Marieholmsskogens lavar, mossor, lummer och svampar

Lavar | Mossor | Svampar | Bräken | Lummer |

Död ved lever! Denna bild bevisar tesen om att den döda veden är oerhört viktig för den biologiska mångfalden. Den lilla svampen flåhätta, ”Mycéna epipterýgia” , får här stå som exempel för Moskogens stora mångfald. Ved är i botanisk mening detsamma som xylem, det vill säga ett slags ledningsvävnad hos växter. Celltyperna i ved är hos barrträd trakeider, av vilka de smalaste kallas fibertrakeider och parenkymceller, vilka bland annat är de epitelceller som omger hartsgångarna. I lövträd och andra tvåhjärtbladiga vedväxter finns dessutom kärlelement och vedfibrer. Vedfibrer består liksom kärlelement och trakeider av enbart cellvägg. De är smala och långa och saknar nästan lumen, vilket är håligheten innanför cellväggen, samt har små, springlika porer. Visst är det vackert!

Den smala mysiga och rödmarkerade stigen leder vandraren genom ett trolskt och spännande landskap ner emot Skärsjön i öster. Idag, efter stormen är landskapet till en annorlunda då många av träden fallit. Oerhört mycket död ved har bildats och detta innebär stora möjligheter för intressanta vedsvampar och vedlevande insekter i framtiden. I denna typ av miljö finner man också en rik flora med förnanedbrytande och mykorrhizabildande svampar vilket senare bilder kommer att visa.

Den lilla bäcken rinner mellan block, död ved och stora mängder kärlkryptogamer eller ormbunkar som vi säger i vardagslag. I mitten av bilden ser vi ett frodigt bestånd av den lilla ormbunken hultbräken, ”Thelýpteris phegópteris”, som är lätt att känna igen tack vare att de två nedersta bladen pekar snett nedåt i 45-graders vinkel från stjälken räknat. Bitvis är den lilla bäcken så dold av vegetation och block att den avslöjar sig enbart tack vare sitt vackert porlande ljud som rofyllt följer vandraren under sin färd.Ormbunkar är en grupp växter som funnits sedan urminnes tider. De fanns redan före dinosaurierna. För så länge sedan var ormbunkar ofta stora som träd. Det finns fortfarande stora ormbunkar i tropiska länder men i Sverige är de mindre. En typisk svensk art är örnbräken, som kan bli upp till 2,5 meter hög, en annan är träjon som förr användes som medicin mot mask. Orm är ett gammalt ord för mask och det är därför de heter ormbunkar. Av världens cirka 9000 arter finns bara drygt 40 i Sverige.

Signalarter är per definition; arter som används för att förhindra att värdefulla och hotade skogsområden avverkas och eller på annat sätt förstörs. Arbetet baseras på inventeringar, där ett mindre antal, mer eller mindre, ovanliga arter, framför allt lavar, mossor, svampar, insekter, växter och fåglar används som indikatorer för skogsmiljöer med rik biologisk mångfald. Metoden utvecklades i slutet av 1980-talet av biologen Mats Karström och används i dag, med vissa modifikationer, över hela landet av ideell naturvård, myndigheter och skogsbolag. Metoden används också i andra länder, bl.a. Norge. Boken ”Signalarter” av Johan Nitare med flera är den litteratur i populärvetenskapligt utförande som används som referens vid dessa inventeringar. Signalarten på bilden är rostfläck, ”Arthonia vinosa”, och känns lätt igen på sin rostfärgade bål, de små mörka ”kulorna” är lavens fruktkroppar eller apotecier som de heter på fackspråk.

Lavar

Här kvillrar vattnet mellan stenar och block och i den höga luftfuktigheten trivs allehanda mossor och lavar bland annat den vackra bäcklaven,” Dermatocarpon luridum”, som syns till vänster på bilden på ett av blocken. I övrigt runt bäcken växer tjocka mattor av de vanliga skogsmossorna såsom husmossa, kammossa, thujamossa, väggmossa och olika kvastmossor. Alltsammans bildar tillsammans ett vackert konstverk av de vackraste akvarellfärger. Inte ens Harald Viberg eller Gunnar Brusewitz hade kunnat göra det bättre.

Den lilla stigen ringlar sig fram mellan stammar och liggande lågor, här är det relativt torrt och bitvis lite hedartat vilket gör att artrikedomen här är något fattigare men desto mer speciell. Här kan man för den skull hitta bland annat påskrislav, ”Stereocaulon paschale”.
Hed, i ekologisk mening ett växtsamhälle där låga risartade växter eller smalbladiga gräs eller gräsliknande växter är förhärskande, ofta med ett bottenskikt av mossor eller lavar; dock undantas liknande vegetation på myrar.

På gamla granars bark i urskogsliknande miljöer hittar man ibland med lite tur den rara laven gammelgranlav, ”Lecanactis abietina”, här syns den som en gråaktig skorplik beläggning i mitten av den fallna gammelgranen, de mörka fläckarna på ovansidan är en ”annan” svamp som sannolikt är ”Exidia pithya” på latin och saknar svenskt namn och är släkt med krössvamparna, till exempel vårtkrös och gullkrös. Slutligen ser vi blåslav och gällav som ljusa, grå, busklika bildningar insprängda mellan den svartblå svampen. En liten kul detalj som likt en ”linslus” av misstag kommit med på bilden är den vågiga sidenmossan som syns till vänster på bilden under granstammen, signalart även den.

Ett tecken på bra luft och hög luftfuktighet, här i Moskogen trivs busk- och bladlavar alldeles utmärkt. På bilden ser vi en grangren behängd med skägglav, ”Úsnea filipéndula” och näverlav, ”Platismátia gláuca”. Den förstnämnda är en typisk busklav och den andra en lika typisk bladlav. Om man blir riktigt hungrig ingår skägglaven i nödprovianten.

Den här björkgrenen är fullkomligt täck av den vackra blodlaven, ”Mycoblástus sanguinárius”, som fått sitt något otäcka namn av att de svarta fruktkropparna, apothecierna är alldeles, just, blodröda inuti. Den är inte svår att hitta i Moskogen för den som vet var man ska leta.
Både könlig och könlös förökning förekommer hos lavarna. Systematiskt är en lav en svamp, eftersom svampen svarar för den könliga förökningen och således bestämmer släktskapen med andra lavar. Den könliga förökningen sker med sporer från en fruktkropp. De flesta lavsvamparna är sporsäckssvampar, och fruktkropparna kan sitta på ytan som skålar, apothecier, eller vara insänkta i bålen som päronlika bildningar, perithecier. På samma sätt som hos svamparna klassificeras lavarna efter fruktkropparnas och sporsäckarnas byggnad. När sporerna sprids och gror måste de träffa på en lämplig alg för att kunna bilda nya lavindivider. Förökning av lavar på könlig väg blir således mycket slumpartad. Det är därför fördelaktigt om både svamp och alg sprids samtidigt, såsom vid den könlösa förökningen, och lavarna har utvecklat speciella bildningar i form av soral och isidier. Soral är öppningar i överbarken, där små nystan av svamphyfer med algceller bildas, så kallade soredier, medan isidier är stiftlika utskott på bålen, vilka lätt kan brytas av. Båda dessa spridningskroppar kan följa med vind, regndroppar och djur till nya lämpliga platser och växa ut till nya lavbålar.

