Skärvåns kulturlämningar och vatten| Bäckar | Stilla flyter Skärvån | Vattenfall | Saxhyttan | Marieholms samhälle | Fornlämningar | Carl von Linné |
|
|
Bäckar |
|
|
”Många bäckar små”, det kvilllrar och porlar lite varstans utmed Skärvåns stränder vilket bevisar och understryker vikten av det rinnande vattnet som underlag och förutsättning för en rik biologisk mångfald. Det rinnande vattnet har även många andra viktiga betydelser, inte minst religiösa. Livets vatten eller levande vatten, det vill säga friskt rinnande vatten, i motsats till stillastående, ett i religiöst språk över hela världen använt uttryck för vattnets livgivande verkan. Formuleringen har biblisk hävd och nyttjas i teologiskt, kosmologiskt, kultiskt och eskatologiskt sammanhang. Gud är andligt sett livets källa, han förmedlar liksom sin son, Kristus, livets vatten. Detta skall i fulländningens tid flöda fritt, liksom det bokstavligen har gjort i den paradisiska begynnelsen, enligt första moseboken. Genom dopet i vatten infogas människan i denna andliga gemenskap. I 1100-talets sägenflora om Alexander den store får dessa föreställningar konkret gestalt, så att hjälten når det jordiska paradiset med livets källa. Sägnen om ”ungdomsbrunnen” som föryngrar gamlingar och botar sjuka tillhör samma berättelsegenre. Eskatologi är läran om de yttersta tingen. Ordet bildades 1804 av Karl Gottlieb Bretschneider, 1776–1848, för att beteckna den kristna läran om världens undergång, Jesu återkomst, den allmänna uppståndelsen, den yttersta domen. Begreppet eskatologi kom att tillämpas även på icke-kristna religioners föreställningar om de yttersta tiderna och kom att omfatta inte enbart världens undergång och förnyelse utan också det som händer den enskilda människan efter döden. I nutida kristen teologi betecknar ordet framför allt dels vad som kommer att hända efter döden och dels Guds dom i nuet. Eskatologi är svårt att avgränsa från apokalyptik vilket är en litterär genre där ”hemligheter” uppenbaras. Apokalyptik kom även att innefatta det fantastiska bildspråk med vilket den hinsides världen utmålas. Apokalyptik är på ett vis bredare än eskatologi, uppenbarelser om framtiden och den hinsides världen begränsas inte till den yttersta tidens händelser, på ett annat vis snävare genom att den söker beräkna tidpunkten för dessa. |
|
| Upp >> | |
Forsar |
|
|
De små forsar som bildas under Skärvåns lopp är fantastiska natur- och kulturupplevelser som sätter fantasin i rörelse och som bjuder på naturupplevelser utöver det vanliga. Detta måste bevaras för de framtida generationer, ännu ofödda, annars blir deras dom över nutidsmänniskorna hård och mängder med pinsamma fakta blir historiskt cementerade. Här och i dessa sammanhang måste alla goda krafter samverka för att motverka att detta sker.
|
|
|
Denna vackra bild på en liten vacker forssträcka är tagen alldeles uppströms där Skärvån passerar under landsvägen mellan Marieholm och Skärvhult. Fors är ett snabbt strömmande vattendrag eller serie av vattenfall i flera trappsteg. Forsar och vattenfall uppstår vid trösklar av hårdare berggrund eller dämmande block i strömfåran. Bergsfloder har många forssträckor omväxlande med lugnvatten, i Norrland kallade sel. En av Sveriges mäktigaste forsar är Tännforsen, som är ett vattenfall i Åreälven, Indalsälvens övre del, mellan Tännsjön och Östra Noren nordväst om Åre i Jämtland. Tännforsen är dessutom ett av Sveriges mäktigaste vattenfall, på en sträcka av cirka 600 meter faller vattnet 37 meter, varav 26 meter är lodrätt fall. Det vackra är dock inte alltid det stora utan skönheten sitter i betraktarens ögon vilket gör att även det lilla kan vara fantastiskt, se bilden ovan. Ett annat mäktigt svenskt vattenfall, tillika stor elproducent, är Nämforsen som bland annat är ett vattenkraftverk i Ångermanälven vid Näsåker nedströms Fjällsjöälvens inflöde. Nämforsen invigdes 1947 och byggdes ut 1973. Effekten är 111 MegaWatt, fallhöjden är 22 meter, medelvattenföringen 325 m3/sekund och den årliga elproduktionen 0,5 TerraWatt-timmar. I naturligt skick var Nämforsen en imponerande fors, där vattnet föll 16 meter på en sträcka av 400 meter. Klipporna nedanför Nämforsen är en av Nordeuropas största hällristningsplatser. Minst 1 400 figurer har iakttagits, vanligast är älgar, skepp och människor. Motivvärlden är typisk för yngre stenålderns nordliga fångstkultur, skeppsstävar avslutas ofta med älghuvuden, och vissa människor bär älghuvudprydda stavar. Bilderna kan huvudsakligen dateras till cirka 3500-2000 före Kristus. På södra stranden nedanför Nämforsen ligger den fyndrikaste boplatsen i Norrland. Fynden tillhör yngre stenåldern och bronsåldern, även några järnåldersföremål har påträffats. Troligt är att Nämforsen varit en helig plats, där jägargrupper samlats under sommaren för att sedan gå tillbaka till sina hemområden, kanske har det varit så även här i en fjärran forntid!? |
|
Stilla flyter Skärvån |
|
|
”Stilla flyter Skärvån”, för att travestera en känd boktitel, ”Stilla flyter Don”, av Michail Sjolochov, född 1905 och död 1984, och som var en av de stora ryska författarna. Sjolochov är, som sagt, kanske mest känd för romanen ”Stilla flyter Don” som utgavs i fyra volymer mellan åren 1928-40 som i den ryska realismens tradition kraftfullt och färgrikt skildrar kosacksamhällets sönderfall under revolution och inbördeskrig. 1953 omarbetade han romanen vilket innebar en tydlig anpassning till stalinismens pryda stilideal. Kontemplation av latinets contemplátio, beskådande, betraktande, övervägande, av contémplor, beskåda, överskåda, betrakta, i religiös bemärkelse ett tillstånd av stilla försjunkande i upplevelsen av gudomlig närvaro. Begreppet förväxlas ofta med meditation. |
|
| Upp >> | |
Vattenfall |
|
|
