I Marieholmsskogen, inledning
Marieholmsskogens naturreservat är bildat för att bevara en barrskog med höga naturvärden. Reservatet ska också ge möjligheter till naturupplevelser och vetenskaplig forskning - så länge naturvärdena inte tar skada. I södra Sverige är det i dag mycket ovanligt med så här stora gammelskogar. Här är infarten till naturreservatet Moskogen mellan Flaten och Marieholm. Skogområdet är så fint och unikt att man verkligen önskar sig en större och mera inbjudande vägvisning in i detta urskogslandskap. Den mycket informativa och vackra faktatavlan som finns inne vid Kacklesjöns sydvästra strand borde även finnas här ute vid allfartsvägen. Dessutom finns resterna efter det gamla Modala tegelbruk alldeles bakom buskarna, en kulturhistorisk pärla.
Rester av det gamla Modala tegelbruk i Mo, Åsenhöga socken, där lera hämtades från Mosjöns stränder och formades samt brändes till högklassigt tegel för såväl tak som väggar. Här skulle naturligtvis rustas upp, sly och träd tas bort allt för att synliggöra historien i landskapet och med där tillhörande informationstavlor skulle detta kunna användas som kulturhistorisk inkörsport till den naturhistoriska urskogen i Mo. Entré!
Den nya vackra informationstavlan vid Kacklesjöns sydvästra strand. Här kan man läsa om skogens historia och ett urval av de arter som kräver lång kontinuitet i skogen, det vill säga naturskog eller urskog. Urskog är per definition; skog utan spår av människors ingrepp. Enligt allmänt språkbruk skall urskogen dessutom vara gammal och helst grov, men principiellt är till exempel spontan återväxt på ett brandfält eller i större stormlucka urskog så länge den är orörd. Många urskogar är olikåldriga och uppvisar olika stadier av återväxt och nedbrytning av trä och annat organiskt material. Bortsett från fjällbjörkskog är verkliga urskogar numera sällsynta i Norden, även om sådana finns kvar i en del fjällnära barrskogar samt i några nationalparker och andra reservat. Naturskog är per definition; skog som bildats och vidmakthålls genom självföryngring och även i övrigt bibehåller naturliga drag i markbildning, växtliv och djurliv, men som ändå inte behöver vara orörd urskog. Moskogen är ett mycket fint exempel på det senare, det vill säga naturskog.
Fuktiga skogar med sällsynta arter Granskog med blåbärsris dominerar i Marieholmsskogen. Här finns också små partier sumpig granskog och öppnare tallhedar. Bäckar, bergbranter, sjöar och mossar ger en varierande och fuktig miljö. Detta leder i sin tur till en artrik moss- och lavflora. I reservatet lever dessutom många urskogsgynnade skalbaggar. Tjäder och spillkråka är vanliga. Delar av skogen har mycket hög ålder. De högsta naturvärdena ligger i skogens orördhet och i att här finns gott om både gamla träd och död ved i form av lågor och torrakor. Berggrund av graniter Berggrunden i reservatet består mest av grå-röda graniter. Marieholmsskogen ligger helt ovanför högsta kustlinjen. Jordarten utgörs av morän. Torplämningar och våtmarksslåtter I reservatets nordvästra del finns torplämningen Rydet med stenrösen och nu igenvuxna odlingsmarker. I övrigt är det svårt att hitta synbara spår av odlingar. Längs Nydalabäcken har det enligt skifteskartor från 1800-talet funnits våtslåttermark. Liten påverkan av skogsbruk Under 1900-talet har några mindre hyggen tagits upp. Det har också förekommit viss plockhuggning. Stora delar av reservatet är dock mycket ringa påverkat av skogsbruk. Vattendragen kalkas I Kacklesjön finns bland annat abborre och gädda. Mört och elritsa har däremot slagits ut av försurningen. Sedan 1984 kalkar man uppströms Kacklesjön för att motverka försurningen. Var aktsam om Marieholms urskog Allemansrätten gäller inte fullt ut i naturreservatet. Besökaren är skyldig att känna till och rätta sig efter de föreskrifter som finns för området. I Marieholms urskog får man bara elda på särskilt anvisad plats. Det är inte tillåtet att fälla eller skada träd och buskar eller plocka växter eller växtdelar, med undantag för bär eller svamp för husbehov. Övrig lagstiftning för vad man får göra i skog och mark gäller givetvis också i naturreservatet. Vägbeskrivning Marieholms urskog ligger i Gnosjö kommun, ungefär mitt emellan Gnosjö och Skillingaryd, 2 kilometer nordost om Marieholm.