Titta vilka vackra och kraftfulla bestånd med islandslav, här växer dessutom bägge svenska arterna, både islandslav, ”Cetrária islándica”, och smal islandslav, ”Cetrária ericetórum”. Islandslaven är en av våra vanligaste lavar och i den äldre folkhushållningen hörde den till de viktigaste lavarna. Den föredrar öppna tallskogar som här i den västra delen av Moskogsreservatet. Förutom att den är en viktig komponent i renarnas föda i norra Sverige har den använts och används fortfarande på sina håll som människoföda. Näringsvärdet ligger i det stärkelseliknande ämnet lichenin men tyvärr finns det också bitterämnen som medför att beredningen blir både omständlig och tidskrävande. Islandslaven kan även användas som färgväxt för ullgarn.

Rostfläck, ”Arthonia vinosa”, växer har på barken till en fallen gran, en granlåga, vilket är lite ovanligt då den i södra Sverige vanligtvis föredrar lövträd som ek, lind, alm och klibbal i alkärr. Signalvärdet varierar och är som högst i östra Sverige och som lägst här hos oss i västra Sverige.

Upp >>

Mossor

En av många så kallade nyckelarter i området, här illustrerad av den vackra skogshakmossan, ”Rytidiadelphus subpinnátus”, som här växer på ett stenblock av gnejs. Gnejs är en grovkorning, metamorf, omvandlad bergart, oftast sammansatt av fältspat, kvarts, glimmer och eventuellt även av amfibol, det vill säga en granitisk till granitlik sammansättning. Olika typer som bandad gnejs, ådergnejs och ögongnejs förekommer vilka skiljer sig åt på strukturen av mineralen. Bandning och ådrighet är i vissa fall en följd av att mörka mineral, biotit, amfibol och ljusa, kvarts, fältspat separerats under metamorfosen. Dessa egenskaper kan också bero på att ursprungsmaterialet, vanligen ett sediment, varit heterogent till sin sammansättning. Gnejs är en mindre vanlig bergart i området.

En närbild på skogshakmossa som är en tydlig och iögonenfallande mossa med svagt rödbrun stam och med blad, som artnamnet antyder, är bakåtböjda likt små krokar eller hakar. I våra trakter har den ett så kallat medelhögt signalvärde för skog med lång kontinuitet.
Mossor i allmänhet är viktiga i många ekosystem. I Norden dominerar de ofta på myrar då speciellt vitmossor, i många fjällmiljöer och i arktiska områden, men är viktiga även på de flesta skogsmarker. I vissa bergsregnskogar i tropiska och subtropiska områden är mossor viktiga för vattenbalansen genom att de snabbt kan suga upp och lagra stora mängder vatten vid kraftiga regnväder och sedan långsamt släppa ifrån sig vattnet. På detta sätt bidrar mossorna till att förhindra erosion i de områden där skog finns kvar. I många fall fungerar mossor bättre som indikatorer för speciella miljöförhållanden än exempelvis blomväxter. Dessa egenskaper utnyttjas både vid naturinventeringar och vid rekonstruktion av förhistoriska miljöer, exempelvis av tiden strax efter den senaste inlandsisens tillbakadragande. Mossor har tidigare använts för att täta husväggar, bland annat husmossa och väggmossa, för att täta runt skorstenar och därmed hindra syretillförsel och antändning av kringliggande virke, till exempel stor näckmossa, ”Fontinális antipyrética”, och för att täta båtar, då man dränkte in mossa med bl.a. tjära och använde den som drev. Mossor har även använts som packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor. I framför allt Japan används mossor traditionellt som prydnadsväxter. Numera finns stort intresse för mossor inom medicin och miljöövervakning. Mossor har använts i folkmedicinen, exempelvis i Kina, och som förbandsmaterial, vitmossor, ”Sphagnum spp.”, speciellt under första världskriget. I dag är man mer intresserad av de medicinska effekterna av de olika ämnen som mossor innehåller. Ämnen från många arter har visats ha antibiotiska effekter, och hos en del har man funnit ämnen som kan hämma tumörceller. En del levermossor, i Norden frullanior, släktet ”Frullánia”, kan orsaka allergiska hudreaktioner hos till exempel skogsarbetare.

Här bland vanlig skogsvitmossa och andra för gammelskog typiska mossarter hittar man ofta den ovanliga signalarten skogshakmossa, . I Moskogen är den relativt vanlig tack vare skogens orördhet och höga luftfuktighet eller humiditet. Här kan man naturligtvis även hitta släktingen västlig hakmossa, ”Rytidiadelphus loreus”, som även den är en signalart.
Humíd av latinets ”húmidus” som betyder fuktig, vattenhaltig, inom klimatologin detsamma som fuktighet. Humida områden definieras i allmänhet som områden där nederbörden är större än avdunstningen. Humiditet betyder ibland detsamma som luftfuktighet, ibland är det ett mått på klimatet, baserat på nederbörd, avdunstning och avrinning.

En vacker macrobild eller närbild på den kraftfulla skogshakmossan, lägg märke till den rödaktiga stammen vilket är ett tydligt skiljetecken från släktingen västlig hakmossa. För den som ger sig tid att titta efter kommer insikten om att det vackra även kan finnas i det lilla, att som många av oss stressade nutidsmänniskor rusa blint genom livet innebär oftast att vi missar dessa vackra miniatyrupplevelser.

Här har vi ett bestånd med den något mindre västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loréus”, och den rödaktiga stammen som den nära släktingen skogshakmossa har saknas här, man kan även se att växtsättet är något tätare. Signalart är även denna såsom släktingen. För den som är intresserad av dessa signalarter finns en alldeles underbar bok skriven av Johan Nitare med flera som just heter ”Signalarter”.

Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loréus”, i närbild, lokalen, biotopen är ett par hundra meter väster om Kacklesjön och miljön är orörd naturskog med hög humiditet.
Biotop av bio, liv och grekiskans tópos, plats, miljö, Det är en ekologisk term för ett område eller utrymme som karakteriseras av vissa yttre faktorer. Biotopen är den yttre värld i vilken ett visst växt- eller djursamhälle hör hemma, och det är biotopens egenskaper som bestämmer vilket samhälle som kommer att finnas där. De faktorer som ger biotopen dess karaktär är för det första abiotiska, det vill säga fysikaliska och kemiska förhållanden. De fysikaliska är till exempel vindrörelser, tjälskjutning, bete och slåtter samt eld, ljus, temperatur och vatten, till exempel nederbörd, grundvattenstatus och vattendränkning. Till de kemiska räknas bland annat mineralämnestillgång, pH-värde och koldioxidhalt. För det andra påverkas biotopens karaktär av biotiska faktorer, det vill säga levande organismer, som inom biotopen kan vara konkurrenter, ha en roll som föda eller själva vara rovdjur. En biotop kan vara ett större avsnitt av landskapet, till exempel en hed, en mosse, en granskog eller en sjö, men det kan också vara ett litet område som en hällmarksyta, en damm eller ett strandparti.