Här störtar Skärvån ned i ett cirka tre meter högt byggt vattenfall som några tiotal meter senare rinner under Åsenhögavägen. Vattenfall, fall, vatten som störtar utför en lodrät eller nästan lodrät tröskel eller vägg i naturen, vanligen i berg. Vattenfall är vanliga i unga landskap, till exempel sådana som nyligen varit täckta av inlandsisar och där nedbrytningen av landskapet eller uppbyggnaden av sedimentslätter ännu inte planat ut ojämnheter. Svenska floder har, trots att de rinner i ett förhållandevis ungt landskap, inga höga vattenfall utan kännetecknas i stället av talrika forssträckor och mellanliggande lugna eller svagt strömmande partier, s.k. sel. Världens högsta vattenfall är Angelfallen i östra Venezuela med ett lodrätt fall på 807 meter och en total fallhöjd på 976 meter. Det högsta outbyggda vattenfallet i Sverige är Njupeskär, som faller totalt 93 meter på Fulufjällets nordsluttning i nordvästra Dalarna. Det högsta utbyggda fallet i Sverige ligger i det underjordiska kraftverket Stensjöfallet i nordvästra Jämtland och har en totalhöjd på 313 meter. Vattenfall har utmanat äventyrare av olika slag, bland annat lindansare och folk som i olika farkoster tagit sig utför fallen. Den förste som gick på lina över Niagarafallen var fransmannen Blondin (1824–97), som 1859 gick över fallen på en 400 meter lång lina på en höjd av 53 meter! Niagarafallen är ett antal mäktiga vattenfall i Niagarafloden med en fallhöjd på cirka 54 meter. Fallen delas av ön Goat Island,som hör till USA, på ena sidan ligger American Falls, 325 meter brett och tillhörigt USA och på den andra sidan Horseshoe Falls, Hästskofallen, 920 meter brett och delat mellan USA och Canada. Ett flöde på minst 2 000 m3/s, kubikmeter per sekund, tillåts passera över fallen, resten avleds till kraftverken. Genom erosion drar sig Niagarafallen tillbaka cirka 1 meter per år. Fallen är en stor turistattraktion och belyses nattetid. |
|
Saxhyttan |
|
|
Saxhyttan eller Marieholms valsverk, en mäktig anläggning som var i bruk mellan åren 1895 till 1911. Idag finns bara ruiner av husgrunderna kvar samt kanalen som ledde vattnet in i komplexet till vattenhjulen och kraftöverföringen. När man strövar omkring i området kan man bara inte låta bli att imponeras av denna stora anläggning och samtidigt inspireras till upptäckarlusta i vad som kan dölja sig mellan och under de stora blocken och i marken. Detta gäller både flora; mossor, lavar och kärlväxter samt eventuella lämningar av de människor som verkade på platsen och den verksamhet de bedrev. Man kan riktigt ana alla de skatter som ligger gömda men dolda för det mänskliga ögat. Detta känns spännande, historiskt, biologiskt och kittlande. Nutida trådvalsverk, varmvalsverk för tillverkning av metalltråd. Utgångsämnets temperatur är cirka 1000°C. Verket består av förverk, mellanverk och färdigverk. Valsarna är försedda med spår. I förverket, där hetans, ämnets, tvärsnitt är stort, kan valsningen ske reversibelt eller kontinuerligt. Valsningen i mellan- och färdigverket sker kontinuerligt, alltså med ämnet i kontakt med en serie valspar. För valsningen utnyttjas duoverk. Slutvalsningen till tråd med diametrar mellan 5 och 10 millimeter sker i så kallade trådblock, där cirka 10 valspar är sammanbyggda i en enhet med gemensam motordrift men med olika utväxling. Valshastigheten i slutparet är cirka 70 meter per sekund. Tråden hasplas och får svalna på ett kontrollerat sätt så att önskad metallografisk struktur och önskade mekaniska egenskaper erhålls. För val av spårform krävs goda kunskaper inom området valskalibrering, det vill säga kunskap om hur spåren skall utformas för snabb och felfri nedvalsning av materialets tvärsnittyta. Nutida tråddragning är en plastisk bearbetningsoperation som kännetecknas av att ett vanligen varmvalsat metalliskt ämne med cirkulärt tvärsnitt dras genom en dragskiva. Under processen reduceras tvärsnittsytan samtidigt som tråden förlängs. Tråden är välsmord för att minska friktionen mot skivan. Trådämnen, kan dras ned till en diameter på en hundradels millimeter. Operationen utförs oftast vid rumstemperatur. Dragskivan består som regel av hårdmetall. Den öppning som tråden dras igenom kan ha olika former. Man skiljer mellan torrdragning och våtdragning. Vid torrdragning används till exempel tvålpulver som smörjmedel och vid våtdragning olika oljor och emulsioner. |
|
|
Det är inte svårt att hitta rester från verksamheten i naturen från Saxhyttan, i det här fallet slaggrester. Runt det stora massiva gnejsblocket växer rikligt med smultron, ”Hypnum cupressiforme”, och små hallonbuskar, ”Rubus idaeus”, och själva stenen är täckt med framför allt bergklomossa eller cypressfläta, ”Hypnum cupressiforme”, som den numera heter, och egentligen är det gamla namnet som åter tagits till heder, detta för att de små bladen, i lupp, verkligen ser ut att vara flätade runt stammen. Bilden avslöjar också att en välbehövlig röjning av framför allt granar och lövsly genomförts under de senaste åren. Slagg är en produkt som uppstår vid olika typer av metallurgiska reaktioner och som huvudsakligen består av oxider. Slagg kan härröra från en malms gångart och avskiljs till exempel som masugnsslagg. Slagg kan också uppstå vid oxidation av metall vid smält- och värmningsprocesser. Vid smält metalls stelning kan legeringsämnen med hög affinitet, släktskap till syre utskiljas som oxider och bilda slagginneslutningar i den stelnade metallen. Vid många metallurgiska processer används reaktioner mellan slagg och metaller för rening. En oxiderande slagg kan användas för att ta bort kol ur en kolhaltig smälta, så kallad slaggfärskning. Den stelnade slaggen är då vanligen glasartad och kan utnyttjas som råvara inom annan industri, såsom vid tillverkning av cement, byggelement och mineralull samt för vägfyllnad. Slagg från basisk tillverkning av stål innehåller fosfor och används därför vid tillverkning av gödningsmedel. Slagg kallas även sintrade klumpar av obrännbart material och aska vilka bildas vid förbränning av fasta bränslen, till exempel kol och koks vilket torde vara det som visas på bilden. |
|
|
I sluttningen i bakgrunden gick en träränna där vattnet leddes till Saxhyttan från Saxhyttedammen via en akvedukt, av detta finns idag få eller inga rester, dock kan man se tydliga spår i terrängen framför allt där akvedukten har varit. Bilden är tagen halvvägs nere i den kanal där vattnet passerade inne i valsverket och där man ”plockade” ut rörelseenergin ur vattnet. Området hyser en artrik mossflora men också en relativt rik kärlväxtflora och tillika skorplavsflora. Exempel på detta kan man se på blocket uppe till höger på bilden. På denna vackra plats borde det finnas tydliga och informativa informationstavlor som berättade platsens kulturhistoria och beskriver dess naturvärden. Akvedukt, av latinets ”aquaedúctus”, vattenledning, av ”áqua”, vatten och ”dúco”, föra, leda.En bro som har till uppgift att föra en vattenledning med fri vattenyta eller en trafikkanal över en dalgång, en väg, en järnväg eller ett vattendrag. I vidare mening, och ibland annat engelskt språkbruk, betecknar akvedukt en anlagd vattenledning med fri vattenyta som har till uppgift att, i öppen eller täckt kanal i marknivå, i bergtunnel eller i förhöjt läge på bropelare, föra fritt strömmande vatten till en tätorts vattenreservoarer från källor i till exempel omgivande bergstrakter. Här vid Saxhyttan behandlas akvedukt i den snävare betydelsen av kanalbro eller vattenledningsbro. |
