Marieholmskanalens träd, örter och svampar Näckrosor  |  Bladvass och säv  |  Träd  |  Mossa och fräken  |  svamp  |
Det fantastiska ljusspelet mellan stammarna och interaktionen med det stilla flytande vattnet får ögonen att tåras. I bakgrunden har en jätte fallit för stormens krafter och bygger nu en bro mellan brinkarna för den balanskunnige och modige besökaren. Det gröna klorofyllet färgar omgivningarna under sommaren. Ordet klorofyll kan härledas till franskans chlorophylle vilket i sin tur kommer av grekiskans chlaros för gulgrön eller ljusgrön samt från phyllon för blad. Detta är ett sammanfattande namn på de gröna föreningar som deltar i fotosyntesen i växter, alger, cyanobakterier och andra fotosyntetiska bakterier. Det finns flera olika former av klorofyll, men alla har en gemensam struktur, en porfyrin-ring med en magnesiumjon i mitten. Skillnaderna mellan de olika formerna ligger huvudsakligen i den kemiska byggnaden av porfyrin-ringen. Alla organismer som utvecklar syrgas genom fotosyntesen innehåller klorofylla. Växter innehåller dessutom klorofyll b. Klorofyll c och d förekommer i en del alggrupper, medan de fotosyntetiska bakterier som inte utvecklar syrgas har speciella klorofylltyper, olika för olika grupper av bakterier. Porfyriner är en grupp av biologiskt viktiga organiska föreningar vilkas grundstruktur är ämnet porfin. Porfin är en cyklisk tetrapyrrol, det vill säga en ringsluten kedja som består av fyra pyrrolmolekyler. Olika porfyriner skiljer sig från varandra dels genom hur pyrrolerna är bundna till varandra, dels genom att de har olika sidokedjor. Porfyriner förekommer hos flertalet levande organismer, imånga fall som koordinationsföreningar med en centralt belägen metalljon, se magnesiumjonen ovan. Viktiga exempel på sådana metalloporfyriner är ämnet hem som tillsammans med järn ingår i blodets hemoglobin för syretransport, cytokromer också tillsammans med järn som är av vital vikt för vårt syreupptag i kroppen samt klorofyll här dock tillsammans med magnesium för bland annat produktion av syre.
Näckrosor
Den gula näckrosen täcker stora delar av kanalens vatten men här finns även den vita näckrosen och tillsammans bjuder de på vacker ögonfägnad, dock kan även dessa vackra blommor bli för många och måste allt emellanåt rensas bort så att inte allt ljus försvinner från det känsliga vattenekosystemet. Gul näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora flytblad och gula blommor. Bladen är äggrunda med sidonerver som inte är förenade i kanten och bladundersidan är grön och kal. Gul näckros blommar i juni-juli. Blommorna är plattat klotrunda och fyra till fem centimeter breda med fem stora foderblad, kronbladen är små och ståndarknapparna är långsträckta. Märkesskivan vanligen har ett tjugotal märkesflikar. Fruktkapseln mognar ovan vatten till skillnad från frukten hos vit näckros. Gul näckros kan förväxlas med dvärgnäckros, den senare är dock till alla delar mindre, blommorna är bara upp till tre centimeter breda, ståndarknapparna är ungefär lika långa som breda, märkesskivan har vanligen bara ett tiotal märkesflikar och bladen är ofta dunhåriga på undersidan. Hybrider mellan gul näckros och dvärgnäckros förekommer i de områden där båda arterna finns. Blad av vit näckros skiljs genom rundare bladskiva som ofta är rödaktig på undersidan, samt nerver som är förenade i kanten. Gul näckros är vanlig från Skåne till Norrbotten, på Öland, Gotland och i fjälltrakterna är den ovanlig. Arten är känd i Sverige sedan medeltiden. Rotstocken kan användas till nödbröd precis som hos den vita näckrosen medan artnamnet lutea är latin och betyder gul, namnet syftar då naturligtvis på blommornas färg.
