Skärvåns träd och örter Björkväxter  |  Asp  |  Igelknoppsväxter  |  Örter  |  Korgblommiga växter  |  Övrigt  |
Björkväxter
Nordens regnskogsmiljöer ser ut så här, det vill säga våtmarker utefter åar och bäckar med ett trädskikt av bland annat klibbal, granarna ska egentligen tas bort. Här trivs en stor biologisk diversitet av mossor, lavar, insekter, kärlväxter, svampar och fåglar samt däggdjur. Klibbal, ”Álnus glutinósa”, är en art i familjen björkväxter. Det är ett upp till 20 meter högt träd som har rak stam med mörk, sprucken bark, ibland växer den som låg buske. Bladen är breda, mörkgröna, glatta och i spetsen rundade eller inbuktade, som unga klibbiga. Bladen faller av gröna om hösten. Blommorna är enkönade med hon- och hanblommor på samma individ det vill säga så kallade sambyggare, blommorna sitter i hängen. De korta, rödbruna honhängena mognar till kottelika bildningar, så kallade alkottar med hårda fjäll, vilka på senvintern släpper ut frukterna, som är nötter. Dessa äts med stor förtjusning av speciellt grönsiskor. Hanhängena är rödbruna till violetta och mellan 4 till 8 centimeter långa. Blomningen sker på bar kvist tidigt om våren. Arten, som växer i kärrmarker och på stränder, hör hemma i Europa och Asien. Den invandrade till Skandinavien för cirka 8 500 kol-14-år sedan. I Sverige är den allmän norrut till Gästrikland och tämligen allmän längs kusten norr därom till Norrbotten. Klibbalskogarna kallas oftast alkärr, se ovan. Träslaget kallas al och träet från rötter och stamansvällningar alrot. De långa hängena kallas enligt Anders Rapps roliga och lärorika barnbok ”Trädens knoppar” för Violetta Al allt medan han döpt ett stort antal andra av våra vanliga skogsträd efter deras vinterknoppar till bland annat; Olika Alm, Aska Svart, Vasse Aspe, Lilla Björk, Långe Boke, Eka Papiljott, Skäggige Hassel, Jätten Kastanj, Linda Rödvante, Tvillingarna Lönn, Grönröda Oxel och Hårige Rönn. Detta är ett fantastiskt roligt sätt att lära barn och vuxna att särskilja våra vanligaste träd under årets lövlösa månader. Prova själv!
I förra stycket talade jag om alens invandring till Norden för 8 500 kol-14-år sedan vilket bygger på en så kallad kol-14-datering där man mäter den radioaktiva kolisotopens halveringstid som är cirka 5 570 år. Kol fjorton datering, eller kol 14 datering, 14C datering, är en åldersbestämningsmetod som utnyttjar den radioaktiva kolisotopen 14C, kol-14. När kosmisk strålning kolliderar med molekyler i jordens atmosfär, bildas bland annat neutroner. I övre atmosfären bildas den radioaktiva kolisotopen 14C, kol-14, och väte, H, genom reaktioner mellan neutroner och den stabila kväveisotopen 14N, kväve-14. I atmosfärens koldioxid blandas 14C, kol-14, homogent med de stabila kolisotoperna 12C, kol-12, och 13C, kol-13. Via fotosyntesen tas koldioxid upp av växterna, vilka så länge de lever kommer att ha samma 14C/12C-förhållande som atmosfären. Djur lever direkt eller indirekt av växter och får därför också samma isotopkvot som atmosfären. När organismerna dött kan ingen mer atmosfärisk koldioxid tas upp, varför isotopkvoten 14C/12C successivt minskar genom radioaktivt sönderfall av 14C-isotopen i det döda materialet. Genom att mäta ett organiskt provs 14C/12C-kvot kan dess ålder beräknas, förutsatt att det inte är så gammalt att all radioaktivitet upphört, det vill säga att alla 14C-isotoper tagit slut. Halveringstiden är cirka 5 730 år. Vid datering används av praktiska skäl ändå halveringstiden 5 568, ±30 år, vilken var den som först beräknades. De första släktingarna till den ståtliga klibbalen på den lilla ön i mitten av bilden kom alltså till Sverige för cirka 340 människogenerationer sedan, tanken svindlar och ändå är det alldeles nyss sett ur jordens 4,5 miljarder långa geologiska historia, det är teoretiskt sett 180 miljoner människogenerationer om vi nu hade varit med från den allra första början.