|
|
Saxhyttedammens magnifika utlopp, ett av traktens sju underverk. Bättre naturkulturmiljö får man leta efter, här kan man verkligen känna historiens vingslag och ana lite av den möda som det innebar att bygga detta stenmästerverk. Världens sju underverk, är en benämning på en antik grekisk förteckning över arkitektoniska Listan har dock sannolikt gjorts upp tidigare, då kolossen, det vill säga den gigantiska staty av solguden Helios som stod i staden Rhodos på ön med samma namn, störtade samman redan 228 före Kristus. Var och när förteckningen sammanställts är alltså okänt, ett förslag är biblioteket i Alexandria, ett annat, kanske troligare, någonstans i det seleukidiska riket under den hellenistiska periodens, 323–31 före Kristus, inledning. Under tidig romersk kejsartid och under senantiken gjordes alternativa ”underverksförteckningar”, bland annat en av Plinius den äldre, i vilken romersk ingenjörskonst i form av avloppsnät, akvedukter, vägbyggen med mera kontrasteras mot orientalisk och grekisk ”fåfänglighet”. I de senare listorna har oftast Babylons murar utgått till förmån för fyrtornet på ön Faros utanför Alexandria. |
|
|
Saxhyttedammen, är områdets mäktigaste lämning från den tidiga industriepoken. Det vore underbart om vallen kunde renoveras och tätas så att Saxhyttedammen återigen kunde hysa en vattenspegel. Vatten detta magiska och livsavgörande ämne och kemiska förening som trotsar de ”normala” naturlagarna bland annat genom att hysa sin högsta densitet vid plus fyra grader Celcius. Vatten är en kemisk förening mellan väte och syre, med formeln H2O. I naturligt vatten finns även molekyler av tungt vatten som heter deuterium och tritium. Vatten kan förekomma i fast form, flytande form och gasform. Det finns varierande mängder vatten på de andra planeterna och himlakropparna i solsystemet, och vattenmolekylen har även påvisats i det interstellära mediet rymden. På jorden utgörs 2/3 av ytan av hav och 1/3 av land. Havsvattnet, som är salt, utgör 98 % av allt vatten. Resterande 2 % är sötvatten, färskvatten. Huvuddelen av sötvattnet, cirka 1,6 % av den totala mängden vatten, är bundet som is i polarområdena och i glaciärer. Resten finns i floder och sjöar vilket är cirka 0,004 % av den totala mängden vatten, samt som grundvatten och markvatten vilket är 0,4 % av den totala mängden vatten. Atmosfären innehåller också en mycket liten del vatten i form av vattenånga. Vatten är av avgörande betydelse för alla kända former av liv. En cell består vanligen av vatten till minst 70 % av sin vikt. En vuxen man innehåller cirka 60 % vatten, en kvinna cirka 55 %. I flercelliga organismer är dessutom de extracellulära vätskorna, till exempel vävnadsvätska och blodplasma, vattenlösningar. Vatten är enligt antikens och medeltidens naturfilosofi ett av de element som tillsammans med eld, luft och jord bygger upp världsalltet. Densitet kommer av latinets ”dénsitas”, täthet, massa, och av ”dénsus”, tät, och är en fysikalisk term som anger massan per volym för ett ämne. Den talar alltså om hur tungt eller lätt ett ämne är, för vatten cirka 1 kilo per liter eller 1 gram per kubikcentimeter. |
|
|
Den vackra utsikten från Saxhyttedammen ner emot Saxhyttan, här forsade vattnet ner för en träränna mot ett vattenhjul för att sedan via denna, remmar och axlar generera kraft till valsverket. Det vore naturligtvis också roligt att i en framtid inom Kulturarv Marieholm kunna få se rännan på plats igen. Här har man på ett föredömligt sätt tagit bort granar och lövsly som invaderat och dolt de vackra ruinerna efter valsverket, dock finns det mer att ta bort för att undvika ytterligare podsolifiering av marken. Även bården av lövsly som döljer Skärvån borde tas bort för att återskapa det fordom betyligt öppnare landskapet. Vattnet utgjorde tillsammans med jorden, luften och elden Aristoteles fyra universella element och betraktades fram till 1780-talet av de flesta naturforskare som ett element. J. B. van Helmont och Robert Boyle ansåg dock att alla ämnen utom luft kunde bildas ur vatten och förvandlas till vatten, vilket var allmänt accepterat tills Lavoisier 1769 visade att vatten inte efter återloppskokning i 101 dygn hade förändrats, vilket man dittills trott, och därför framstod vattnet som oföränderligt. År 1784 fann Henry Cavendish att vatten bildas vid förbränning av väte och därmed att vatten inte var ett element utan sammansatt av väte och syre. Detta bekräftades av Lavoisier, som också utarbetade metoden att med hjälp av järn ur vattenånga vid hög temperatur framställa vätgas i stor skala. William Nicholson och Anthony Carlisle sönderdelade år 1800 med hjälp av Voltas stapel vatten i väte och syre. Dalton antog i sin 1803 presenterade atomteori att vatten var sammansatt av en väte- och en syreatom och gav, utifrån vattnets experimentellt funna viktsammansättning 1:8, syre atomvikten 8 i relation till vätets vikt. Den svenske fysiken Jöns Jakob Berzelius tillskrev emellertid år 1813 vatten formeln H2O, därtill vägledd av att vatten bildas av två volymer vätgas och en volym syrgas, en formel som visade sig vara helt korrekt. |
|
|