Ett vackert möte mellan natur och kultur då de vita näckrosorna vackert ramar in den mäktiga träpalissaden. Det är nästan så att man kan tro att det ligger ett gammalt sjunket skepp under vattenytan och väntar på att få berätta sin historia och avslöja sina skatter. Vit näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora runda flytblad och stora vita blommor, de största hos någon svensk växt. Bladen är runda till brett äggrunda med sidonerver som är förenade i kanten, bladundersidan är ofta rödaktig. Vit näckros blommar från juni till augusti. Blomman har fyra gröna foderblad och talrika vita kronblad, sällsynt förekommer också en form med röda kronblad, så kallad röd näckros, formen rosea. När blomman blivit befruktad böjs frukten ner under vattnet för att mogna. Den köttiga fruktkapseln löser upp sig vid mognaden och fröna, som är försedda med ett luftfyllt bihang, kan flyta med vågor och strömmar innan de slutligen sjunker till botten. Vit näckros är variabel och delas i flera underarter, vilka ibland betraktas som egna arter. Huvudunderarten sydnäckros, formen alba, har stora blad, blommor med talrika märkesstrålar, platt blomfäste och taggiga pollenkorn. Underarten nordnäckros, formen candida har mindre blad, blommor med färre märkesstrålar, konkavt blomfäste och vårtiga pollenkorn. Den tredje underarten, atlantnäckros, formen occidentalis liknar mest nordnäckros, men har en kal zon utan ståndare närmast märkena. Den gula näckrosens blad skiljer sig från den vita näckrosens genom sin mer avlånga form, sina sidonerver som ej är förenade i kanten och sin gröna undersida. Vit näckros är vanlig och förekommer i hela landet. Sydnäckros finns upp till Uppland, men även i Värmland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland, medan nordnäckros är vanligast i de nordliga landskapen. Första fynduppgiften publicerades 1684, men arten är känd sedan medeltiden. Jordstammen kan bli nästan armtjock och är rik på stärkelse vilket gör att den torkad och malen har använts till nödbröd. Vit näckros och även den rödblommiga formen, som kallas röd näckros, är omtyckta som dammväxter. Vit näckros är Södermanlands landskapsblomma. Röd näckros är en form av vit näckros och skiljs bara genom sina röda kronblad. Den röda näckrosen hittades år 1856 i sjön Fagertärn i Närke och den växer numera vild i flera sjöar i Tivedstrakten. Artnamnet alba betyder vit och namnet näckros kommer av att man förr trodde att Näcken gömde sig under bladen.
Den vackra vita näckrosen är kanske vår största och vackraste blomma. Den finns även i en röd variant känd från Fagertärn i Tiveden. Enligt Carl von Linné och hans blomsterur kan man läsa tiden i de vackert vita kronbladen då de vid ett exakt tidsintervall i skymningen sluter sig och återgår till ett knoppstadium för att nästa gryning åter slå upp sina insektsskyltande parningsorgan i form av ståndare och pistiller. Blomsterur är en samling av växter av olika arter vilken visar tiden på dygnet. Blommorna hos en del växter öppnar och sluter sig regelbundet varje dygn på tider som är karakteristiska för växtarten. På grundval av detta konstruerade Linné sitt berömda blomsterur, Horologium florae, där man kan bestämma klockslaget efter vilka blommor som har öppnat respektive slutit sig. Linnés blomsterur gjordes på Uppsalas breddgrader, och tidsuppgifterna måste därför ruckas vid utnyttjande av blomsteruret på andra platser. Dessutom fungerar uret bara vackra och varma dagar. Som exempel på uppgifter ur Carl von Linnés blomsterur kan jag nämna att ängshaverroten öppnar sig mellan klockan 03:00 och 05:00 och sluter sig mellan klockan 09:00 och 10:00, maskrosen öppnar sig mellan klockan 05:00 och 06:00 respektive sluter sig mellan klockan 08:00 och 10:00, åkermolken öppnar sig mellan klockan 06:00 och 07:00 respektive sluter sig mellan klockan 11:00 och 12:00 och gråfibblan slutligen öppnar sig mellan klockan 06:00 och 07:00 respektive sluter sig mellan klockan 15:00 och 16:00.
Upp >>
Bladvass och säv
Den mäktiga bladvassen breder ut sig till vänster på bilden och finns bitvis i ganska stora bestånd utmed norra och västra delen av sjön Flaten. Denna delen av sjön är en god rastlokal för framför allt sjöfågel men även för vadare såväl vår, sensommar som höst. Exempel på återkommande mer eller mindre vanliga fågelarter under dessa sträcktider är sångsvan, mindre sångsvan, storskrake, vigg och dvärgbeckasin. Den sistnämnda låter dock vänta på sig till oktober och november då den kan stötas på mycket nära håll utmed de norra delarna av badstränderna. Dvärgbeckasinen trycker mycket hårt och länge varvid man kan komma den mycket nära, kanske bara någon meter, innan den tar till vingarna för en kortare flygtur. Dvärgbeckasin eller halvenkel beckasin, Lymnocryptes minimus, är en art i fågelfamiljen snäppor. Den blir 20 centimeter lång och är Europas minsta beckasin. Den är tecknad som övriga beckasiner men