Det är vackert så att det nästan gör ont men det gjorde å andra sidan inget om de förmörkande och podsolifierand, process där brunjordar omvandlas till sura podsoljordar, granarna kom bort. Detta ingrepp skulle gynna den annars asp, björk och ekdominerade biotopen utmed ån som går alldeles till höger på bilden bakom just en granridå. Denna typ av biotop med, som sagt asp, björk och ek, utmed rinnande vatten med hög humiditet är en verklig bristvara, särskilt i våra trakter. Här finns en mycket rik moss- och lavflora som bör undersökas noggrannare. Podsol, jordmån som förekommer i kalltempererade, fuktiga klimat, oftast i barrskogsmiljö, bland annat i norra Europa, norra Asien och i Canada. Podsol är Sveriges vanligaste jordmån och utgör cirka 70 % av ytan. Överst finns ett mårlager och därunder som regel ett gråvitt, askfärgat lager blekjord, följt av en rostfärgad anrikningshorisont, som mot djupet successivt antar den ursprungliga jordartens färg. I podsolens mårlager, där nedbrytningen av förnan sker, bildas genom mikroorganismers aktivitet i marken kelater, som består av vattenlösliga komplexa föreningar mellan humus och oorganiska ämnen, främst järn och aluminium. Tillsammans med organiska syror med låga pH-värden bidrar de till vittringen och därmed uppkomsten av underliggande blekjord. När kelater vandrar från ytan mot djupet sker reaktioner med olika vittringsprodukter, bland annat från blekjorden, som utfälls och ackumuleras, varvid anrikningshorisonten bildas. Denna är podsolens främsta kännetecken och innehåller utfällningar av järn- och aluminiumhydroxider, vilka tillsammans med organiska föreningar ger horisonten den roströda färgen. I Sverige indelar man podsoljordar i humuspodsoler, järnpodsoler och järnhumuspodsoler, allt efter anrikningshorisontens utseende.
Upp >>
Asp
Asp, ”Pópulus trémula”, är en art i familjen videväxter, förekommer i Europa och Asien, i Sverige i större delen av landet på både bördiga och magra, steniga marker. Den betas av älg, som på vintern även skalar av barken på unga stammar. Barken uppskattas även av hare, som vintertid kommer åt nedfallna, nya träd. Arten var en av de första som invandrade efter inlandsisens avsmältning. Aspen har stor ekologisk betydelse. Man har funnit att omkring 1 000 andra arter – insekter, spindeldjur, fåglar, lavar, svampar och mossor – är mer eller mindre beroende av detta träd. Flera av de arter aspen är värdorganism för är rödlistade, det vill säga, deras existens som arter är hotad. Träslaget asp är relativt mjukt och lätt men segt. Det är lätt att bearbeta. Veden är gulvit, utan tydlig skillnad mellan splint och kärnved, och har svagt markerade årsringar. Den mest kända användningen är tändstickor. Andra användningar är spärrfaner, blindträ och bastulavar.
Igelknoppsväxter
Den vackra dammen söder om vägen mellan Marieholm och Skärvhult drar verkligen till sig blickarna inte minst för de stora mängderna av flotagräs som syns tydligt på bilden. Flotagräs, ”Spargánium gramíneum”, är en art i familjen igelknoppsväxter. Det är en flerårig sjöväxt, som sitter rotad i sjöbottnen. Den har platta, endast cirka 1,5-3 millimeter breda men ibland flera meter långa blad, som i sin övre del flyter på vattenytan. Stjälken är lång och tunn. Den bär i den ofta S-formigt böjda toppen, som ibland är grenig, små rundade ax, upptill ett par hanax och nedtill två till fyra honax. Blomningen inträffar under sensommaren. Frukten är en äggformig, rödbrun stenfrukt med ett kort, klolikt spröt. Arten hör hemma i Europa och Asien och växer i näringsfattiga sjöar. Den finns med luckor i utbredningen över hela Sverige, mer eller mindre allmänt, men saknas helt på Öland och Gotland. Igelknoppar, ”Spargánium”, släkte av igelknoppsväxter med 15 arter fleråriga örter i vatten och sumpiga miljöer. De hör hemma på norra halvklotet men finns också i Australasien och sydöstra Australien. Bladen är långa, smala och jämnbreda, unga blad är undervattensblad, medan äldre blad ofta är flytblad eller upprätta blad som sticker upp ovanför vattenytan. Blommorna är enkönade; hon- och hanblommor finns på samma individ, sambyggare, i axlikt ordnade huvuden. Hanblommorna sitter överst på plantan i ett till flera huvuden, honblommorna nedanför. Frukten är en stenfrukt med ett svampaktigt lager i väggen, härigenom håller den sig flytande länge i vattnet, där spridningen sker. Frukterna äts gärna av fåglar. Till släktet förs bland annat dvärgigelknopp, fjälligelknopp, flotagräs, gyttrad igelknopp, igelknopp och stor igelknopp.