Nu är vi nästan inne i de västligaste delarna av samhället Marieholm och här har vi fått lite hjälp att passera Skärvån. Endast några få tiotals meter längre in i skogen träffar vi på ett av de vackraste och mest dramatiska partierna av åns flöde. En kanjonliknande bildning inramar ån på det mest fantastiska sätt och känslan av vildmark är total trots att man är bara ett stenkast från stora vägen. Kanjon, efter engelskans ”canyon”, ursprungligen från den mexikanska spanskans ”cañón”, som betyder djup floddal eller ravin, i bemärkelsen trång och djup dalformation med branta sidor. Den kan vara nedskuren i sprickrik berggrund av strömmande vatten. Kanjondalar är typiska för bäckar i torra klimat, men korta kanjonsträckor finns även hos oss i Sverige, till exempel Dromskåran i Jämtland, Skurugata i Småland och Skäralid i Skåne är exempel på kanjondalar utskurna av vatten från smältande inlandsisar eller på annat sätt utrensade vittringszoner. Grand Canyon i sydvästra USA är en 1 800 meter djup kanjondal, utskuren av Coloradofloden och ett av de mest imponerande exemplen på en flods djuperosion under miljontals år. Skurugata är en kanjon i urberget cirka 7 kilometer nordöst om Eksjö i Småland. Det är en cirka 800 meter lång bildning som i sina djupaste delar har tvärbranta väggar på upp emot 60 meter i höjd. Kylan och fukten här har en mycket gynnsam effekt på mossor och här förekommer just därför flera sällsynta mossarter. Namnet härleds tillbaka till 1660-talet och stavades då Skuuregata och innehåller en böjd form av orden skåra och gata. |
|
|
Ingången i den vackra kanjonen, det humusrika vattnet lyser vackert gyllenbrunt mot sandbottnen. Här ska det vara tät vegetation som förstärker vildmarksintrycket, möjligtvis plockar man försiktigt bort träd och ris så att man kan skapa en vandringsled in i detta vackra område. Ytterligare lite längre in bland stenblocken förstärks intrycket av kanjonbildning men det är inte vattnet i sig som skurit sig ner i berget som i en ”riktig” kanjonbildning utan snarare ett resultat av mänsklig inverkan eller ska vi säga mänsklig sprängverkan. Dynamit eller nitroglycerin torde vara det som skapat fenomenet. Dynamit, kommer av grekiskans ”dýnamis” som betyder kraft, är sprängämnen som innehåller nitroglycerin och/eller dinitroglykol som aktiv substans. Rent nitroglycerin framställdes i industriell skala och användes i bergbrytning av Alfred Nobel i början av 1860-talet. Sprängverkan är stor, men nitroglycerin är stötkänsligt och svårt att hantera just för att det är en vätska, och många olyckor inträffade. Dessa problem löste Alfred Nobel genom att låta nitroglycerin sugas upp av porös kiselgur. På så sätt kunde ett patronerbart sprängämne med upp till 75 % nitroglycerin framställas. Dynamit var uppfunnen och patenterades 1867. Moderna dynamittyper finns i många olika varianter och är uppbyggda på i huvudsak två olika sätt. Det ena är absorption av nitroglycerin i kiselgur, trämjöl, ammoniumnitrat, natriumnitrat och liknande pulver. Den andra principen är gelatinering av nitroglycerin med 5–8 % cellulosanitrat. Om enbart dessa ämnen ingår fås spränggelatin eller gummidynamit. Ett gel av nitroglycerin och cellulosanitrat kan dock tillsättas betydande mängder ammoniumnitrat, natriumnitrat, trämjöl, dinitrotoluen och andra ingredienser och fortfarande ge ett effektivt sprängämne. Alfred Nobels Extradynamit är ett sådant exempel. Ett annat exempel är Dynamex som är den vanligaste dynamiten i Sverige i dag. I modern dynamit har nitroglycerin helt eller delvis ersatts med dinitroglykol, som har lägre fryspunkt och lägre pris men samma känslighet och sprängtekniska egenskaper. Dynamit förpackas som cylindriska patroner i paraffinerat papper eller plast så kallade dynamitgubbar och för att tända en dynamitpatron använder man en sprängkapsel. Under 1989 såldes i Sverige cirka 7 500 ton dynamit. Detta är cirka 20 % av den civila sprängämnesmarknaden. |
|
|
Här ser vi den mäktiga dammvallen som dämmer upp den kraftigt igenvuxna dammen på föregående bild. Den cirka tre meter höga och cirka sex meter breda ”väggen” är imponerande både sedd nerifrån, som här, eller uppifrån. Den lilla forsärlan har goda, för att inte säga perfekta, häckningsförutsättningar här och alldeles invid växer ”alltid” ett stort anta stora vackert höggula kantareller. I en trolsk miljö som denna och i bruset från Skärvån är det inte svårt att förstå hur skrönor om såväl skogsrået som näcken kunnat uppstå. Vallen håller dock på att sakta men säkert på att falla sönder och det får på inga villkor ske. En renovering måste genomföras med det snaraste men akta den kringliggande naturmiljön. Skogsrå eller skogsfru, skogsnuva, skogssnuva, är ett för den främst syd- och mellansvenska folktron karakteristiskt solitärväsen i kvinnlig gestalt, i traditionen upp till Vänern - Mälaren är hon försedd med urholkad rygg emedan hon norr därom har svans som igenkänningstecken. Till skogsråföreställningen är en rad sägenmotiv knutna, många av erotisk art. Näcken, är det allmänna namnet på ett övernaturligt vattenväsen i svensk folktro, i större delen av Skåne kallat älven eller bäckamannen, norr därom och upp till Uppland och Värmland även benämnt strömkarlen, ytterligare längre norrut dessutom benämnd som forskarl och kvarngubbe. Ordet näck brukar härledas ur ett germanskt ord med betydelsen tvätta eller bada, i sin tur med motsvarigheter i flera andra indoeuropeiska språk. Näcken ansågs oftast ha manlig gestalt, han var ett utpräglat ensamväsen och kom vanligen i kontakt med människor vid eller via vatten, till exempel på broar, vid badstränder, kvarnar och bykbryggor. Han uppfattades vanligen som farlig, dels genom att han troddes försöka dränka människor, dels som sjukdomsalstrare. Samtidigt har det funnits en livaktig tradition om näcken som musikaliskt väsen då han kan uppträda som spelman med magiskt tvingande spel men också lära ut konsten att spela fiol till människor. Ofta betonas, även liksom skogsrået, näckens erotiska läggning, inte minst i balladerna. |
|
| Upp >> | |
Marieholms samhälle |
|
|