har betydligt kortare näbb. Den trycker mycket hårt på marken och lyfter först när man är cirka 1meter ifrån den. Under spelflykten frambringar den ett läte som påminner om en häst i galopp. Arten häckar på stora myrar i norra Norrland och lokalt i Småland, bland annat inom Store mosse nationalpark, och norra Skåne, och finns vidare österut i norra Europas och Asiens nordliga taigabälte och sydliga tundraområde. Bladvass är Nordens största gräs och får ofta flera meter höga strån från den grova krypande jordstammen. Bladen är breda, vassa och lite gråaktiga, de har ett typiskt bett tvärsöver. Snärpet, som sitter där bladskivan möter strået, består av korta hår i stället för en hinna som hos de flesta andra gräs. Vassen blommar i augusti-september. Vippan är stor och yvig, den är först brunviolett men blir sedan silverglänsande. Vass kan förväxlas med rörflen som är ett annat storväxt gräs med breda blad. Vippan hos rörflen är dock tätare och inte lika yvig som hos vass, bladen saknar dessutom bett och arten har hinnlikt snärp. Bladvass är vanlig i hela landet men förekommer mer sparsamt i fjälltrakterna. Bladvass växer vanligen i vatten, ända ner till 2,5 meters djup, men ofta även på fuktig jord. Den är en karaktärsväxt för näringsrika sjöar där den ofta bildar stora täta bestånd. Bladvass ansågs förr vara ett av våra nyttigaste vilda gräs men kunde också vara ett besvärligt ogräs på åkermark. Ung vass var ett utmärkt kreatursfoder. Stråna användes till vassmattor eller till taktäckning men kunde också efter rötning användas till grövre papper om man blandade massan med lump. Blomvippan användes till färgning och rotstocken kunde torkad och malen användas som nödbrödsämne. Det rynkiga så kallade bettmärket på bladskivan är märken som uppkommit då bladslidan tryckt och klämt bladet innan det vuxit ut. Uppkomsten av märket har givits många olika tolkningar i folktron och enligt en sägen skall Gud och djävulen ha tävlat om vem som kunde skapa det längsta strået. Gud skapade vassen och djävulen skapade gräset rörflen, men då djävulen upptäckte att Gud lyckats skapa ett mycket högre och större gräs än han själv försökte han bita sönder vassen, vilket sålunda skall ha orsakat bettmärkena. Artnamnet australis betyder sydlig och det svenska namnet vass är känt sedan medeltiden bland annat från Östgötalagen.
Den vackra träpalissaden möter oss redan en bit ut i sjön och just här är den i bättre skick än i den norra delen men annars är boaseringen överlag i bättre skick i den norra delen av Marieholmskanalen. Säven glesnar och försvinner ganska omedelbart när vi når in i kanalen. I de styva sävstråna har flera observationer av kungsfiskare gjorts genom åren och när den blir skrämd flyger den blixtsnabbt och lågt utefter vattenytan in bland skuggorna och trots att den är i det närmaste självlysande turkosblå och roströd blir den snabbt uppslukad av det vackra ljusspelet mellan stammarna inne i Marieholmskanalens dunkel samtidigt hör man dock fortfarande den skarpa och utdragna visslingen under några sekunder. Säv är ett högväxt halvgräs med trint strå. Strået är mörkgrönt och bladen är oftast starkt reducerade och består bara av korta basala slidor. På djupt eller rinnande vatten kan dock arten ibland utveckla långa smala blad men istället blir då strået förkrympt. Axsamlingen består av flera mångblommiga ax, stödbladet är långt och når över axsamlingen. Axfjällen är jämnbruna och saknar körtlar. Blommorna har tre märken. Nöten är trekantig. Säv kan förväxlas med blåsäv, men den senare är mer blågrön i färgen och har axfjäll med röda körtlar, blommor med två märken, samt plattad nöt. Sjösäv finns i hela Sverige och är vanlig överallt utom i landets norra delar. Den växer bara i sötvatten, medan blåsäv huvudsakligen återfinns i bräckvatten. Nyman gjorde 1868 en målande beskrivning av sävens växtplats: ”Den växer gerna der vattnet är så djupt, att det icke kan bottenfrysa, och den uppträder vanligen så talrikt och i så täta massor att den bildar på vattnet riktiga små skogar, i hvilka vinden leker då den under sin gång kröker den böjliga Säven, med vars mörka strån Svärdsliljan gerna blandar några lysande gula blommor.” Första fynduppgift är från 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden. Säv har bland annat använts till taktäckning och även till att fläta mattor, tunnbindare utnyttjade stråna för tätning. Stråmärgen kunde torkad och malen nyttjas till nödbröd. Linné berättar i Flora Lapponica 1737 om hur stråna utnyttjades som simdynor, han skriver att ”Emedan stjälkarna äro svampiga, kunna de, sedan de afskurits, med största lätthet flyta på vattnet. Därför bruka gossar i Sverige sammanbinda dem till knippor, med hvilka de kunna hålla sig uppe, så att de ej sjunka, under det att de söka lära sig simma”, svensk översättning av T. M. Fries, 1905. Artnamnet lacustris kommer av latinets lacus för sjö och syftar på växtplatsen.