Örter
Utmed Skärvåns nedre lopp fann jag enstaka exemplar av den, i våra trakter, relativt ovanliga klockpyrolan, ”Pyrola media”, här växande tillsammans med bland annat harsyra, husmossa och stor kvastmossa. Klockpyrola är en flerårig ört med basal bladrosett. Bladen är runda och ljusgröna, med ett plattat bladskaft. Bladskivan är svagt sågad och har närmast basen en sicksackformad nervatur som är karaktäristisk för arten. Klockpyrola blommar i juni-juli med vita eller rödlätta blommor som sitter i en gles klase. Blommorna har brett triangulära foderblad och en halvöppen krona med vita eller något rosa kronblad. Stiftet är rakt och något utskjutande. Kapseln är rund och kortare än stiftet. Klockpyrola är ganska ovanlig men förekommer i nästan hela landet. Den växer gärna i mossig, fuktig skogsmark, i vitmossa och kärrkanter. Arten beskrevs första gången av Olof Swartz 1804 på exemplar som insamlats mellan Karlbergs slott och Solna kyrka utanför Stockholm. Olof Swartz, 1760–1818, var botanist och professor vid Bergianska trädgården i Stockholm från 1791, och från 1811 Vetenskapsakademiens sekreterare. Swartz var framstående systematiker. Han företog i ungdomen vidsträckta resor i Nord- och Mellanamerika. Han utgav flera arbeten om mossor och om den västindiska floran och skrev texten till flera band av ”Svensk botanik”, till vilka han också utförde flera illustrationer, och ”Svensk zoologi” samt gjorde betydelsefulla undersökningar över ormbunkar, svampar och lavar.
Ältranunkeln, ”Ranunculus flammula”, är en flerårig ört med nedliggande, ihåliga stjälkar som ofta rotar sig vid noderna. Den är oftast kal men kan ibland ha gles behåring. Bladen är skaftade med lansettlik till smalt äggformig bladskiva som är något köttig, bladkanten är helbräddad eller grunt grovtandad. Den blommar i juni-juli med gula blommor som sitter få tillsammans, de har mättat gula kronblad, tilltryckta foderblad och långa räfflade blomskaft. Frukten är en kal slät nöt med kort rak näbb. Ältranunkeln liknar den mycket sällsynta arten gotlandsranunkeln, ”R. ophioglossifolius”, som dock skiljs genom ljusgula kronblad och fint vårtiga frukter. Den snarlika arten strandranunkeln, ”R. reptans”, skiljs genom tunna trådsmala stjälkar, blad utan avsatt bladskiva, samt vanligen något mindre blommor med släta blomskaft. Ältranunkel är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer också sällsynt upp till norra Norrland. Den växer på fuktig, näringsrik mark, som diken, kärrkanter och stränder. De första fynduppgifterna i Sverige publicerades på 1600-talet. Ältranunkel användes i äldre tid som medicin mot frossa och ”ältan” som var en beteckning för diverse barnsjukdomar. Artnamnet ”flammula” kommer av latinets ”flammo” för brinna och betyder liten låga, vilket syftar på bladformen.
Upp >>
Korgblommiga växter
En närbild på en kärrtistelkorg, ”Circium palustre”, dessa vackra men taggiga växter växer relativt rikligt utmed Skärvån första del. Det vi ser på bilden är inte en blomma utan en korg med kanske upp emot 60 blommor. Varje litet spjut i violett är med andra ord en egen blomma med egna ståndare och pistiller. I den stora korgblommiga familjen ”Asteraceae”, förr ”Compositae”, hittar vi andra välkända blommor som fibblor, maskrosor och prästkragar. Korgblommiga växter, kompositer, är en familj av tvåhjärtbladiga växter med drygt 25 000 arter träd, buskar och örter. Många av de förvedade arterna är ständigt gröna. Familjen, som är en av de största bland fröväxterna, har världsvid utbredning, med undantag av Antarktis. Blommorna är alltid samlade i blomställningen korg, och korgarna kan sitta i till exempel klase, ax, huvud eller knippe. Korgens utseende varierar. Två grundtyper av blommor kan urskiljas: regelbundna, rörlika blommor, som vanligen finns i korgens mittparti och då kallas diskblommor, och oregelbundna, tunglika blommor, som sitter antingen i korgens kant och kallas kant- eller strålblommor eller i hela korgen som enda typ. Både en- och tvåkönade blommor förekommer. Ståndarna är fem och pistillen en enda. Frukten är av nöttyp, där frukt- och frövägg vuxit ihop. Hos många arter sprids frukten av vinden med hjälp av under fruktmognaden utväxande hår-, borst- eller fjällika utskott. De korgblommiga växterna har avsevärd ekonomisk betydelse och används som födoämnen, prydnadsväxter, insektsmedel och mediciner.