Här är det så kallade blåsmaskinshuset som fick sitt vatten från Gjuteridammen via en ränna. Från början fanns här en 2-cylindrig blåsmaskin som drevs av ett vattenhjul. Maskinen gav luft till härdarna i hammarsmedjan och var kanske redan monterad så tidigt som 1863. Maskinen gav senare också luft till gjuteriets kupolugn och dessutom matades härdarna i fabrikens smedja, via en lång rörledning härifrån. Den användes fram till 1940 då den tillsammans med vattenhjulet demonterades och det är idag, tyvärr, okänt vart dessa tagit vägen. Därefter monterades en turbin in i huset, som fortfarande finns kvar, dock glömdes denna bort, då huset var en privat vedbod under en lång tid, och det väckte stor förvåning när nuvarande ägaren, Jim Blom, talade om att den fanns. Turbinen användes fram till 1947 då gjuteriet brann ner. Det kraftigt mossbelupna taket på det lilla huset är värd en egen mossinventering och under mina fältbesök här såg jag vid flera tillfällen den lilla strömstaren flyga in under huset och försvinna, kanske hade den sitt bo här. Det gamla posthuset i Marieholm ligger i nära anslutning till blåsmaskinshuset. Posten i Sverige grundades 1636, enligt Postbådhen, svenska Postverkets stiftelseurkund, utfärdad av Axel Oxenstierna. Den man som kom att leda detta var Andreas Wechel, tidigare svensk postmästare i Leipzig. Det stafettsystem som där anlitades för postens befordring blev förebild för det svenska Postverket. Med införandet av detta erhöll man en pålitlig post och upprättade på detta sätt en fungerande postförbindelse med de tyska staterna, vilket var av vital betydelse för Sverige som hade trupper förlagda där. Dessutom fick allmänheten en pålitlig postgång, och bönderna befriades från våldgästning av kungliga kurirer. I Postbådhen bestämdes att en postbonde eller postiljon skulle ombesörja att posten befordrades på landsbygden. De första tio åren befordrades posten av gående postbönder eller deras drängar och pigor. För att få fram posten snabbare påbjöds 1646 att hästar skulle användas för posttransporter. Först under andra hälften av 1800-talet blev det postala framåtskridandet tydligt då man införde enhetsporto, frimärken, brevlådor och diligenser. Industrialismen och den allmänna folkskolan hade då skapat ett behov av en förbättrad postgång. I början av 1860-talet infördes så poststationen, en enklare form av postanstalt på landsbygden, skött på deltid av till exempel en skollärare mot en anspråkslös ersättning. Postverket övertog 1874 kronoposten men då detta blev dyrbart för Postverket att administrera infördes 1878 lantbrevbäringen och flera poststationer stängdes. Under 1900-talet fortsatte sedan Postverkets expansion och under 2000-talet genomgick Posten sin största strukturförändring dittills i sin historia. |
|
|
Marieholm bruk eller Hjärnbruket under brukspatron Jim Blom, i bakgrunden det nytillverkade vattenhjulet, dock efter gammalt recept. Marieholms Bruk är det sista järnbruket som startades i Småland. Det byggdes nedanför Skärvån mot Mosjön på dittills outnyttjad mark. Bruket grundades av den blinde Anders Wingård 1836. Han gav bruket namn efter sin hustru, Maria Petronella, och bygden fick namn efter bruket. Wingård fick snart problem och slutade i ekonomisk ruin. Familjen Collén tog över och utvecklade rörelsen, byggde ny herrgård och utvidgade jordbruket. Bruket har haft masugn, gjuteri, hyttor för plog-, kätting- och hammarsmide, spiksmedja, tråddrageri, dukväveri samt snickeri och sågverk. Jordbruksredskap blev brukets specialitet. Marieholms Bruk och anläggningar är en industrimiljö som visar väl kontinuiteten och utvecklingen inom industrialismen. Här har skett förändringar, men tråden till ursprunget är tydlig och bygdens karaktär av industrimiljö är uppenbar. Runt de fem dammarna i bygden reser sig de olika industrilokalerna – Gamla fabriken, rensboden, blåsmaskinhuset, stenmagasinet, herrgården och brukskontoret. Här finns också missionshus, arbetarbostäder, post och den yngsta fabriksbyggnaden, Marieholms Bruk, som numera är Hjärnbruket, se bilden. |
|
| Upp >> | |
Fornlämningar |
|
|
Forntida bosättning har funnits i hela Småland med undantag för gränstrakterna mot Skåne och Blekinge samt mellan Kalmar och Kronobergs län. Hittills har cirka 46 000 fornlämningar av förhistorisk typ belagts i Småland, varav 17 800 i Jönköpings-, 12 000 i Kronobergs- och 14 800 i Kalmar län. De består till 90 % av gravar, varav flertalet finns inom landskapets cirka 1 520 gravfält. Dessutom finns många lämningar av odling och järnhantering från järnålder och medeltid. Smålands stenålder är ojämnt utforskad. Från mesolitisk tid finns fångstboplatser längs höglandets vattendrag, många med flintredskap i mikrospånteknik från cirka 7000 till 5000 före Kristus Österut är kvarts- och porfyrredskap vanligare, och vid mellersta kusten finns gott om så kallade trindyxboplatser. I Dörby har en unik mesolitisk husgrund undersökts, och i Oskarshamn boplatser i flera kulturlager. Neolitiska boplatser är vanliga på slätten i Möre. Under senneolitikum, kring 2000 före Kristus tilltog bosättningen på höglandet, synlig i spridningen av de cirka 600 hällkistorna, varav 450 i Kronobergs län. Från bronsåldern finns högar av sydskandinavisk typ i Lagadalen, vid Jönköping och i Möre. Rösen dominerar på höglandet, med stor koncentration till Värend och Njudung, samt längs kusten. I gravar och nedlagda depåer har vapen och smycken av sydskandinavisk typ påträffats. Av Smålands cirka 35 hällristningar ligger de flesta i Tjust. Från äldre järnåldern finns både enstaka gravar och gravfält, bland annat med runda och kvadratiska stensättningar, resta stenar, domarringar och järnåldersdösar. I Jönköpings län ligger många gravar i skogsmark, utanför historisk bygd, med röjningsrösen som går tillbaka till bronsåldern. Bland fynden märks vapen från romersk järnålder, några romerska mynt samt hängsmycken, så kallade brakteater. De 66 fornborgar som påträffats i Småland kan härröra från mellersta järnåldern, 55 av dem ligger dock i norra delen av Kalmar län. Gravfältsbilden från yngre järnåldern ansluter till de regioner, ”små land”, som är kända från historisk tid. Finnvedens gravfält från denna period utgörs enbart av högar, medan i Värend många gravfält domineras av ovala stensättningar, något som tolkats som tecken på etniska skillnader. Tjust, Njudung och Vedbo har många höggravfält. Gravfynden är främst från vikingatid. Stora gravfält finns också vid senare betydelsefulla platser som Visingsö, Vetlanda och Vimmerby. Av Smålands cirka 125 kända runinskrifter är mer än hälften från Njudung och Finnveden. Vid medeltidens början blomstrade lågteknisk järnhantering ibland annat Tabergsområdet. |
|