Träd
Området runt den södra delen av kanalen är inte fullt lika allélikt inramat som den norra delen men ändå vackert. Trädbestånden är betydligt glesare och inslaget med tall och gran högre. Detta betyder att undervegetationen med markskiktet är bättre utvecklat, tack vare ett bättre ljusinsläpp, och är sålunda tätare och frodigare. Allé, från franskans allée, egentligen i betydelsen gång, bildning till aller för gå. Väg eller gata med träd planterade på båda sidor, vanligen i enkla rader men ibland även i flerdubbla led. Alléer är ett vanligt inslag i allmänna anläggningar, stadsparker et cetera. Trädraderna i en allé planteras på minst en meters avstånd från körbanan, och träden bör med hänsyn till storleken som fullvuxna placeras på 8-15 meters avstånd från varandra. Alléträden utgörs företrädesvis av våra vanliga lövträd. Alléer och stora träd är viktiga kvaliteter i landskapet och utgör en del av vägarnas kulturhistoria. Stora säregna träd har alltid varit viktiga landmärken, rastställen och mötesplatser längs vägarna. Alléer som leder till pampiga herrgårdar anlades en gång i tiden för att markera ägarens status. Kyrkallén gav svalkande skugga för gång-, häst och vagnsresenären den sista sträckan fram mot kyrkan. De ofta gamla och solbelysta träden är även viktiga bo- och växtplatser för sällsynta insekter, mossor och lavar. Vägverket arbetar för att alléer och vägträd ska vara ett vanligt förekommande inslag utmed de statliga vägarna. Som ett led i detta arbete har Vägverkets regioner inventerat alléer och vägträd och upprättat skötselplaner. Se bland annat de vackra och nyplanterade alléerna i Marieholm och Åsenhöga.
Ett annat spörsmål som bör diskuteras är huruvida man ska glesa ut strandbrinksskogen eller ej för helt klart är de stora träden som står närmast vattnet ett problem för träpalissaden och dess rötter bidar till att grunda upp kanalens vattendjup men de är också mycket viktiga för den biologiska mångfalden utmed kanalen. Svaret bör väl bli som vanligt, nämligen en försiktig kompromiss mellan naturvården och kulturvården där allas intressen bevakas och tillvaratas. Alrot är trä från alens rötter och stamansvällningar. Alrot, som har flammig teckning med starka kontraster, användes i Sverige som möbelfaner under 1700-talet och tidigare delen av 1800-talet. Bland annat var alrotsfanerade möbler, främst vändbord, en specialitet för möbelsnickeriet i Mälardalen. Alkärr är en typ av ängsskog på fuktig mark. Det är klibbalen som bildar denna skogstyp på marker som vid snösmältning och regn delvis sätts under vatten. Träden formar stora, upphöjda socklar, där många skuggtåliga växter får fäste, medan markpartierna mellan socklarna hyser olika kärrväxter och en ofta rik markfauna. Alkärren är en starkt hotad vegetationstyp, och många har förvandlats till odlingsmark. Våtmarkskonventionen eller Ramsarkonventionen, konvention om skydd för våtmarker. Konventionen slöts 1971 i Ramsar, Iran. Den trädde i kraft 1975, och 115 stater är anslutna. Syftet med konventionen var från början att skydda viktiga fågellokaler, men genom ändringar och tillägg i protokoll 1982 och 1987 omfattas nu även andra våtmarkstyper, till exempel grunda havsområden som är viktiga uppväxtplatser för fisk med flera olika liknande biotoper.
Hägg växer lite här och var utmed kanalen och det är fritt fram att smaka på detta relativt välsmakande bär. Häggen är annars ett träd eller stor buske som ofta skjuter rikligt med rotskott. Bladen är ovala och vasst sågtandade, mörkgröna med nätlik nervatur, kala på båda sidorna. Bladskaften har två rödaktiga körtlar, nektarier, vid basen av bladskivan. Hägg blommar i maj-juni, strax efter lövsprickningen. Blommorna är vita, starkt doftande och sitter i mångblommiga klasar. Frukterna mognar i juli-augusti, de är små, svarta och glänsande, med söt, något sträv smak. Underarten nordhägg, ssp. borealis, skiljs genom blad med hårig undersida. Hägg kan knappast förväxlas med andra arter. Hägg är vanlig i hela landet utom på Öland och Gotland medan i fjälltrakterna förekommer mest underarten nordhägg. Man finner ofta hägg växande i lundar och fuktiga skogar, gärna vid skogskärr. Första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658, men arten är känd sedan medeltiden. Veden har använts till finare snickeriarbeten, unga skott gav pipskaft och spatserkäppar. Barken har hög halt av ämnet amygdalin och fanns förr i apotekens sortiment, Cortex Padi. Med frukterna smaksättes vin och brännvin. Hägg planteras ofta i offentliga planteringar och även i trädgårdar, till exempel blodhäggen, Colorata, som har rödaktiga blad och rosa blommor. Den påträffades 1953 i Klevshult i Småland. Hägg angrips ofta av fjärilen häggspinnmal vars larver spinner in träden i silkesliknande väv och kaläter dem. Trots att träden ser döda ut efter ett angrepp överlever de och skjuter snart nya blad. En parasitsvamp, pungsjuka, som också angriper plommon, förstör ibland frukterna. Artnamnet padus användes redan av Plinius men då för annan växt. Svenska namnet hägg, häg, hägger, som anses ha samma ordstam som hage, är känt sedan medeltiden. ”Var det bruden jag såg, Min majbrud i fjor I grönt och i hvitt, I siden och flor, I grönt och i hvitt Som den blommande hägg Därute mot vägg?” Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg, 1905.