Ytterligare en närbild på signalarten västlig hakmossa, ”Rhytidiadélphus loréus”, enligt Hallingbäck och Holmåsens bok ”Mossor” växer den i bergbranter, i hedeskog och i raviner på jord eller sten och påträffas endast i äldre, fuktiga granskogar eller i skuggiga raviner dock ej på kalkrik mark. Ingenting kunde vara sannare här i Moskogen, det stämmer precis. Kalkrik är verkligen inte den berggrund av granit som dominerar i området och som för övrigt är den förhärskande berggrunden i mellersta och östra Jönköpings län och Småland medan gnejs tar över i den västra delen av länet och landskapet. Dessa bergarter möts i våra trakter med en smal zon av Vaggerydssyenit mittemellan. Denna sträcker sig i en smal intrusion från ett område söder om Jönköping i norr till Ljungbytrakten i söder. Vaggerydssyeniten räknas varken som sur eller basisk utan benämns som intermediär, det vill säga mittemellan, vilket leder till att den i relation med de sura bergarterna granit och gnejs uppfattas som något mera basisk detta kan man se på floran som innehåller mera krävande och för området ovanligare arter.

Här ser vi ytterligare en nyckelart eller signalart för gammal skog, revlevermossa eller stor revmossa, ”Bazzania trilobata”, som den numera heter är en vacker mossa inom gruppen levermossor. Dessa mossor är något enklare utan egentliga blad och stam till skillnad från den andra stora gruppen mossor som kallas bladmossor som har blad och stam. Levermossor, ”Hepaticópsida”, är en klass mossor som omfattar cirka 8000 arter i världen medan det i Sverige finns cirka 260 arter. De har antingen bål, bållevermossor, eller stam med blad, bladlevermossor. Bladen är nervlösa, ofta flikiga, och sitter i två eller tre rader. Sporkapseln saknar mössa och är ibland oskaftad. Kapseln är hos många arter klotrund, medan den hos andra sitter i mer komplicerat byggda, paraplylika ställningar, se parasollmossor.

Här ser vi den stora revmossan igen dock på något längre avstånd på det granitblock där den växte alldeles utmed den lilla stigen som utgör vandringsleden upp emot branterna sydost om Kacklesjön. Blåbärsriset mitt i mossan ter sig med lite fantasi som ett jättelikt spärrkronigt träd, likt asken Yggdrasil från den nordiska mytologin.
Yggdrasil är i fornnordisk mytologi en ask i gudarnas boning Asgård. Yggdrasil brer ut sina grenar över hela världen. Av dess tre rötter är en hos asarna, och vid den ligger Urds brunn, där nornorna spinner ödestrådarna och asarna håller ting. Den andra roten finns i jättarnas hemvist Jotunheim, och vid den är Mimers brunn belägen. Den tredje når ned i Nifelheim, och vid den finns en brunn, Hvergelme, i vilken draken eller ormen Nidhögg tillsammans med andra ormar ständigt gnager på roten och därmed hotar att förstöra trädet. I Yggdrasils grenar finns många djur, bland annat ekorren Ratatosk, som löper med bud mellan Nidhögg och en örn i trädets topp, samt fyra hjortar, som biter av Yggdrasils nya skott, medan nornorna vattnar för att hålla Yggdrasil vid liv. Från askens blad dryper honungsdagg, varav bina lever.

Stor revmossa eller revlevermossa, i närbild, en viktig signalart för gamla skogar med lång kontinuitet. Den är inte svår att finna inom området vilket med all önskvärd tydlighet bevisar Moskogens stora biologiska värde. Som alla andra mossor kräver den hög luftfuktighet och skuggiga miljöer. Här har den ett eldorado av bägge faktorerna.

Den vackra signalartsmossan ”Homália trichomanoídes”, eller trubbfjädermossa som den heter på svenska är inte svår att finna i Moskogen. Den växer på något skuggade klibbblock eller trädbaser alltid nära marken eller till och med på jord intill vattendrag. Den påminner om en levermossa men om man tittar noga ser man att den har en bladnerv och sålunda tillhör bladmossorna.

Signalarten trubbfjädermossa, på ett klippblock öster om Kacklesjön fångar min blick på det där oförklarliga sättet som förmånen att ha ett för ändamålet tränat öga innebär. Form, färg och allmänt utseende i förhållande till de mer vanliga arterna som mer regelmässigt förekommer inom området är hemligheten bakom att finna dessa mer ovanliga arter. Man talar ibland om en arts karaktäristika eller JIZZ ett mer eller mindre oförklarat uttryck som tros ha sitt ursprung inom den brittiska armén och då skulle ha hetat GISS, det vill säga ”general impression - size and shape” eller på svenska ”första intrycket - storlek och form”.

Een närbild på trubbfjädermossan, denna gång har en liten tallplanta slagit rot i mossan upp till höger på bilden.
Förutom med sporer förökar sig många mossor med vegetativa spridningsenheter från olika delar av den gröna plantan, ibland även från förgrodden. Exempel på vegetativa spridningsenheter är groddkorn, avfallande skott och sköra blad.
Mossorna är viktiga i många ekosystem. I Norden dominerar de ofta på myrar, speciellt vitmossor, i många fjällmiljöer och i arktiska områden, men är viktiga även på och i de flesta skogsmarker.

Signalarterna ”står som spön i backen” här i Moskogen, denna gången är det den skirt gröna vågiga sidenmossan, ”Plagiothécium undulátum”, som jag hittar lite varstans på marken bland övriga marklevande mossor. Den lilla grenen i mitten har näverlaven som påväxt medan mossan till vänster är en vitmossa som heter granvitmossa och insprängt lite varstans mellan den vågiga sidenmossans blad ser vi skogsbjörnmossan. Visst är det vackert!

Långfliksmossa, ”Nowéllia curvifólia”, ytterligare en signalart som växer på gamla stubbar och avbarkade trädstammar. Den blir så här vackert grön om den får växa i tillräcklig skugga annars blir den brunröd i färgen. Bladen hos denna säregna mossa är mycket speciella, de är tvärställda och extremt insnörda i fästet vilket bildar en ficka och har man en gång sett detta minns man i regel denna lilla ”Nowéllia”. Tittar man noga på bilden kan man ana detta faktum.