| Generationers odlingsmöda på Smålands steniga tegar ligger idag som så kallade odlingsrösen lite varstans i landskapet, så även utmed Skärvån. Dessa rösen är idag, i många fall, kulturklassade och vittnar om envisa och arbetsamma människors kamp för att överleva i vardagen. Dessa kvinnor och män är värda all vår vördnad för utan dem hade vår samtid sett annorlunda ut. Många gav dock upp och lämnade oss, av fler anledningar än odlarmöda förvisso, för en nystart, på gott och ont, borta i Amerika. De flesta av oss har väl släktingar eller bekanta som emigrerade under 1800- och 1900-talen framför allt till Amerika för chansen till en bättre tillvaro än den det gamla konungariket Sverige kunde erbjuda. Dessa rösen är idag viktiga platser för bland annat mindre mårddjur såsom småvessla och hermelin men också för huggorm och vattensnok (om dessa som här ligger nära vatten). Naturligtvis är dessa stenrösen också rikligt bevuxna med ett stort antal arter av mossor och lavar, framför allt skorplavar. Medan jag studerade dessa rösen flög både kungstrollslända, ”Cordulegaster boltoni” och röd flickslända, ”Pyrrhosoma nymphula” förbi utmed ån alltmedan Smålandssången vilsamt klingade för mitt inre öra. ”Röd lyser stugan bak hängbjörkars slöja, Ivar Widéen var kompositör till Smålandssången och hans syster Linnéa skrev texten. Ivar föddes i klockaregården i Bellö, nära Eksjö, år 1871. Natur, av latinets natúra, födelse, natur, naturlig beskaffenhet, och av náscor, att födas, är ett komplicerat begrepp, enligt Arthur Lovejoy har ordet och dess avledningar i engelskan åtminstone 66 betydelser. Dessa kan indelas i två huvudgrupper. I den ena åsyftas den materiella världen i stort, allting, men särskilt den av människan, väsentligen opåverkade omgivningen i form av växter, djur, landformer. I den andra åsyftas någots, vanligen något levandes, grundläggande egenskap, väsen eller egenart. Begreppet natur förknippas med på samma gång förändring och oföränderlighet. Fram till 1600-talet var det en allmän uppfattning i Västerlandet att all förändring fordrade en aktiv orsak, natura naturans. Samtidigt fordrades ett mottagande objekt, natura naturata. Den vanligaste nutida betydelsen av ordet natur, den av människor relativt opåverkade yttre naturmiljön, är av ganska sent datum. I konsten märks naturlandskap helt utan människor sällan före 1800-talet. Under 1800- och 1900-talen tilltar intresset för naturen som rekreationskälla, sannolikt som en konsekvens av att de mänskliga ingripandena i omgivningen blivit alltmer omfattande. Under senare delen av 1900-talet har ordet miljö och dess avledningar i ökande utsträckning kommit att överta vissa av naturbegreppets betydelser, särskilt dem som är knutna till naturens nedsmutsning och degradation, vilket gjort att ordet natur fått allt starkare övertoner av vildmark och renhet. Naturens ofrånkomliga roll som resursbas och försörjningsvillkor har gett den en central roll i myter och religioner. Av samma skäl har samhällen, med varierande framgång, utvecklat sedvanor, normer och lagstiftning för att förhindra överutnyttjande av sina viktigaste naturresurser. I en besläktad strävan att vinna långsiktig kontroll över naturgivna tillgångar hämtar också den moderna naturvetenskapen en av sina drivkrafter. Synen på naturen har växlat mellan olika kulturer, platser och tider. Schematiskt kan sägas att föragrara folk till följd av sitt omedelbara beroende av naturen haft en magisk och respektfull naturuppfattning. Agrara kulturer har däremot visat en tendens att uppvärdera odlingen på bekostnad av naturen, som betecknats som hotande och vild. I den moderna industriella civilisationen, med rötter i Europa, utvecklades med hjälp av ett naturvetenskapligt tänkande en natursyn enligt vilken naturen uppfattas som icke-kännande, icke-tänkande, uppbyggd av atomer, styrd av naturlagar och utan andra syften än att utgöra en resurs för människan. Detta synsätt har emellertid på senare tid med rätta ifrågasatts med utgångspunkt bland annat i ekologisk forskning, i katastrof- och kaosteori och i filosofisk och feministisk debatt. |
|
|
Här forsar Skärvån fritt hundratalet meter från Saxhhyttedammen norrut utmed berget och ger ett mäktigt och spännande intryck. Här finns förutsättningar för fuktighetskrävande arter som mossor och lavar då luftfuktigheten är stor och en ordentlig inventering av dessa artgrupper vore på sin plats och mycket spännande att se resultatet av. Kanske det tunna växttäcket till och med rymmer spännande forntida kulturspår som hällristningar i berget. Hällristningar är en arkeologisk benämning på symboler och avbildningar inhuggna på berghällar eller lösa klippblock. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen, med koncentrationer i Skandinavien, alpländerna, Sibirien, Mongoliet, Främre Orienten, Nordafrika, Nord- och Sydamerika samt på vissa ögrupper i stillahavsområdet. Under den yngsta stenåldern och bronsåldern, cirka 2 300 till 500 före Kristus nådde skandinavisk hällristningskonst sin höjdpunkt i så kallade jordbruksristningar. Till de äldsta figurkomplexen inom denna tradition hör vapenframställningar, som uppträder framför allt i sydöstra Skåne. Ofta avbildas bronsyxor med utsvängda eggpartier, under senneolitisk tid en viktig del av offerutrustningen. Från omkring 1 800 före Kristus kom avbildningar av skepp att bli det dominerande elementet i sydsvenska ristningar, vid sidan av människor och djur, vagnar, hjulkors, fotsulor och skålgropar. Dessa bilder är sannolikt att betrakta som yttringar en av rikt förgrenad fruktbarhetskult, med inslag av soldyrkan, regnmagi och dödskult. Många figurer visar inslag av schamanistisk karaktär, bland annat förekommer så kallade fågelmän. Sveriges hällristningsrikaste landskap är Bohuslän, som uppvisar en unik bildskatt av livfulla scener och figurframställningar, särskilt i Tanums, Kville och Tossene socknar. Andra viktiga regioner är Enköpingsområdet i Uppland, Norrköpingstrakten i Östergötland, Västerviksområdet i Småland samt östra Blekinge. |
|
|
Det liknar mest en mäktig ingång till det forntida djungeltemplet Angkor Vat i Kambodja men är ”bara” utloppet från Saxhyttedammen. Strövstigar kring dessa vackra och fantasieggande naturkulturlämningar skulle inte lämna någon besökare oberörd. Angkor Vat hade länge stor religiös, ekonomisk och politisk betydelse i Sydöstasien men övergavs som politiskt centrum 1431 dels efter ständiga anfall från Thailand, som vuxit sig starkt på 1200–1300-talen, och dels efter konstbevattningssystemets sammanbrott. Angkor Vat omvandlades till ett theravadabuddhistiskt kloster senast på 1400-talet. Angkor Vat finns omtalat av spanjorer och portugiser på 1500-talet. När fransmännen koloniserade området på 1860-talet var staden till stor del övergiven och överväxt av djungel. Ruinstaden plundrades då grundligt, och en del av dess skulpturskatter finns nu i Musée Guimet i Paris. Templen i Angkor Vat upptogs 1992 på UNESCO:s världsarvslista, FN:s världsarvslista där Sverige representeras av följande natur- och kulturområden: |