Naturen ger och naturen tar, kretsloppen håller på att fullbordas i och med att veden sakta men säkert bryts ner av svampar, insekter och bakterier till sina yttersta beståndsdelar, det vill säga olika kväveföreningar, koldioxid och vatten samt lite annat smått och gott. Dessa ämnen återgår sedan på nytt till kretsloppen via näringsupptag av andra levande organismer. Den gulvita- och grå renlaven ramar estetiskt in konstverket. Nedbrytning eller mineralisering är process i naturen där organiskt material, främst döda växter, svampar, alger och djur, omvandlas till framför allt oorganiska molekyler. I naturen är svampar och bakterier de viktigaste nedbrytande organismerna, destruenterna. Dessa utvinner energi för sin biomassaproduktion genom att oxidera det organiska materialet till främst koldioxid. Nedbrytningen sker i flera steg, där det organiska materialet sönderdelas till allt mindre molekyler av olika organismgrupper. Nedbrytningen är nödvändig för frigörandet av organiskt bundna näringsämnen. Dess hastighet och slutresultat är beroende dels av substansernas kemiska karaktär, dels av miljön. Enkla molekyler, såsom enkla sockerarter, bryts snabbt och fullständigt ned till oorganiska molekyler. Stora, kemiskt mer komplicerade molekyler, t.ex. cellulosa, har längre nedbrytningstid. Vissa mycket komplicerade molekyler, t.ex. lignin, tar flera år att bryta ned, och ofta är nedbrytningen inte heller fullständig. Genom ofullständig nedbrytning kan ackumulering av organiskt material uppträda, vilket inträffar t.ex. i vattensjuka och därigenom anaeroba miljöer, såsom i högmossar. Många av de syntetiska organiska molekyler som människan skapat är svårnedbrytbara
Ytterligare en bild på granvedens nedbrytning, även spillkråkan hjälper till med att spetta sönder veden i sin jakt på insektlarver som i den döda veden har sitt eldorado. Biotopen är fuktig under större delen av året tack vare berget som gör att regnvattnet leds grunt nedför sluttningen och ger perfekta förutsättningar för framför allt mossor och lavar med även för svampar. Djupet till grundvattenytan beror dels på grundvattenbildningens storlek, dels på jordens och berggrundens förmåga att leda undan grundvattnet. I Sverige är grundvattenbildningen förhållandevis stor, och i moränlandskapet är genomsläppligheten hos de djupare jordlagren och berggrunden relativt låg. Detta ger ett mycket ytligt grundvatten, med grundvattenytan på några få meters djup eller ytligare. Under vattnets strömning genom jord och berg sker en fortlöpande förändring av dess kemiska sammansättning, genom kemisk växelverkan med omgivande mineral. Det ursprungligen sura och mineralfria nederbördsvattnet omvandlas gradvis till mindre surt eller neutralt grundvatten med hög mineralhalt. De snabbaste förändringarna sker i rotzonen, där mineral löses ut ur jordpartiklarna med hjälp av syror från växternas aktivitet. I grundvattenzonen sker reaktionerna långsammare, men genom vattnets långa vistelse i denna zon kan förändringarna bli störst där. Beroende på strömningsvägar och uppehållstider i skilda geologiska miljöer kan grundvatten ha betydande halter av bl.a. järn, mangan, kalcium, magnesium, klorid och sulfat.	Upp >>
Blåbärsris med blåbär, blåmossa och en vacker sandsopp under en tall uppe på höjderna, öster om Kacklesjön. Till och med ett och annat lingonris har smugits sig in på bilden, dock inga bär vilka var en bristvara inom området denna hösten, tyvärr. Till och med på de vanligtvis lingonrika moarna i grannskapen var de svåra att hitta. Mo kan beskrivas som en grusig, torr slättmark vanligtvis högt belägen och bevuxen med tall, så kallad tallmo, vanlig i våra trakter. Historiskt har ordet mo använts sedan äldre fornsvensk tid då som mor i betydelsen sandhed. Ordet är besläktat med isländskans má i betydelsen skrapa, gnida, detta dock av omdiskuterat ursprung. Mo kan också vara en kornig jordart på gränsen till sand, så kallad pinnmo. På lingonröda tuvor och på villande mo där furuskogen susar susilull och susilo, där kan du se dem en och en och stundom två och två på lingonröda tuvor komma dansande på tå. Karl Williams (text), Flickorna i Småland (1910)
Den lilla bron över Modalaån, utloppet från Kacklesjön förstärker intrycket av ”mysig” vildmarksupplevelse och en vildmarksupplevelse blir det med råge vartefter vandringen fortskrider. I de dramatiska stigningarna upp emot berget i öster testas verkligen besökarens krafter inte minst efter ”Gudruns” besök under de första dagarna i januari 2005. Urskogskänslan var fullständig! Storm är en vind som blåser med en viss vindstyrka på land och på sjön. När det är halv storm går vågorna mycket höga och taktegel kan blåsa ner från husen. Vid storm är havet alldeles vitt av skum och på land kan träd blåsa omkull. Svår storm är mycket ovanligt på land, se ”Gudrun”. Man mäter vindstyrkan enligt Beaufortskalan som talar om hur mycket vinden påverkar naturen. Vid halv storm är vindstyrkan 9 enligt den skalan, vid storm 10 och vid svår storm 11. Man kan också ange vindens hastighet. Vid halv storm blåser den med cirka 21–24 meter per sekund, vid storm med cirka 25–28 meter per sekund och vid svår storm med cirka 29–33 meter per sekund.