Övrigt
Skogen står, enligt min mening, alldeles för nära ån och en försiktig röjning borde genomföras. Dels för att synliggöra den vackra ån med dess slingrande lopp men också för att hejda podsolifieringen av marken. Detta i kombination med det ökade ljusinsläppet som röjningen innebär borde kunna väcka markens fröbank till liv och forna tiders flora kanske kan komma åter. Detta skulle årets 300-årsjubilar Carl von Linné tycka mycket om, mera om denne märklige man senare. Fröbank eller fröreserv, ett förråd av vilande frön i marken, vilka vid de rätta betingelserna gror och ger upphov till nya plantor. Det är främst kortlivade, ettåriga arter, växter, som ofta utsätts för återkommande störningar som har sådan fröreserv, till exempel plistrar, mållor och åkersenap. Även två- och fleråriga arter kan ha en viss fröreserv i marken. Fröbanken kan innehålla mycket stora mängder frö och utgör en garanti för arternas fortsatta existens. Annuell, från senlatinets ”annuális” som betyder årlig, ettårig växt, ört som blommar och sätter frukt under en tidsperiod av ett år för att sedan dö. Två slag olika kan urskiljas, vinterannueller och sommarannueller. Vinterannuellernas frön gror på hösten, deras groddplantor övervintrar, de blommar och sätter frukt efter vintern, varefter växten dör. Sommarannuellernas frön övervintrar och gror nästa vår, varefter blomning och fruktsättning sker, därefter dör växten, men de nya fröna övervintrar. Bland vinterannuellerna, vilka får en snabb växtstart på våren, kan nämnas nagelört, blåklint och höstsådd säd. Till sommarannuellerna, vilka ofta har en mycket kort utvecklingsperiod, förs bland annat våtarv och rågvallmo.
Ett avsnitt av Skärvån nedströms Saxhyttan med fina sandbottnar och lagom mängd med lagom stora stenar som skulle vara en perfekt lekplats för både öring och regnbåge, om man nu bara kunde få regnbågen att leka som inplanterad i Sverige. Till vänster växer ett stort bestånd med halvgräset blåsstarr i släktet ”Carex”. Starrar, är ett släkte halvgräs som omfattar cirka 1 000 arter fleråriga stråväxter och som har världsvid utbredning, särskilt i kalla och tempererade områden. Flertalet arter växer fuktigt och är mycket viktiga vegetationsbildare. Många är tuvade. Stråna är i tvärsnitt vanligen trekantiga och bladen platta eller rännformiga. Blommorna är enkönade och saknar hylle. Hanblommorna består av tre ståndare och honblommorna av en pistill omgiven av ett blåsformigt högblad. De flesta arterna är sambyggare. Hos många sitter hanblommor i ett eller ett par toppax och honblommor i ax nedanför. Hos andra kan samma ax innehålla såväl han- som honblommor. Frukten är en nöt. Honblomman och senare frukten innesluts nästan helt av förbladet. Hela denna bildning kallas fruktgömme och är en av de viktigaste karaktärerna vid artbestämning av starrar. I Sverige finns cirka 100 arter bland annat back-, blek-, blås-, bunke-, flask-, grus-, grå-, har-, hirs-, hund-, huvud-, nål-, pigg-, platt-, sand-, tråd-, vass-, visp-, vår- och ärtstarr. En del arter har använts som sandbindare, foderväxter och prydnadsväxter, andra ger fibrer eller har använts inom folkmedicinen. Arterna indelas i grupper efter blommornas och axens utseende. Några arter är viktiga betesväxter i Norrland, främst för renar. Det var förr vanligt med myrslåtter av starr, så kallat starrhö, detta har ett näringsvärde jämförbart med gräs.