Mossa och fräken
Trubbhättemossa, ”Nyholmiélla obtusifólia”, bildar små spridda dynor på olika lövträd, framför allt de ädla lövträden, men även på murytor. Den är allmän endast i de södra delarna av landet dock med undantag för västkusten samt är norrut i Sverige mindre allmän. Trubbhättemossan växer ofta inblandad med andra hättemossor såsom båghättemossa och strimmig hättemossa, i det här specifika fallet växer mossan på en rot från en björk med överhäng över kanalen. Bladen känns lätt igen på de bruna groddkornen som sitter strödda på bladöversidan. Sporhus är dock mycket sällsynta. Bryologi är läran om mossorna och utmed kanalen är luftfuktigheten relativt hög vilket gör att kryptogamer såsom mossor, lavar och svampar trivs bra. Groddkorn, spridningsenhet, diaspor, vid könlös fortplantning hos mossor. Det kan vara en- eller flercelligt och mikroskopiskt litet till uppemot 1 millimeter stort och innehåller anlagen till en ny mossplanta. Det förekommer hos såväl blad- som levermossor och har stor betydelse för mossornas närspridning. Ofta bildas groddkorn i bladspetsar, vilket är vanligt hos bland annat bladlevermossor, men ibland kan de bildas i exempelvis skållika bildningar som hos lungmossor eller i spetsen av långa skaft som hos räffelmossor. Groddkorn kallas ibland groddknoppar. Diaspor, från grekiskans diaspora, utspridning, i botaniken spridningsenhet, antingen vegetativ, till exempel groddknopp, skottdel och reva, eller fruktifikativ, till exempel frö, frukt och fruktförband. Hos mossor och ormbunkar är de viktigaste spridningsenheterna sporerna. Detsamma gäller svampar och alger, där diasporerna ibland har rörelseförmåga, så kallade zoosporer. Diasporerna möjliggör att växter, svampar och alger uppnår nya växtplatser. Sporkapsel eller sporhus, hos mossor den del av den könlösa generationen, sporofyten, vari sporerna bildas. Sporkapseln sitter vanligen via ett skaft med fot fäst på mossplantan, gametofyten. Sporkapslarna varierar till utseendet och är viktiga systematiska bestämningskaraktärer.
Här i inledningen av kanalens södra del är träboaseringen relativt välbevarad och i denna vy åt öster bakom de höga tuvade starrtuvorna öppnar sig mulens marker där såväl kor som får betar landskapet öppet, ljust och vackert. Mellan boaseringen och starrtuvorna växer rikligt med ängsfräken eller rävarumpor som de kallas i folkmun. Ängsfräken är en rikt grenig fräkenart med ganska späda stjälkar och grenar, hela växten är något sträv och den kan bli upp till fem decimeter hög. Bladslidorna har 10-20 bladtänder. Grenarnas första led är ungefär lika lång som bladslidan, grenarna är något bågböjda och har tilltryckta bladtänder. Sporangiesamlingen sitter i toppen av brunaktiga skott som under sommaren blir gröna och grenade. Ängsfräken är spädare än åkerfräken och skiljs från denna genom sin strävhet och genom att ha bladslidor på stjälken som är liklånga med första grenleden. Arten växer ofta i stora bestånd vilka ger ett påfallande skirt intryck. Ängsfräken förekommer i hela landet, den är ganska vanlig i fuktiga näringsrika granskogar, lundar, ängar och skogsbryn. Första fynduppgift publicerades år 1809. Artnamnet pratense kommer av latinets pratum för äng och syftar på växtplatsen. Fräknen, Equisetum, är ett släkte fräkenväxter med cirka 30 nu levande arter, där flertalet har en närmast världsvid utbredning. De flesta fräknen är inte högre än 1-1,5 meter den västindiska och sydamerikanska arten Equisetum giganteum kan bli 13 meter hög men har endast 2 centimeter tjock stam som hela tiden måste stödja sig mot träd. Släktet är känt från Skånes trias-juraformation. Till släktet förs bland annat kärrfräken, sjöfräken, skavfräken, skogsfräken, åkerfräken och ängsfräken, se bilden ovan. Kryptogamer, av krypto och grekiskans gamos för bröllop, äktenskap, sporväxter, enligt den klassiska växtsystematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar; den andra är fanerogamerna, fröväxterna. Vissa kryptogamer, nämligen alger, svampar och lavar, kallas ibland bålväxter; samtliga saknar stam. De övriga kryptogamerna, det vill säga mossor och ormbunksväxter, förs då till stamväxterna. Linné förde samtliga kryptogamer till klassen Cryptogamia i sitt sexualsystem. Den gräns som man har ansett finnas mellan kryptogamer och fanerogamer är numera bland annat genom upptäckten av fossila mellanformer till största delen utsuddad, och namnet kryptogamer är att betrakta som ett samlingsnamn för sinsemellan i allmänhet väl skilda och inte särskilt besläktade grupper. Kryptogamernas fortplantningsförhållanden är mycket växlande, med såväl könlös som könlig förökning. Den könlösa förökningen är av typen celldelning, fragmentering och spridning med sporer, medan den könliga vanligen sker genom sammansmältning av könsceller.