I den lilla bäcken under en granrot växer den friskt gröna och mycket vackra fickbålsmossan ”Péllia epiphýlla”. Den är inte svår att hitta för den som tar sig tid att titta efter men den kräver att man ger sig tid, något som den alltför stressade nutidsmänniskan har brist på, tyvärr. Synd!
Tid är ett begrepp kring vilken hela vår tillvaro är uppbyggt, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att det redan är definierat. På motsvarande sätt som en längd anger avståndet mellan två punkter i rummet, anger tiden ett avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte. Tidens gång kan observeras och mätas med hjälp av förändringar såsom rörelser eller åldrande. Naturliga och lätt observerbara rörelser beskrivs av kropparna i solsystemet. Åldrande kan avläsas genom radioaktivt sönderfall.

Blåmossa, ”Leucóbryum glaucum”, förr hette den falsk vitmossa, är en signalart som är lätt att känna igen. De upp till några kvadratdecimeter stora blågröna kuddarna lyser som ”solar i gräset när sommaren är här”, för att använda några ord av Olle Adolfsson från en av hans många vackra visor, ur allas vår svenska visskatt.
Blåmossan är en kuddbildande mossa, som i fuktigt tillstånd är grön men i torrt blågrön till blåvit. Utmärkande drag är vidare den mycket breda bladnerven, som fyller ut nästan hela bladytan, samt de mycket tättsittande bladen, så tättsittande att stammen göms. Sporkapslar ses bara sällan. Arten förekommer på torvjord i södra och mellersta Sverige. Dess totala utbredning är norra halvklotets tempererade delar.

Praktvitmossa, ”Sphágnum magellánicum”, gör verkligen skäl för sitt namn. Den växer allmänt i hela Norden i både kärr och mossar. Mossan bildar låga tuvor eller vida mattor särskilt ute på mossar. Praktvitmossan är den enda vitmossan i sektionen ”Palustria” som kan bli röd och på öppna platser blir den purpurröd. I våra trakter är den en viktig torvbildare.

Som ett vackert konglomerat av olika levande organismer av mossor och lavar, växer här i mitten av bilden den vackra signalarten blåmossa, ”Leucóbryum gláucum”, förr kallad falsk vitmossa tack vare sin likhet med de riktiga vitmossorna i släktet ”Sphagnum”. På bilden är den vackert inramad av färglav, grå renlav, gulvit renlav, kvastmossa och islandslav. Vilka träd som växer i närheten är inte svårt att gissa när man ser på mängden barr. Vid ett av fältbesöken sjöng trädlärkan, ”Lullula arborea”, sin vemodiga sång, ”lyllti-lyllti-lyllti-lylltilyllti”, i en något fallande skala.

Det stora flyttblocket av granit får naturligtvis inte vara ifred, det innehåller viktiga mineraler som mossorna kan frigöra och använda i sin ämnesomsättning detta leder i sin tur till att högre växter på sikt också får tillgång till dessa viktiga ämnen. Här ser vi en levermossa ur släktet ”Metzgéria”, troligtvis bandmossa, ”Metzgéria furcáta”, den trivs speciellt på just klippblock.

På toppen av flyttblocket håller husmossa, ”Hylocómium spléndens” och olika kvastmossor ur släktet ”Dícranum” på att trilla över kantenner på bandmossan. Området utgörs, i huvudsak, av en berggrund i granit men även gnejser förekommer. Dessa är ombildade graniter som varit nere i manteln och under högt tryck och hög värme omdanats till just gnejser.

Om man inte såg träden i bakgrunden kunde storleksbegreppet förvrängas och blocket bli ett högt berg och mossorna bli förhistoriska ormbunksträd vilket kunde innebära att dinosaurier kunde titta över bergskanten vilket ögonblick som helst. Spännande eller hemskt, välj själv.

Upp >>

Svampar

En matsvamp som gärna växer på stubbar av både barr- och lövträd är den föränderliga tofsskivlingen, ”Kuehnerómyces mutábilis”, som absolut inte får förväxlas med den mycket giftiga gifthättingen, ”Galerína margináta”! Vissa år står de bägge rikligt att finna i Moskogen, så var på Er vakt. Tofsskivlingar är arter i basidsvampssläktet, ”Pholióta”. De är medelstora hattsvampar med bruna sporer och vanligen ring eller fjäll på foten, fjäll oftast även på hatten. De växer på stammar och stubbar i täta grupper eller på marken. Hit hör bland annat fjällig och föränderlig tofsskivling. Däremot placeras numera guldtofsskivling eller guldskivling, rynkad tofsskivling eller rimskivling och många andra tofsskivlingar i andra släkten. Släktet, ”Pholióta”, omfattar i Sverige cirka 24 arter, varav endast föränderlig tofsskivling har större värde som matsvamp.

På de torra tallmarkerna sydost om sjön upp emot branterna växer fräkensoppen eller sandsoppen, som den heter idag, rikligt. Det är en god och lätt identifierbar matsvamp som blånar lätt vid snitt eller beröring. Den plockas med start redan tidigt i augusti. Stek den i smör, salta och peppra och lägg den sedan på en bit bröd och bara njut! Boken ”Svampar i naturen, kulturen, köket” av Olle Persson och Sven Nilsson är en utomordentligt bra bok både för svampskogen och köket vilket gör att jag rekommenderar den varmt

En av våra vanligaste och mest välsmakande matsvampar växer rikligt i den torra tallskogen sydost om Kacklesjön. Det är den rynkade tofsskivlingen, eller som den heter idag, rimskivling, ”Rozítes caperáta”, som här ramas in av tallbark, tallbarr och grå renlav. Detta är ett litet exemplar som ännu är i knoppstadiet, senare slår den ut och blir decimeterhög med en hatt som blir runt en decimeter i diameter och med en fot som har en tydlig ring.

Blek taggsvamp, en alldeles utmärkt matsvamp fullt i klass med kantarellen, både den gula och trattarna. Här står den inbäddad i vågig kvastmossa och väggmossa. Att den fått släktnamnet taggsvamp är inte svårt att förstå om man tittar på undersidan och se de tusentals ”taggarna” vars huvuduppgift är att producera sporer för att säkra artens fortlevnad. Den kan som matsvamp bara förväxlas med sin nära släkting den rödgula taggsvampen som även den är en god matsvamp

Tegelkremla, jag säger bara tegelkremla, en av våra bästa och godaste matsvampar. Lätt att lära sig och lätt att hitta där den oftast växer på tallmoar och invid tallar. Precis som här är den inbäddad i kvastmossor och väggmossa, ibland står den helt omgiven av de bägge renlavarna; grå- och gulvit och då gör sig den vackert tegelfärgade hatten än mer i kontrast mot den färglösa omgivningen.
Lär er den och ni behöver aldrig vara utan svamp inför vintern.

Ett vackert exemplar av storkremla ”Rússula paludósa” vars värde som matsvamp har diskuterats både länge och väl dock är den nu placerad enligt den nya terminologin som en ”grön trea på röd botten” vilket betyder ”Matsvamp som kan förväxlas med farligt giftig svamp och som kan innehålla större mängder av olämpliga ämnen, t ex tungmetaller som bly och kadmium, som inte har producerats av svamparna själva utan har tagits upp från marken eller tillförts direkt på fruktkropparna från luften”. Detta står att läsa i den kanske, just nu, bästa och mest aktuella svampboken ”Nya svampboken” av Pelle Holmberg och Hans Marklund. Ska man plocka matsvamp ska man införskaffa denna bok.

