, veden har ofta åsar under barken. Vinterknoppar med ett knoppfjäll, ”videkissar”. Bladen är strödda eller enkla, kanterna helbräddade, naggade eller fint sågade. Tidigare framställdes salicylsyra ur sälgbarken. Detta ämne ger acetylsalicylsyra som är huvudingrediensen i många huvudvärkspreparat och att tugga sälgbark var i äldre tid ett sätt att bota huvudvärk. Idag framställs ämnet på syntetisk väg. Släktnamnet ”Salix” användes redan av Cato, död 149 före Kristus. Pilar och sälgar är andra namn som ofta används på arter i släktet. Släktet har omkring 400 arter, som huvudsakligen förekommer i tempererade områden på Norra halvklotet. I Sverige finns 24 arter, de flesta hör dock hemma i norra Sverige. |
|
Bildspel
© Kulturarv Marieholm | Publiceringsverktyg: KEYnet Informationscentralen