Nu börjar det dramatiska skogslandskapet att framträda, här i en ljuslucka efter en fallen jätte spirar nytt liv i form av yngre granar som när ljus och värme ökade satte igång att växa efter att ha tillbringat mer eller mindre tid i den så kallade fröbanken i marken. Den döda veden efter den fallne jätten får nya och andra arbetsuppgifter som livsmiljö för annat liv som till exempel insekter, svampar, mossor och lavar.
Ser Ni trollen och vättarna bakom stenarna eller kanske skogsrået vid den fallna granen. Det är inte svårt att förstå att slika historier kunde uppstå i forna tider när dessa miljöer var betydligt vanligare än idag och vi i huvudsak levde närmare naturen. Här skulle självaste John Bauer varit avundsjuk, tro mig, själv skrev jag på platsen i ren inspiration denna dikten som jag kallade ”Moskogstankar”. I granskogsjättars dova sus i trädens skugga likt ett rus ses vättar, småfolk ila kring runt block och stammar i en ring kring lågor, ved av ålder tyngd På bädd av mossor vilar jag i ljuset likt en sarkofag en jätte, gammal fallit ner i veden livet åter ber om lov att träda fram En plats som denna vila ger som mången trött och vilsen ser som lis för både kropp och själ ett sätt för oss att få må väl och dagar orka möta Ett ljus går "opp" vak "opp" min kropp ej tid att vila ty livets bila driver hårt och skoningslöst
En annan vinkel av de dramatiska stigningarna upp emot, de idag, ganska förfallna hyddorna som en gång Klubb Vildmark byggde på 60- och 70-talen. Reparera eller riv och forsla bort annars riskerar det snart att hända en olycka på grund av det långt gångna förfallet av hyddorna. Vildmark är i strikt bemärkelse den av människan opåverkade naturen, men eftersom praktiskt taget all natur är påverkad av människan avses normalt "icke utvecklat landskap i huvudsak format av naturens krafter". I den senare meningen räknas omkring en tredjedel av jordens landområden som vildmark; 41% finns i Arktis och Antarktis, 20% i tempererade regioner. Tundra, öken och halvöken samt taiga är, i tur och ordning, de biom eller milötyper som hyser mest vildmark.
Trolskt så det förslår, Det skagenliknande ljuset i Moskogen kunde lika gärna ha insprirerat skagenmålarna, med det äkta paret Ancher, P.S och Marie Kröyer, Viggo Johansen, Christian Krogh, Frits Thaulow, Oscar Björk och Johan Krouthén i spetsen, till sina klassiska tavlor här som vid Skagen på Jylland. Hipp hipp hurra! Trolsk betyder något som tycks overklig och förtrollande, jämför fornsvenskans trylsker, trolsker, i betydelsen trollkunnig, används även i betydelsen ”det trolska skymningsljuset”, se bilden ovan.