|
|
Ytterligare ett vackert ”djungeltempel” i skepnaden av den gamla Skärfhults kvarn, bara hundra meter från Saxhyttedammens utlopp, även här håller naturen på att ta tillbaka förlorad terräng och rotsystemen på bland annat de på toppen växande granarna spränger sakta men säkert sönder stenkonstruktionen vilket är förfärligt och måste åtgärdas snarast. Skärfhults kvarn byggdes redan före 1697 och dess stenväggar är imponerande metertjocka. Fallhöjden från Saxhyttedammen är 6 meter vilket ger ett imponerande vattenspel utmed berget. Kvarnen ägdes 1697 av Skarköps gård och benämndes som en uråldrig tullkvarn av typen enfota kvarn, det vill säga en skvaltkvarn. Den ersattes senare med en hjulkvarn med vattenhjul av överfallstyp. På skifteskartan från 1825 är en stor och två små byggnader markerade, den stora byggnaden är kvarnen och en av de små är troligen en kvarnkammare. Dessa byggnader benämndes, år 1850, av konung Oskar I som Skogskvarn och då var två par ”malstenar” i bruk. Den siste mjölnaren hette Alfred Pettersson och han bodde i kvarnstugan till den brann ner 1951. Från 1930-talet användes dock fallet och den gamla kvarnbyggnaden av Filip Roos för att driva en träsvarv. Rester av vattenhjulet fanns kvar åtminstone till 1959. Skärvån är här inte bredare än en bäck sommartid och på grund av vegetationen svår att följa utmed stranden men väl värd mödan för den eller de som trots allt försöker. Vegetation, av senlatinets ”vegeátio”, ungefär ”livgivande rörelse”, är jordens växttäcke med dess oerhört skiftande sammansättning, från skog av jätteträd till mikroalger på en sten i en bäck. Relativt enhetlig vegetation kan täcka stora sammanhängande områden, men det är kanske vanligare att vegetationen utgör ett mångskiftande lapptäcke sammansatt av flera olika växtsamhällen. Vissa sand- och saltöknar, mycket höga fjäll och även isfria delar av Antarktis saknar vegetation bortsett från lavar och vissa mossor, men de största landarealerna har ett växttäcke, som kan vara slutet eller glest, stabilt eller instabilt, naturligt eller mer eller mindre kulturbetingat. I till exempel skogar är vegetationen tydligt skiktad. I regel utgörs vegetationen av många arter. Trots stor konkurrens om olika resurser kan i vissa fall artmångfalden, den biologiska diversiteten, vara mycket stor. |
|
| Upp >> | |
Carl von Linné |
|
|
Nedom ljuset i tunneln till höger ligger ruinerna efter den mäktiga Saxhyttan och här flyter Skärvån för en gångs skull relativt lugnt och vattendjupet är något djupare än på länge efter det att vi passerat den stora vägen mellan Marieholm och Skärvhult. Här skulle vår 300-årsjubilar Carl von Linné förmodligen, om han passerat här vill säga, ha antecknat i sin anteckningsbok något i stil med att; ”Den lilla åen flöto fram med ett budskap till fridh och eftertanke wilket fingo oss till rast och wihla. Emedan vi sutto ner och inmundigade vår medhafvda färdkosth, bestående av torkat kött av svin, stenugnsbakat rågbröd med fett därtill samth ett förträffligt rödvihn jästh på dhe utsöktaste drufvor, underhöllo bastardnäktergalen oss med de ljufligaste toner. Detta gjorde våra sinnen milda och våra magar stinna och vi voro tvungna att, till åens rolika och stilla toner, vila våra trötta lekamen”. Visst är den gamla 1700-talssvenskan vacker, särskilt när och om den uttalas av Sveriges mest kände vetenskapsman. |
|
|
Carl von Linné, hette före adlandet 1757, Carl Linnaeus, född den 23 maj 1707 och död den 10 januari 1778, mest känd som naturforskare. Carl fick redan som ung världsrykte och framstår som Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, särskilt genom sina insatser inom botaniken, dess systematik, terminologi och nomenklatur. Hans far, Nils Linnæus, komminister i Råshult, senare kyrkoherde i Stenbrohult, Småland, överförde till sonen sitt intresse för växter. Efter studier i hemmet för informator vistades Carl från 1714 vid Växjö trivialskola och gymnasium och kom 1727 till universitetet i Lund. Inackorderad i läkaren Kilian Stobæus hem fick han del av dennes lärdom inom medicin och naturvetenskap. Carls inriktning på medicinen gjorde att han fortsatte sina studier vid Uppsala universitet med dess något bättre möjligheter. Ekonomiskt nödställd räddades han av domprosten Olof Celsius, som sammanförde honom med medicinprofessorn Olof Rudbeck d.y., i vars hem han blev inackorderad. Carl fick snart hand om de medicinstuderandes botanikundervisning, och 1732 ställde Kungliga Vetenskapssocieteten hela sin kassa till hans förfogande för en vetenskaplig forskningsresa till Lappland, som han företog samma sommar. Hans reseskildring, som inte publicerades förrän på 1800-talet, har blivit en litterär klassiker. Resans främsta vetenskapliga resultat var ”Flora lapponica”, tryckt 1737. Åren 1733 och 1734 företog han ett par resor till Dalarna, bland annat för att förkovra sig i mineralogin. På landshövding Nils Reuterholms uppdrag for han med några studiekamrater genom provinsen för att uppdaga dess sällsyntare naturalster och ekonomiskt ännu inte utnyttjade tillgångar. Han förlovade sig vid denna tiden med provinsialläkardottern Sara Elisabet Moræa. År 1735 begav han sig till Nederländerna och tog efter ett par dagars uppehåll vid det lilla universitetet i Harderwijk sin medicine doktorsgrad. Därmed var i princip hans akademiska utbildning fullbordad, men han stannade, säkerligen planenligt, länge i Nederländerna. Från 1730-talets början hade han författat en lång rad vetenskapliga skrifter, som han nu medförde i manuskript. Genom tidningsnotiser hade han låtit sitt namn bli känt både för Lapplandsfärden och för sin önskan att finna en förläggare för sina vetenskapliga verk. |
|
|