Högvuxen flaskstarr och kanadensiskt gullris växer nedströms dammvallen och inramas av en bård av klibbal och innanför detta kraftiga bestånd med majbräken. Flaskstarr är en medelstor starr med enstaka strån från en krypande jordstam. Stråna har en axsamling med skilda han- och honax. Bladen är grågröna, smala och rännformade. De nedre bladslidorna är ljusa. Axsamlingen består av två till fyra hanax och två eller tre honax. Honaxen sitter mer eller mindre upprätta och är stora och tjocka. Axfjällen är gråbruna. Fruktgömmena sitter tätt och är ljusgula och har en tämligen tydligt avsatt näbb som är riktad rakt ut. Honblommorna har tre märken och trekantig nöt. Flaskstarr är en av de starrarter som har störst honax, och de tätt sittande fruktgömmena ger axen ett majskolvslikt utseende. Flaskstarr är mycket vanlig i hela landet. Den växer i alla slags fuktiga miljöer, som myrar, diken och stränder och är en av de arter som kan förekomma talrikt även i de allra näringsfattigaste miljöer. Första fynduppgiften är från Lappland och publicerades 1737. Artnamnet ”rostrata” kommer av latinets ”rostrum” för näbb och syftar på fruktgömmenas form. Kanadensiskt gullris är en högväxt, flerårig ört som blir mer än en meter hög och som ofta är beståndsbildande. Stjälken är tätt korthårig upptill men kal nedtill, den är inte blådaggig men inte sällan rödaktig. Bladen blir omkring två decimeter långa och är smalt lansettlika med sågad kant, bladens undersida är hårig. Kanadensiskt gullris blommar i augusti-september och blomkorgarna är mycket små och sitter många tillsammans i täta vipplika, mer eller mindre yviga och pyramidlika klasar i toppen av stjälken. Blomkorgarna har korta gula strålblommor som är ungefär lika långa som de gula diskblommorna. Frukten har en smutsigt vit hårpensel. Kanadensiskt gullris är en odlad art som naturaliserats och som numera är vanlig på all slags kulturmark, som tomter, vägkanter, banvallar och liknande. Arten härstammar från Nordamerika. Första fyndet som förvildad är från Skåne och publicerades 1870. Kanadensiskt gullris odlas som trädgårdsväxt. Artnamnet ”canadensis” är en latinisering av Kanada och betyder ”från Kanada”.
Sista stora dammen inne i samhället, bredkaveldun, gula näckrosor, vita näckrosor och i bakgrunden ser man det stora renoveringsobjektet i gestalt av den gamla fabriken. Bredkaveldun, ”Typha latifolia”, är en högväxt vattenväxt med de för kaveldunen ”Typha” typiska kolvlika axen. Bladen är platta, oftast grågröna, två centimeter breda och kan bli ända upp till tre meter långa. Honblommorna sitter samlade i det nedre tjocka axet, kolven, medan hanblommorna sitter samlade i det övre tunnare axet. Honaxet är som moget svartbrunt och ungefär tre centimeter brett. Hanaxet är oskaftat, det vill säga att det sitter i direkt anslutning till honaxet. Bredkaveldun är lik smalkaveldun, ”Typha angustifolia”, men den senare är spädare och har smalare blad, tunnare rödbrunt honax och ett tydligt mellanrum mellan hanax och honax. Hybrider mellan de båda arterna förekommer. Bredkaveldun är ganska vanlig från Skåne till Uppland men förekommer sällsynt även längre norrut. Den återfinns i såväl sötvatten som bräckvatten och kan växa på upp till två meters djup. Oftast hittar man den i näringsrika sjöar eller åar och diken. Första fynduppgift publicerades av Anders Celsius år 1732, samma år som Carl von Linné reste mot Lappland i sin Lappländska resa. Bredkaveldunets blad användes förr bland annat för att fläta mattor eller täta tunnor. Artnamnet ”latifolia”, betyder bredbladig och kommer av latinets ”latus”, bred och ”folium”, blad. Näckrosorna är fleråriga vattenväxter med krypande jordstam och stora flytblad. Bladen är hela, runda till avlångt äggrunda. Blommorna är ensamma, tvåkönade. Kronbladen är talrika, gula, vita eller sällan röda. Ståndarna är talrika och frukten är en bärlik mångfröig kapsel. Ytterligare två vattenväxter har näckroslika blad, sjögull och dyblad. Bladen hos dessa båda arter är dock betydligt mindre än näckrosornas blad och de kan knappast förväxlas med sådana. Familjen har sex släkten och omkring 60 arter. I Sverige finns två släkten, gula näckrosor och vita näckrosor, med sammanlagt tre arter. De två arterna gul näckros och dvärgnäckros har gula blommor, medan arten vit näckros har vita blommor, ibland röda som i Fagertärn i Tiveden. Till familjen hör också till exempel Egyptens heliga lotusarter. Victorianäckros från tropiska Sydamerika har jätteblad som kan bli upp till två meter i diameter och som är så kraftiga att ett litet barn kan sitta på dem.
Upp >> Naturinventering, inledning >>
Startsida >>