De magiska flyttblocken, på bilden ett stort granitblock sydost om Kacklesjön, var fordom ingången till underjorden. Här fanns trollen och annat oknytt, så tag Er i akt Ni skogsvandrare och utmana inte ödet med att gå för närma. Jättar hade oftast kastat dessa, mer eller mindre, stora block från stora avstånd en gång i den grå forntiden när människornas tid var ny.I själva verket är jättarna den stora inlandsisen som senaste gången täckte Nordeuropa för cirka 50000 år före nu till cirka 10000 år före nu. Denna nedisning, som var den femte i ordningen under den senaste årmiljonen, en tidsperiod som vi idag kallar kvartär, förändrade landskapet genom sin enorma tyngd och rörelse fram och tillbaka. Berg slipades och block bröts loss och följde med isen, dessa lämnades sedan av när isen smälte och hamnade där de då råkade befinna sig när isen kalvade eller på annat sätt bröts i bitar. Eftersom isranden låg, och kalvade, i dessa trakter någon gång för cirka 12000 år sedan och isälvarna då forsade fram som bäst är det med andra ord just då som detta block placerades här. Välkommen hit!
Vissa områden i Moskogen är mer eller mindre oframkomliga på grund av stormen Gudrun som drog fram med förödande kraft en natt i januari 2005. Bortsett från nödvändiga röjningar för att hålla stigar och vandringsleder framkomliga ska resten av veden få ligga kvar för att gynna den biologiska mångfalden. Det finns alldeles för lite död ved i våra skogar för att hotade vedlevande insekter, svampar, mossor och lavar ska kunna garanteras en fortsatt överlevnad. Dessutom tillkommer alla de levande organismer som mer indirekt är beroende av dessa arter för sin överlevnad i form av de födoresurser som dessa innebär.
Här är det i princip omöjligt att ta sig fram efter stormen Gudrun. Hur hanterar man detta i ett naturreservat eller i en nationalpark? Frågan är lätt att besvara och svaret är självklart, det vill säga, låt det ligga och gör nya vandringsleder om dessa har råkat bli blockerade. Vi har så oändligt lite av ur- och naturskog kvar i Sverige i allmänhet och i södra Sverige i synnerhet så ändamålen helgar medlen. Här kommer ett stort antal vedberoende organismer att kunna säkra sina fortbestånd ännu ett litet ögonblick i dessa artutrotningens tidevarv.
Här går bäcken i dagen på det kanske bästa stället och vattendjupet är som mest ett par decimeter. Tänk om det inte hade varit så försurat och fyllt med humusämnen så hade det varit drickbart och viket privilegium att få släcka sin törst vid en skogsbäck, tyvärr ett minne blott vid många av våra småvatten. Varför ska det behöva vara så, det måste gå att återskapa och bibehålla detta förr så själklara faktum. Försurning betyder att någonting blir surare. Ordet används mest om skador på miljön. Mark och vatten får nämligen inte bli för sura, för då får djur och växter allt svårare att leva där. Måttet på surhet kallas pH-värde, ju lägre pH-värde, desto surare. Försurning orsakas framför allt av nedfall från rökgaser när man eldar med bränslen som innehåller kväve och svavel. Utsläppen av sådana gaser kan spridas över mycket stora områden, till exempel från Brittiska öarna till Sverige. Försurning är ett allvarligt miljöproblem. Bland annat kan den leda till att skog dör och att fisk försvinner från insjöar. Skogar och sjöar kan göras friskare genom att man besprutar dem med kalk, men det enda säkra sättet att komma åt försurningen är att minska utsläppen av de skadliga gaserna. Humusämnen är en mörkfärgad, nästan svart, organisk substans i framför allt jord och torv. Humus är från kemisk synpunkt ingen enhetlig ämnesgrupp och dess struktur är lite känd. Humifiering är de processer som vid förnans, döda växt- och djurresters, nedbrytning bildar humusämnen. De bildas genom att mellanprodukter som är producerade under förnans nedbrytning till koldioxid, vatten och oorganiska ämnen reagerar med varandra och med ämnen bildade av olika markorganismer. Marklevande organismer bidrar till nedbrytningen genom att sönderdela organiskt material och genom att röra om och luckra upp, vilket leder till att vatten, luft och mikroorganismer kommer åt. Näringsämnen blir sålunda åter tillgängliga för mikroorganismer och växternas rötter. Humifieringsprocesserna är i regel mycket långsamma.
Det är betydligt brantare än det ser ut men området är ändå relativt lättvandrat. Den mjuka mossmattan av väggmossa, kvastmossor och husmossa med inslag av både gulvit- och grå renlav och med inlandsisens medhavda block inbjuder till att sätta sig ner och bara filosofera eller varför inte till att inta sin medhavda matsäck och att efteråt kanske ta sig en ”tupplur”. Naturupplevelse när den är som bäst. Inlandsis, formbar glaciär som täcker en landareal på mer än 50000 km2. Inlandsisar över låglandsområden kan ha en tjocklek på 2-3 kilometer. Världens största inlandsis finns numera i Antarktis. Under kvartärperiodens istider täckte inlandsisar stora delar av norra Europa och Nordamerika.