Inramad av kvastmossor, renlavar, pigglavar, bägarlavar, mattlummer och örnbräken hittar jag ännu en raritet i den vackra mandelriskan, ”Lactarius volemus”, även denna en art som trivs i gammelskogen. Låt den stå kvar om Ni hittar den ty den är för ovanlig för att plockas och ätas även om den är både ätlig och god.
Riskor, släktet, ”Lactárius”, är basidsvampar med cirka 80 arter ofta storväxta skivlingar i Sverige. De har spröd, ostartad fruktkropp och ofta riklig saft, som är färglös, vit, gul, lila eller rödaktig och sipprar fram då fruktkroppen bryts. Sporerna är vita eller gulaktiga. Arterna är mykorrhizabildare, och många är knutna till bestämda träd. Några arter har mild smak och är goda matsvampar, t.ex. blod-, läcker- och mandelriska, men de allra flesta är mer eller mindre skarpa, till exempel peppar-, skogs- och skäggriska. Vissa av dessa kan möjligen ätas efter förvällning medan några anses innehålla cancerframkallande ämnen och ska lämnas ifred.

Riktiga skogar med revlummer växer mellan de trolska blocken i östersluttningen väster om Kacklesjön. Här hittade jag senare under hösten stora mängder med trattkantareller, dessa stekta i smör med salt och peppar tillhör en av höstens höjdpunkter och innebär livskvalitet både vid plockningstillfället som vid tillfället då man äter dem.
Trattkantarell eller höstkantarell, ”Cantharéllus tubaefórmis, är en art i gruppen basidiesvampar. Den har vanligen gråbrun-brungul, trattformig eller djupt navlad, 2-6 centimeter bred hatt. Undersidans åsar är tjocka, glesa och gaffelgreniga. Den gula till brungula, ihåliga foten är 5-8 centimeter hög. Svampen har angenäm lukt och är en utmärkt matsvamp. Arten växer ofta i stora mängder, mest i mossig barrskog under hösten, vanligen mot slutet av svampsäsongen. Den är allmän i hela Sverige utom i Norrlands inland.

Olivvaxskivling eller olivvaxing, ”Hygróphorus olivaceoálbus”, som är det nya namnet är en mycket god och lätt igenkännbar, så kallad, nybörjarsvamp. Den växer i samma miljöer som trattkantarellen och är ungefär i samma storlek. Växtsättet och den allmänna föekomsten gör att man hittar bägge i ganska stora mängder under höstens eller senhöstens svampexkursioner. Den har ingen farlig förväxlingssvamp.

Örsopp, ”Suíllus bovínus”, växer med tall i torr sandig barrskog, ofta bland renlav på berg och på tallhedar. Förekommer vanligtvis i täta, vid fotbasen sammanväxta grupper, ofta tillsammans med den relativt ovanliga rosenröda slemskivlingen, ”Gomphídius róseus”, ofta hittar man mycelen av de bägge arterna helt sammanvuxna av en ännu helt utredd orsak. Någon form av symbios mellan arterna är uppenbar men hur detta närmare hänger ihop återstår att utröna, hur som helst växer den rosenröda slemskivlingen inte utan sin örsopp,

Örsopp kallades förr för kosopp och åts gärna av kreaturen. Människorna i det gamla bondesverige var dock mycket skeptiska till svamp som mat. Dessa matvanor spred sig framför allt från överklassens Frankrike till överklassens Sverige med bruket att äta champinjoner. Först därefter blev svampen så sakteliga accepterad även i de breda folklagren och idag är Sverige ett föregångslang både vad det gäller svampkunskap och bruket att äta svamp. Örsoppen är en hyfsat god matsvamp även om det finns bättre, dock är den en av de mest rikligt förekommande under tiden augusti till oktober, november om inte frosten sätter stopp för den tidigare. Här växer den på ett block belupet med kvastmossor och ned till höger på bilden ser vi de smala, runda stråna av gräset kruståtel.dock förekommer motsatsen som bland annat denna bilden visar.

Musseroner är en ganska stor och svårbestämd grupp svampar med ganska många arter, det vill säga fler än åttio. Det är svårt att finna enhetliga kännetecken för musseroner eftersom begreppet omfattar flera olika svampsläkten. Generellt kan man dock säga att musseroner ofta är kraftiga och köttiga skivlingar. Skivorna är vidfästade till urnupna och färgen på sporpulvret är vitt, hos släktet Lepista dock rosafärgat. Foten är ofta kraftig och saknar ring, dock har ett fåtal arter ring.
Arter i släktet, ”Tricholoma”, brukar kallas "äkta" musseroner, men i vidare bemärkelse så är musseroner uppdelade på flera släkten:
• Tricholoma - det här är de "äkta" musseronerna, kraftiga och köttiga marklevande mykorrhizasvampar, sporpulver vitt till gräddfärgat, ca 40-50 arter, bland annat riddarmusseron.
• Lepista - förnasvampar, bildar inte mykorrhiza, skivor lätta att lösgöra från hattköttet, som hos pluggskivlingen, lukt ofta aromatisk, sporpulver rosa till gräddfärgat, ca 15 arter, bland annat blåmusseron.
• Calocybe - förnasvampar, sporpulver vitt till gräddfärgat, ca 8 arter, bland annat vårmusseron.
• Dermoloma - sammetsmusseroner, förnasvampar, ganska små fruktkroppar med matt, ofta uppsprickande hatthud, på betesmarker, ca 4 arter.
• Tricholomopsis – växer på murken barrved, sporpulver vitt, ca 2 arter, bland annat prickmusseron.

Den vackra prickmusseronen, ”Tricholomópsis rútilans”, växer utmed vägen bara något hundratal meterfrån infarten till Moskogen. Unga exemplar är mycket rödare, se svampens mitt, medan äldre exemplar ibland blir helt gula. Som hos alla musseroner är undersidans skivor, så kallat, urnupna vilket innebär att de upphör några millimeter innan fotens fäste i hatten. Den växer på stubbar och rötter av barrträd, särskilt tall, allmänt under sommaren till hösten.

Ett ståtligt exemplar av fnösketicka på en gammal vårtbjörksstam som dött av ålder för länge sedan. Nu återgår den till naturen via de urgamla kretsloppen där tickorna är viktiga ingredienser som nedbrytare. Fnösketicka, ”Fómes fomentárius”, är en art i gruppen basidsvampar. Det är en svamp med flerårig, hovformig och något korkartad fruktkropp utan fot och vidvuxen underlaget. Fruktkroppen är vanligen 10-30 centimeter bred, men väsentligt större exemplar har då och då hittats. Fruktkroppen är först gulbrun men blir så småningom mer eller mindre koncentriskt fårad och ljusgrå till silvergrå med en vitaktig eller brun kant. Riktigt gamla exemplar kan vara nästan svarta. Undersidans rörlager är först grått, senare mer brunaktigt. Svampköttet är ljusbrunt. Arten, som finns i hela Sverige, påträffas på de flesta lövträd men är allmän endast på björk och bok. Den växer på såväl levande som döda stammar och orsakar så kallad vitröta. Fnösketickan är en svår skadegörare på björk och bok men av svampens kött får man fnöske, ett materal som förr hade många användningsområden.