Efter disputationen sökte Linné sig till Amsterdam och Leiden och knöt kontakter med vetenskapsmän och intresserade mecenater, som uppenbarligen fascinerades av den kunnige och produktive unge forskaren från Norden. Under åren 1735–37 hjälpte de honom att publicera manuskripten genom att både bekosta deras tryckning och lämna redaktionellt bistånd. På så sätt utkom i Nederländerna första upplagorna av Systema naturae och Genera plantarum samt Fundamenta botanica och Flora lapponica. Han hjälptes också till en välavlönad befattning som ”trädgårdsmästare” hos den förmögne Georg Clifford, vars exotiska trädgård han gav en påkostad beskrivning i Hortus Cliffortianus. Under utlandsvistelsen besökte han London och Paris och fick där värdefulla vetenskapliga kontakter. Enligt hans egen uppgift var det hemlängtan som drev honom att 1738 återvända till Sverige. Nu hade han i ett slag, genom den samlade kraften i sina publikationer, blivit internationellt erkänd, men i brist på passande vetenskaplig tjänst utövade han läkarpraktik i Stockholm. Här knöt han förbindelser med de ledande i hattpartiet och grundade med A.J. von Höpken och Mårten Triewald med flera Vetenskapsakademien,1739. Först 1741 blev genom Lars Robergs död den ena medicinprofessuren i Uppsala till ansökan ledig och Linné erhöll den, men eftersom den gällde praktisk medicin lyckades han året därpå få den utbytt mot den i teoretisk. I denna tjänst förblev han, livligt verksam med undervisning och författarskap. På 1740-talet företog han åtföljd av en medarbetarstab sina ambitiösa landskapsresor på ständernas initiativ, 1741 till Öland och Gotland, 1746 till Västergötland och 1749 till Skåne, med omfattande inventeringar av provinsernas växt- och djurliv, mineraltillgångar, näringar och folkseder. Syftet var både rent vetenskapligt och inte minst att realisera hattarnas merkantilistiska näringspolitik. 1750-talet kännetecknades av revideringar och utvidgningar av hans systematiska arbeten. År 1751 utkom Philosophia botanica, som utförligt och genomarbetat gav regler för botanikens rätta bedrivande. År 1753 följde Species plantarum, där alla av honom kända växtarter beskrivs koncist enligt hans normer och nomenklaturprinciper. Dessa tillämpades på djurriket i andra delen av tionde upplagan av hans Systema naturae, 1758, den botaniska delen kom 1759. Dessa arbeten etablerade slutgiltigt honom som samtidens tongivande systematiker. På 1750-talet befann sig också hans undervisning på sin höjdpunkt. |
|
|
Avslutningsvis om Linné detta jubileumsår 2007, redan på 1740-talet hade han med arkitekten Carl Hårlemans hjälp avsevärt rustat upp den botaniska trädgården i Uppsala. Här kunde han demonstrera sina botaniska rön och doktriner och utföra de flesta av sina undersökningar, fler än i den fria naturen. Nu stod också herbationerna i sitt flor, välorganiserade utflykter med årligen återkommande mål, med samlingssignaler och föreskriven klädsel och avslutade med studenthyllningar till den beundrade läraren. Linné undervisade också i den teoretiska medicinens övriga delar, utarbetade en farmakopé, framlade ett eget sjukdomssystem och tog upp dieten, livsföringen, till grundlig behandling. Åren 1766–68 kom de tre delarna av den tolfte upplagan av Systema naturae, som är den sista detaljerade av honom själv redigerade versionen av hela hans natursystem. I övrigt framkom under 1760-talet en allt större benägenhet hos honom att framlägga ofta mycket spekulativa teorier om livets natur och naturens hushållning i stort och smått. På 1770-talet försämrades hans hälsa med slaganfall 1774 och 1775, och han invalidiserades delvis. Han dog i januari 1778. Sin internationellt mest avgörande insats gjorde han inom den systematiska botaniken. Hit hör hans så kallade sexualsystem. Sedan han tidigt fått kunskap om de nya teorierna att ståndare och pistiller kunde uppfattas som de fanerogama växternas könsorgan fick han idén att lägga dem till grund för ett system som tänktes avspegla en naturlig ordning hos skapelsen. Ståndarnas antal och anordning bildade grunden för de 23 fanerogamklasserna, och pistillernas stift bestämde med sitt antal ordningarna inom varje klass. Han fann snart själv att en sådan anordning i många fall sammanförde obesläktade och åtskilde besläktade växtformer, men i sitt arbete på ett verkligt naturligt system fick han nöja sig med att ställa upp vissa naturliga ordningar. Sexualsystemet var emellertid praktiskt och har länge använts i Sverige och ofta även av andra länders botanister. En viktigare insats var nog att han lyckades fastslå entydiga principer för beskrivning av släkten och arter genom att införa en enhetlig terminologi för växternas viktigaste organ och normer för hur själva beskrivningen skulle utformas på ett kortfattat och ändå otvetydigt sätt. Det blev härigenom avsevärt lättare att bedöma om ett taxon, ett släkte eller en art, var tidigare beskrivet i den vetenskapliga litteraturen eller om det var nyupptäckt. |
|
|
Ännu en bild från forsen utmed berget nedströms Saxhyttedammen vilken visar att vattnet tidvis under året besitter en stor och stark kraft då stenarna och bergssidorna inte har någon permanent påväxt av varken mossor eller lavar. Skärvåns vattenståndet fluktuerar kraftigt och vid högvatten torde detta bjuda på ett fantastiskt natursceneri både för ögat och örat. Detta har trollbundit människor så till den milda grad att hon även skapat musik till detta vildmarkens ljud, exempelvis Avestaforsens brus av Calle Jularbo. Jularbo, Carl, hette ursprungligen Karl Karlsson, 1893–1966, dragspelare och kompositör. Jularbo växte upp i byn Jularbo i Folkärna, Dalarna. Han debuterade som sjuåring och kom snart ut på omfattande turnéer i både Sverige och Norge. I synnerhet deltog Jularbo framgångsrikt i de dragspelstävlingar som arrangerades i början av seklet. Åren 1913–62 spelade han in över 1 500 titlar på skiva, mer än någon annan svensk grammofonartist. Jularbo lanserade ett stort antal melodier som blivit klassiska inom sin genre – om han verkligen komponerat samtliga har diskuterats, exempelvis ”Livet i finnskogarna”, ”Drömmen om Elin”, ”Nya Värmlandsvalsen”, ”Avestaforsens brus” med flera. Carl Jularbos memoarbok, ”Med dragspelet i högsätet”, kom 1946. Sonen Ebbe Jularbo, 1915–91, var också framgångsrik dragspelare. |
|
Bildspel
© Kulturarv Marieholm | Publiceringsverktyg: KEYnet Informationscentralen