Kacklesjön från söder mot norr, en vy som möter vandraren alldeles invid leden. Här kan med fördel ta sig ett dopp om årstid och temperatur är den rätta. Här kan man med lite tur få se storlomsparet som fiskar, när de alldeles omärkligt försvinner under ytan i en dykning som knappast ens krusar det spegelblanka vattnet. Stanna här en stund och bara njut av fägring och tystnad, som grädde på moset kanske du får höra det ödsliga ropet från lommarna.
Skärsjön åt öster, en av flera sjöar inom området Moskogen. En typisk sjö för dessa områden med vatten som lider av den ständigt pågående försurningen. Kalk är en absolut nödvändighet för att dessa vatten ska överleva med en någorlunda rik fauna och flora. Här häckar de vanliga arterna såsom knipa, drillsnäppa och ibland ett och annat gräsandspar. I strandkanterna växer sjöfräken och gul näckros och vattnet är mer eller mindre brunfärgat av humusämnen.
Estetiskt vackra och fantasifulla bildningar bland klipporna inbjuder till både filosofiska tankar och konstnärligt tänkande. Hade jag haft ett staffli, linneduk,oljefärger och penslar med mig hade jag genast börjat att skapa en bild av dessa mossbelupna block med de vackert grå skorplavarna. Bilden är tagen i den vackra och stundtals dramatiska bergbranten öster om Kacklesjön, i det västra urskogsområdet. De plymliknande växterna på blocken är ormbunken örnbräken.
Vackert eller bara risigt, det beror på vem som tittar. Vackert ur den biologiska mångfaldens synvinkel men bara risigt och förkastligt om man ser det ur skoglig ekonomisk synvinkel. Idag ska de ekonomiska målen eller produktionsmålen vara jämställda med miljömålen, enligt Miljöbalken, men är de det! Bilden är ännu en dokumentationsbild efter katastrofen med stormen Gudrun 2005. Miljöbalken, MB, lagstiftning som utfärdades i juni 1998 och som trädde i kraft 1 januari 1999. MB ersätter ett stort antal äldre lagar på miljörättens område, vilkas benämningar ganska väl speglar innehållet i den nya balken. De lagar som upphävts är bland annat naturvårdslagen, miljöskyddslagen, renhållningslagen, hälsoskyddslagen, vattenlagen och miljöskadelagen. Ytterligare lagar som upphävts är de särskilda lagarna om förbud mot dumpning av avfall i vatten, om svavelhaltigt bränsle, om skötsel av jordbruksmark, om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, om kemiska produkter, om hushållning med naturresurser, om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel, om genetiskt modifierade organismer samt om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter. MB syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. MB skall tillämpas så att människors hälsa och miljö skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakats av föroreningar eller annan påverkan, att värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, den biologiska mångfalden bevaras, mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas samt att återanvändning och återvinning liksom annan god hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.
Signalarter är per definition; arter som används för att förhindra att värdefulla och hotade skogsområden avverkas och eller på annat sätt förstörs. Arbetet baseras på inventeringar, där ett mindre antal, mer eller mindre, ovanliga arter, framför allt lavar, mossor, svampar, insekter, växter och fåglar används som indikatorer för skogsmiljöer med rik biologisk mångfald. Metoden utvecklades i slutet av 1980-talet av biologen Mats Karström och används i dag, med vissa modifikationer, över hela landet av ideell naturvård, myndigheter och skogsbolag. Metoden används också i andra länder, bl.a. Norge. Boken ”Signalarter” av Johan Nitare med flera är den litteratur i populärvetenskapligt utförande som används som referens vid dessa inventeringar. Signalarten på bilden är rostfläck, ”Arthonia vinosa”, och känns lätt igen på sin rostfärgade bål, de små mörka ”kulorna” är lavens fruktkroppar eller apotecier som de heter på fackspråk.
Kolarkojan är alltid öppen och välkomnande för besökaren men frihet kräver ansvar. Lämna det som du vill finna det och det kommer att förbli vackert och inbjudande under långa tider. Torr ved att elda för värme och matlagning ligger alldeles intill men var försiktig med elden! Bara tiotalet meter öster om kojan ligger Skärsjön och gör miljön fullkomlig. En övernattning är verkligen att rekommendera.
Upp >> Naturinventeringar, inledning >>  Startsida >>