Den lilla vedtickan, ”Phéllinus vitícola”, växer på kullfallna stockar av gran och tall hela året. Vedtickan är tämligen allmän i norra Sverige men hos oss är den relativt sällsynt och växer i urskogsartade skogsmiljöer typ Moskogen. Förr växte den vanligt på gärdesgårdar av granvirke men är numera så ovanlig att den är kvalificerad som signalart. Påminner i utseende om den ännu ovanligare ulltickan, ”Phéllinus ferrugineofúscus”, som bland annatväxer inom nationalparken Norra Kvill i trakterna av Vimmerby.

Klibbticka, ”Fomitópsis pinícola”, växer som sårparasit eller saprofyt på både löv- och barrträd ofta på stubbar eller fallna stockar. Den medför en brun krympningsröta som gör att veden faller sönder i bruna små fyrkantiga block. Klibbtickan är en svår skadesvamp i gamla granskogar genom den basala röta den ger i döende eller döda stammar. Sätter man en tändsticka till översidans krusta smälter den och kokar hos klibbtickan medan liknande manöver ger en brinnande krustahos fnösketickan, ”Fómes fomentárius”, som ibland är till förväxling lik klibbtickan. Unga exemplar av klibbticka skiljer sig ganska markant från de äldre exemplaren men vi ser här tydligt de droppar av klar vätska som givit svampen dess namn. Detta droppfenomen förekommer framför allt hos växande exemplar. Klibbtickan innehåller ett mycket bittert och laxerande ämne, agaricin, som fordom såldes på apoteken som Agáricus albus. Svampen är allmän och låter sig hittas under hela året, framför allt på gran.

Här står några exemplar av den relativt ovanliga svampen mössmurkling, ”Cudónia circinans”. Denna trivs i mossiga naturskogsmiljöer och klassas enligt svampbibeln, ”Svampar” av Svengunnar Ryman och Ingemar Holmåsen, som mindre allmän. Det är alltid lika roligt att hitta den även om den inte är någon matsvamp. De mörkbruna exemplaren är gamla ”vissna” mössmurklingar.

Den lilla gelésvampen hjorthornsvamp eller gullhorn, ”Calocera viscosa”, växer enstaka och relativt allmänt i Moskogen. Den är inte det minsta släkt med de liknande gula fingersvamparna utan släkt med gullpigg och dvärggullhorn som också är gelésvampar, samtliga saknar helt matvärde även om de inte är giftiga. Gelésvampar är en grupp basidsvampar, numera fördelade på flera ordningar. Deras fruktkroppar är i fuktigt tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga eller på olika sätt veckade och av starkt växlande utseende, medan de i torrt tillstånd är mer eller mindre hinnartade. De förekommer på murken och multnande ved, timmer med mera. Gruppens systematiska indelning grundas huvudsakligen på karaktärer som bara kan avgöras med hjälp av mikroskop. Hit förs bland annat gelétagging, gullhorn (se bilden), violskinn och flera arter krös, såsom gullkrös, snurrkrös och vårtkrös.

Den lilla gelatinösa svampen gullpigg, ”Calócera córnea”, hittade jag alldeles invid Skärsjön på ett stycke död ved. I Sverige har vi fyra arter i detta släkte där gullhorn, dvärggullhorn och just ovan nämnda gullpigg hör till de vanligaste. Den fjärde heter ”Calócera glossídes” och har inget svenskt namn. Ingen av dessa svampar har något matvärde även om de förmodligen inte är giftiga.

Trollsmör, ”Fulígo séptica”, en märlig levande varelse som räknas till slemsvamparna men som egentligen är lika mycket släkt med encelliga organismer som amöbor, det vill säga enkla djur. Trollsmöret kan glida på underlaget och sålunda förflytta sig i terrängen. Dessa konstiga egenskaper har gjort att folktron skapat många myter kring denna märkliga levande organism. Namnet antyder att trollen skulle ha tappat sitt magiska smör på platsen under nattens övningar i skogen. Hugaligen, tro det den som vill. Den vackra mossan heter thujamossa, ”Thuidium tamariscinum”, och trivs i dessa miljöer med mycket skugga och hög, jämn luftfuktighet.

Den i våra trakter sällsynta gullnavlingen ”Omphálina chrysophýlla” växer här i den döda veden från en gran. Den räknas ibland som en förväxlingssvamp till den utsökta matsvampen trattkantarell. Den är vad man vet inte giftig men saknar matvärde och är dessutom som redan nämnts sällsynt. Låt den vara! Appropå ordet matvärde så har även det begreppet ändrats i förhållande till olika svamparter genom tiderna. Kantarell, karljohan, smörsopp är exempel på idag vanliga, goda matsvampar som svampplockare letar efter i skog och mark. Några giftiga flugsvampar platsar definitivt inte i svampkorgen idag. Särskilt farliga är lömsk respektive vit flugsvamp, som kan vara dödligt giftiga redan i relativt små mängder.
Men om man tittar i gamla svampböcker ser man att synen på bland annat den röda flugsvampens matvärde har förändrats över tiden. Även om man länge varit medveten om att denna svamp innehåller gift klassades den i vissa svampböcker ända in på 1950-talet som en god eller läcker svamp, som efter förvällning och avdragning av hatthuden lämpligen kunde användas för att tillreda flugsvampsomelett. I moderna svampböcker klassas förstås den röda flugsvampen inte längre som ätlig utan som giftig. Låt bli!!

Gullnavling, en av urskogens svampar. Den växer på murkna stubbar och stockar av barrträd och är inte alltid så här vackert gulbrun utan kan också vara tämligen mörkt brun och då kan den möjligen vara en förväxlingsrisk till trattkantarellen. Inuti veden omvandlar gullnavlingens mycel och svamphyfer cellulosan till sina beståndsdelar som frigörs och på nytt kan tas upp i livets kretslopp. Cirkeln är sluten.

Stubbmusseron, ”Tricholomópsis decóra”, en inte alltför vanlig så kallad stubbsvamp. Den är tämligen allmän i västra och norra Sverige, i övrigt sällsynt och är friskt senapsgul med mörka, små fjäll på hattens ovansida. Svampen växer på gran och är ingen matsvamp med vacker och rolig att hitta. I detta fallet växte den alldeles väster om den lilla grusvägen, alldeles väster om Kacklesjön.