Ett som är säkert om jag får bestämma är att samtliga granar inom denna fantastiska miljö omedelbart ska tas bort, allt för att öka ljusinsläppet och minska försurningen av marken i anslutning till de stora granarna. Alla rester från dessa granar ska också forslas bort så att grenar och barr inte kväver den vackra lövskogsfloran. När kanalen var ny fanns här förmodligen inte ett träd i anslutning till vattnet utan kanalen flöt genom ett öppet jordbrukslandskap helt olikt dagens. Mulens landskap är en benämning på mark vars öppethållande främst sker med betesdjur, vanligen nötkreatur, får eller getter och ofta i miljövårdande syfte. Därigenom förebyggs igenväxning med skog och buskar, till exempel på nedlagda åkrar och annan öppen mark i anslutning till tätortsbebyggelse. Mule är den främre hårlösa delen av överläppen hos många hovdjur. Den hålls ständigt fuktig genom avsöndringar från slemkörtlar. Mulen är framträdande speciellt hos oxdjur men finns även hos till exempel giraffdjur och hjortdjur. Hos hästdjur är mulen dock torr och klädd med mjuka hår. Miljövård är arbetet med den yttre miljön, här ingår naturvård, miljöskydd och hantering av kemiska produkter. Under första hälften av 1900-talet dominerades miljövården av naturvårdsarbete men genom en ny naturvårdslag, som trädde i kraft 1965, gavs en bredare inriktning mot bevarande av naturtyper och av växt- och djurarters mångfald. Mot slutet av 1960-talet uppmärksammades försurningen av sjöar liksom en mer allmän kvicksilverförgiftning. Det var också vid denna tid som det egentliga miljöskyddsarbetet kom i gång i Sverige. År 1967 tillkom Statens naturvårdsverk och särskilda naturvårdssektioner på länsstyrelserna och år 1987 samlades miljöfrågorna i ett särskilt departement. Under 1970- och 80-talen har gränsöverskridande föroreningar och globala miljöfrågor kommit i fokus, framför allt växthuseffekten och uttunningen av ozonskiktet i stratosfären. Detta har medfört att miljöfrågorna har blivit allt mer internationella. En rad internationella miljövårdsorgan har skapats. På global nivå samordnar UNEP hela FN-systemets insatser för miljö och naturresurser. Flera av FN:s fackorgan arbetar också med miljöfrågor inom sina områden. Inom Europa utarbetar EU förordningar och direktiv inom miljöområdet. Ett av resultaten av det internationella samarbetet är de konventioner inom olika delar av miljöområdet som tagits fram. Inom naturvårdsområdet finns Ramsarkonventionen, som behandlar skyddet av våtmarker av internationell betydelse och Riokonventionen om biologisk mångfald.
En jättelik gran som nästan upphävt gravitationen men snart är dess saga all. Erosionen från vattnet har snart plöjt undan den mylla vari rötterna hämtar sin kraft att hålla detta jätteträd på flera tusen kilo. Även här skvallrar grenarna om att uppväxten varit fri från konkurrerande träd, återigen ett öppet landskap för inte så länge sedan. Gravitation är det som vi till vardags kallar tyngdkraft. När ett äpple faller ner från ett äppelträd, faller det därför att jordens gravitation verkar på det. Jorden drar till sig äpplet. Jorden drar också till sig människor och bilar och andra lösa föremål, så att de inte far ut i rymden. Men det här är inte hela sanningen. För alla föremål drar alla andra föremål till sig. Alla har de gravitation. Det är inte bara jorden som drar äpplet till sig. Äpplet drar också jorden till sig. Det är bara det att äpplet väger så lite, har så liten massa, jämfört med jorden, att det bara är äpplets rörelse som vi märker. Därför finns det gravitation överallt. Det är gravitationen som håller kvar månen i en bana runt jorden. Gravitationen håller fast jorden och de andra planeterna i deras banor runt solen. Den håller också kvar stjärnorna i vår galax, så att de inte far åt alla håll och den tar aldrig riktigt slut.