Vad är detta? Jag hittade det under en död tallstam inte långt från Klubb Vildmarks hyddor och förstod så mycket att det måste vara en sorts svamp, men vilken? Aldrig hade jag sett något liknande men efter ett antal timmar med svamplitteraturen tror jag mig kunna påstå att detta är något så konstigt och märkligt som maskull, ”Arcyria nutans”, nära släkt med ullklubborna som är lättare att hitta i våra trakter. Observera att bilden är rättvänd, maskullen växer på undersidan av en murken granlåga. Bilden är densamma som på omslagssidan till detta arbete.

En granstubbe i långt gånget nedbrytningsstadium där svampar omvandlat vedens cellulosa och lignin till dess beståndsdelar. Molekyler som tas upp på nytt av andra levande organismer och på så sätt sluts de urgamla kretsloppen. Den lilla gallsoppen, ”Tylopílus félleus”, vid stubbens bas är en av få soppar som inte kan ätas på grund av den bittra smaken, för att undvika förväxling med till exempel Karl-Johan ska man lära sig att se det mörka ådernätet på foten och de ljust rosa rörmynningarna för att därmed kunna konstatera arttillhörigheten till gallsopp.

En närbild på gallsopp, notera det mörka ådernätet på foten. Stensopp eller Karl-Johan som den i folkmun kallas har alltid ett ljust ådernät. Endast ett enda exemplar av denna svamp förstör hela Er svamprätt, så bitter är den i smaken.<>
Gallsopp, art i gruppen basidsvampar. Den har en 8-15 centimeter bred, på ytan torr hatt; som ung är hatten välvd, finluden och gulgrå, som äldre planare, glattare och gulbrun till olivbrun. Rören på hattens undersida är först vita, sedan skära eller rosa. Den 8-12 centimeter höga och 2-5 centimeter tjocka foten har fast konsistens och är upptill vitaktig, nedtill mer brun. Fotens kraftiga, grovmaskiga och upphöjda ådernät är vitt längst upp men i övrigt mörkt. Det vita köttet, som får lätt rosa ton vid snitt eller skada, har en starkt bitter smak, som påminner om galla. Svampen är oätlig. Arten växer i tallskog och påträffas under tiden juli till oktober. Den är tämligen allmän i södra och mellersta Sverige men norrut är den sällsynt.

Här syns gallsoppens mörka ådernät och rosa rörmynningar tydligt och förväxling bör vara omöjlig. Gallsoppen är inte giftig men fullständigt oätlig på grund av den mycket bittra smaken. De stora hålen i foten är gjorda av en svart skogssnigel som uppenbart inte har samma smakupplevelse som vi människor. Svart skogssnigel, ”Aríon áter”, art i familjen skogssniglar. Den är i Sverige utbredd från Skåne till södra Norrland, främst i lövskog. Den är vanligen helsvart men kan även vara exempelvis vit. Fullvuxna exemplar blir upp till 14 centimeter långa.

Den vanliga pluggskivlingen, ”Paxíllus involútus”, har här funnit en växtplats i rotvältan av en fallen gran. Denna svampen var en ansedd matsvamp fram till och med 70-talet men numera är den helt struken som matsvamp på grund av att man på senare år funnit ett samband mellan förtäring av pluggskivling och kraftfulla allergiska reaktioner som leder till lever och njurpåverkan. Svampen innehåller ämnen, allergener, som hos vissa personer kan aktivera blodet till att bilda antikroppar. Dessa antikroppar och allergener klumpar ihop sig och fäster sig på de röda blodkropparna, som då blir mindre verkningsfulla och till och med kan sönderfalla. Detta fenomen, immunhemolys, kan leda till allvarliga förgiftningar genom att viktiga inre organ slutar att fungera, och dödsfall har inträffat i Mellaneuropa.

Stinkspindelskivling eller stinkspindling, ”Cortinárius camphorátus”, som är det nya namnet på spindelskivlingarna tillhör vårt största släkte storsvampar ”Cortinarius” som fått sitt namn efter en av våra stora sentida mykologer Bengt Cortin. I detta släktet hittar vi två av vår svampfloras giftigast arter nämligen den toppiga giftspindlingen och den orangebruna giftspindlingen. Bägge dessa arter innehåller giftet orellanin som har en njurskadande effekt och växer även i våra trakter så se upp!
Stinkspindelskivlingen på bilden kan förväxlas med bockspindelskivlingen men känns, om man luktar på den, genast igen på den vidriga lukten som påminner om vidbränd potatis. Den växer under hösten tämligen allmänt bland mossa i barrskog.

Vit flugsvamp, ”Amaníta virósa”, en av fem riktigt otäcka och dödliga svamparter i den svenska svampfloran, de övriga fyra är släktingen lömsk flugsvamp och den dadelbruna hjälmskivlingen eller gifthätting som den heter idag samt toppig giftspindling och orange giftspindling. De tre förstnämda innehåller giftet amanitin som angriper både lever och njurar medan de två spindlingarna innehåller giftet orellanin som angriper framför allt njurarna. Symptomen kan låta vänta på sig upp till två veckor vilket gör att det kan vara svårt att koppla ihop intagandet av svampen med symtomen, snabb läkarinsats krävs!

Den bruna flugsvampen, ”Amaníta regális”, växer enstaka utmed vägen väster om Kacklesjön. Den förekommer tämligen allmänt i Sverige utom längst i söder och längst i norr. Den bildar mykorrhiza med gran och innehåller nervpåverkande gifter av samma slag som panterflugsvamp, röd flugsvamp och gifttrattskivling vilket innebär att det börjar med mag- och tarmproblem med illamående och kräkningar men snart kommer de typiska förvirringstillstånden, yrsel, oro, hjärtklappning, svettningar, muskelryckningar, förändringar i pupillens storlek, förändrat tårflöde, muntorrhet och hallucinationer. Dessa tillstånd varierar i tid beroende på hur mycket svamp man ätit.

”Tricholomópsis decóra”, Stubbmusseron, hatt 4 - 8 cm bred, torr, ofta något snedvuxen, välvd till utbredd, ibland något intryckt, i mitten ofta brunsvart, mot kanten med små, spetsiga, olivbruna till svarta fjäll på gul botten. Skivor urnupna till vidvuxna, svavelgula. Fot 4 - 7 cm hög, 0,5 – 1,5 cm tjock, ofta något snedställd, gulaktig, åtminstone som ung något fjällig. Kött gulvitt. Sporer 6 – 7,5 x 4 – 5 µm, brett ellipsoida. Cheilocystider stora, blås- till klubblika, ofta med gult innehåll. Enstaka eller i små knippen på barrträdsstubbar, särskilt av gran. Sommaren till hösten. Täml. Allmän i västra och norra Sverige, i övrigt ganska sällsynt.
Så faktaspäckat och torrt vetenskapligt låter det i texten till den absolut bästa populärvetenskapliga svampboken som Sverige kan erbjuda, det vill säga Svengunnar Rymans och Ingemar Holmåsens ”Svampar”, en drygt tjugotvå år gammal bok i tredje reviderade upplagan. Oumbärlig för den lite mer intresserade mykologen som inte bara vill plocka matsvamp. För matsvampsplockaren finns mästerverket ”Nya svampboken” av Pelle Holmberg och Hans Marklund, utgiven första gången redan 1996 men senast i år, 2006, utkom ytterligare en ny och reviderad upplaga, den tredje i ordningen.