En bild tagen i fart där vi ser ännu en av flertalet ävjor som utmed kanalen bildar små vackra våtmarker med ett rikt djur- och växtliv. Det skulle vara en bra idé att anlägga en vandringsled utmed och genom de vackra och spännande marker som finns i samband med kanalen från Hillerstorps samhälle till sjön Flaten. Den fallna och stora tallens nedbrytningsfaser kan då studeras under de hundratals år som den kommer att finnas kvar innan den åter och helt blivit ”jord” igen. Under denna tid har den varit förutsättning för ett stort antal vedlevande insekter, svampar, mossor och lavar och på detta sätt bidragit till den rika biologiska mångfald som vi får hoppas att även framtiden kommer att innehålla, allt enligt den gamla devisen att ”död ved lever”! Tallar, Pinus, är ett släkte tallväxter med drygt 90 arter ständigt gröna barrträd i så gott som alla skogsområden på norra halvklotet och söderut till Java, det största artantalet finns i Mexico. Växtsättet växlar från krypande buskar till 75-80 meter höga träd. Utom hos groddplantorna finns det lång- och kortskott. Långskotten bär till en början fjällika blad, i vilkas veck kortskotten växer fram. Endast kortskotten bär barr, vilka normalt sitter i grupper om två, tre eller fem. Barren är hos vissa arter stickiga, hos andra mjuka. Arterna är sambyggare, hanorganen sitter vanligen runt basen på de nya skotten och honorganen runt spetsen på samma skott eller i en krans under spetsen. Kottarna, som kan vara mycket stora, är hårda och tjocka eller avlånga, hos flertalet arter mognar de efter två år och sitter kvar länge hos många. Veden är rik på kåda. Tallar hör till världens viktigaste skogsträd och planteras ibland som prydnadsträd. De ger virke med mycket mångsidig användning, och från flera arter får man bland annat terpentin, harts och folkmediciner. Vissa har ätliga frön. Till släktet förs bland annat berg-, cembra-, contorta-, gul-, svart-, terpentin- och weymouthtall samt makedonisk tall och tall. Tall är i Sverige ett ekonomiskt mycket betydelsefullt träd och används till bland annat byggnadsvirke och möbler men också för framställning av pappersmassa, papper och papp. Även i Finland och Ryssland är tall ett ekonomiskt mycket viktigt träd. Bland andra tallar med betydelse för skogsbruket i olika länder kan nämnas svarttall och aleppotall i Sydeuropa, contortatall och weymouthtall i norra Nordamerika samt gultall i sydöstra USA, vilka har gett upphov till en mycket omfattande skogsindustri. I tropikerna är karibisk tall ofta använd i skogsplanteringar. En tallart som bör omnämnas särskilt är montereytall, som i sitt ursprungsområde längs stillahavskusten i Kalifornien är ett obetydligt träd men som i planteringar ibland annat Sydafrika, Australien och Nya Zeeland utvecklats till ett mycket snabbväxande och värdefullt träd med stor industriell användning.
Svamp
Några vackra men giftigt oätliga rottryfflar ur släktet ”Scleroderma” växer här i anslutning till en klibbalsrot. Dessa ska inte förväxlas med de ätliga och delikat efterfrågade tryfflarna som växer en stycke under jord och söks tack vare sin starka doft med hjälp av tryffelsvin och tryffelhundar. Dessa betalas med stora pengar per kilo i handeln. Tryfflar, från tyskans trüffel, av franskans truffe, ytterst av latinets tuber för murkla, knöl. Arter dels i ordningen tryffelsvampar bland sporsäckssvamparna, dels i klassen buksvampar bland basidsvamparna. Tryffelsvampar är i storlek från en hasselnöt till en knuten hand, och de lever vanligtvis underjordiskt. Många är högt skattade mat- och kryddsvampar. Ett fåtal är funna i Sverige, bland annat de ätliga arterna sommartryffel och stjärnhovstryffel samt de oätliga hjorttryfflarna, knottertryffeln och vecktryffeln. Omtalade tryffelsvampar är vidare de i Mellan- och Sydeuropa förekommande arterna perigordtryffel, fransk tryffel, äkta tryffel, vintertryffel och piemontetryffel, vit tryffel. I de områdena söker man efter tryfflar med hjälp av svin eller dresserade hundar. De svampar som är buksvampar och kallas tryfflar är oätliga eller giftiga, hit förs bland annat hartryfflar, rottryfflar och slemtryfflar. Tryffel har sedan forntiden ansetts som en av gastronomins främsta smakgivare. Såväl egyptier som greker och romare uppskattade den. Under medeltiden ansågs svampen som ett djävulens påfund och glömdes bort i köken, men den återupptäcktes av Ludvig XIV:s kockar. Särskilt högt skattas den svarta franska tryffeln från Périgord och den vita från Piemonte. Tryffel används i vissa garnityr till kött och fisk, till späckning av bland annat fågel, i färser och såser men serveras även som egen maträtt, kokt i vin, stekt i smör eller som puré. I Sverige saluförs nästan uteslutande konserverad tryffel. Som ersättning för den dyra tryffeln används inte sällan färgad fårticka. Om tryffelns natur svävade man länge i okunnighet; bland annat romarna trodde att den uppkom när blixten slog ner i marken.
Nu har vi nått till bron på vägen mellan Värnamo och Gnosjö och kanske skulle man även här kontakta Vägverket om en ljussättning av brofundamentet. Här är dessutom träpalissaden mycket välbevarad vilket gör att man på mycket tydligt sätt kan få en bild av hur kanalen verkligen såg ut när den var ny i början av förra seklet. På den övre delen av den halvfallna döda björken växer en fnösketicka, en svamp som bidrar till nedbrytningen av vedens cellulosa och lignin till för växterna åter användbara kemiska föreningar.
Fnöskticka, Fomes fomentarius, en art i gruppen basidsvampar. Det är en svamp med flerårig, hovformig och något korkartad fruktkropp utan fot och vidvuxen underlaget. Fruktkroppen är vanligen 10-30 centimeter bred, men väsentligt större exemplar har då och då hittats. Fruktkroppen är först gulbrun men blir så småningom mer eller mindre koncentriskt fårad och ljusgrå till silvergrå med en vitaktig eller brun kant. Riktigt gamla exemplar kan vara nästan svarta. Undersidans porlager är först grått, senare mer brunaktigt. Svampköttet är ljusbrunt. Arten, som finns i hela Sverige, påträffas på de flesta lövträd men är allmän endast på björk och bok. Den växer på såväl levande som döda stammar och orsakar så kallad vitröta och är en svår skadegörare på björk och bok. Av svampens kött får man fnöske. Fnöske är en mjuk, lucker och filtartad massa, framställd av köttet från fnösktickans fruktkropp genom kokning, torkning och utbankning. Fnöske användes redan på stenåldern för att fånga upp gnistor med vid eldslagning med flinta, senare även med eldstål. Kvaliteten höjdes genom att man före torkningen behandlade fnösket med salpeter, varvid man fick luttrat fnöske. Fnöske har varit en viktig handelsvara men också en apoteksvara för användning som blodstillande medel. I Mellaneuropa användes från medeltiden och in på 1900-talet fnöske till framställning av kläder, mössor med mera. Det bästa fnösket fick man från fnöskticka som växte på bok. Fnöske kan också erhållas av eldticka och platticka samt av ludd från blad av växten kungsljus.
På de stora klibbalarna utmed kanalen växer rikligt med, som här, alticka men också den rara strävtickan noterades vid några få tillfällen utmed färden. Det är tecken på en värdefull och rik miljö. Alticka, ”Inonotus radiatus”, har ofta sammanflytande och konsollika fruktkroppar. Dessa blir 2-7 centimeter breda och 1-2 centimeter tjocka. Ovansidan är först gulbrunt sammetsfiltad med gul, inte sällan tårdroppig, rundad kant. Äldre exemplar har rödbrun, kal ovansida och skarpare kant. Porlagret är blekbrunt med silverskimmer och porerna är kantiga. Köttet är först brunt och saftigt, sedan torrt och hårt. Sporernas storlek är 5-6 X 4-5 mikrometer samt släta och rundade. Den oätliga altickan växer under sommaren och hösten allmänt på döda eller döende stammar av lövträd, främst klibbal, gråal och hassel i södra och mellersta Sverige. Strävticka, ”Antrodiella hoehnelii”, är en relativt liten art med bara 1-3 centimeter breda fruktkroppar. Dessa är konsolformade och växer enstaka eller taktegellagda i små grupper. Ovansidan är vit med en gul tillväxtzon som med tiden blir ockragul till gulröd. Ytan är sträv av spetsiga, vårtliknande bildningar. Porlagret är först vitt till gulvitt sedan ockragult till rödgult. Porerna är oregelbundet kantiga och 4-6 per millimeter. Köttet är gulvitt och segt. Sporerna är 3-5X2 mikrometer stora, släta och cylindriska. Svampen är oätlig. Strävtickan växer mindre allmänt från sommaren till hösten på döda lövträdsstammar, främst klibbal, gråal, hassel och bok, gärna på eller invid döda exemplar av alticka, se ovan. Strävtickans nordgräns går i Västerbotten.
Upp >> Naturinventering, inledning >>
Startsida >>