Här ligger en stubbmusseron på en granlåga bevuxen med signalarten långflikmossa. De grå fläckarna är små exemplar med blåslav, ibland kallad ”Sveriges vanligaste växt”. Lavar är annars svamphyfer som lever i symbios med alger, framför allt grönalger. Per definition är det egentligen en svamp och vissa lavar producerar faktiskt en svampkropp med hatt och fot.

I närheten av Skärsjön i sydöstra delen av naturreservatet hittade jag ett flertal exemplar av bockspindelskivlingen, ”Cortinárius tragánus”. Den luktar starkt och upplevs av somliga som angenämt fruktartad medan den av andra upplevs som äckligt sötaktig. Den växer under hösten i mossiga barrskogar i nästan hela landet. På bilden är den vackert inbäddad i den stora kvastmossan.
En liten varning i sammanhanget är ändå på sin plats, den inte får förväxlas med den goda matsvampen blåmusseron, ”Lepísta núda”, som växer i liknande miljöer och vid samma tidpunkt på året. Bockspindelskivlingen eller bockspindlingen, som den heter idag, är visserligen inte giftig men saknar kulinariskt intresse.

Visst är väl svampar vackra, se bara på dessa två konstverk i färg och form, till vänster en karminröd blodspindelskivling eller blodspindling, ”Cortinárius sanguíneus” och till höger ”en ätlig klump” som dess latinska namn betyder, ”Bolétus edúlis”, eller Karl-Johan, Stensopp. Den ska ha fått sitt mänskliga namn efter vår förste Bernadottekung, Karl den XIV Johan. Enligt gamla uppgifter från tidigt 1800-tal, skulle han varit mycket förtjust i denna, kanske vår bästa, matsvamp efter gul kantarell.
KarlXIV Johan, född den 26 januari 1763, död den 8 mars 1844, kung av Sverige och Norge från 1818, i Norge kallad KarlIII Johan. Karl, som ursprungligen hette Jean Baptiste Bernadotte, var son till sakföraren Henri Bernadotte och hans hustru Jeanne och föddes i staden Pau i sydvästra Frankrike. För att så avslutningsvis återvända till blodspindlingen så är den ingen matsvamp men en eftertraktad färgsvamp som ger röd färg.

Stora mängder med tuvnagelskivling, ”Collýbia acerváta”, dessa växer, som synes, tätt tuvade på och kring stubbar och starkt multnande stockar av barrträd, ibland till synes på marken men då troligen på döda rötter. Här ser vi dem tillsammans med två, något annorlunda färgade, exemplar av de mycket god matsvamparna Karl-Johan eller Stensopp, ”Bolétus édulis”.

Fem exemplar av den mycket giftiga gifthättingen, ”Galerína margináta”, som här växer på en mindre granstubbe. Svampen innehåller samma giftämnen som lömsk- och vit flugsvamp men i något mindre koncentrationer. Svampen är dödligt giftig och jag vill härmed passa på att avliva den gamla regeln om att ”alla stubbsvampar med ring är ätliga”, gifthättingen, på bilden ovan, torde med emfas bevisa motsatsen!!!

Upp >>

Bräken

Snabbt räknat på plats i skogen ger åtta olika arter mossor och fyra olika arter lavar bara på och närmast kring detta blocket. Hade jag letat mer noggrant och under längre tid hade det säkert blivit ett antal arter fler. Ser Ni förresten alldeles nedanför blocket i mitten där står ett exemplar av den lilla kärlkryptogamen stenbräken, och då blev artsumman helt plötsligt tretton, inte dåligt!
Stenbräken, ”Cystópteris frágilis”, art i familjen majbräkenväxter. Det är en 10-40 centimeter hög, späd och bräcklig ormbunke som har långa bladskaft med ljusa fjäll. Bladet är tunt, kalt och upprepat delat. De primära bladflikarna är uppemot 5centimeter långa. Arten, som är cirkumpolär, växer vanligen skuggigt på näringsrikt och fuktigt underlag i klippsprickor och stenrösen, i Sverige är den allmän norrut till Jämtland och mindre allmän norr därom till Torne lappmark.

En bild på kolarkojan, i förgrunden växer stora kraftfulla plymer av ormbunken örnbräken bland odon och blåbärsris. Örnbräken, ”Pteridium aquilinum”, är bitvis ett svårt ”ogräs” och täcker på kort tid stora områden på andra växters bekostnad, dessutom innehåller de cancerogena och mutagena ämnen vilket gör att man bör handskas med dem med försiktighet. Man har tidigare använt örnbräken som föda, bl.a. i Japan, men eftersom det numera är allmänt känt att arten innehåller ett starkt cancerframkallande och mutagent ämne är detta inte längre aktuellt. Arten har också använts som medicinalväxt mot bl.a. inälvsmask. Den har använts vid preparering av skinn och som färgväxt vilket gav en grön-gul färg, och dess starka fibrer har nyttjats till bland annat tågvirke.

Lummer

Plattlummer, en liten specialitet för den gamla skogen där miljön har fått vara oförändrad under lång tid. En annan förutsättning för denna vackra kärlkryptogam är att den kräver hög fuktighet och i denna sydostsluttning är berget bara några centimeter under det tunna förnalagret och det rörliga grundvattnen är ständigt närvarande sommar som vinter, ett unikt stycke natur något hundratal meter väster om Kacklesjön.
Plattlummer eller jämna, ”Lycopódium complanátum ssp. complanátum, är en underart i familjen lummerväxter. Den är flerårig och 5-20 centimeter hög med uppstående, plattade, 2-3 millimeter breda grenar med mycket små blad. De 1-3 centimmeter långa sporaxen sitter 2-4 tillsammans på långa skaft. Underarten, som är cirkumpolär, växer på torr skogs- och hedmark, i Sverige mindre allmänt norrut till Sörmland och norr därom tämligen allmänt till Torne lappmark.

Detta är från samma område som bilden tidigare och visar att plattlummern växer med täta och livskraftiga plantor, det kan man se nedtill i mitten på bilden där en sporkapsel syns. Inuti dessa bildas sporer som är kryptogamernas motsvarighet till fanerogamernas frön (kryptogamer är sporväxter och fanerogamer är blomväxter).
Kryptogamer av krypto-, förborgad, dold och grekiskans gámos, bröllop, äktenskap. Sporväxter, ”Cryptógamae”, äe enligt den klassiska växtsystematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar; den andra är fanerogamerna, fröväxterna. Vissa kryptogamer, nämligen alger, svampar och lavar, kallas ibland bålväxter och samtliga saknar stam. De övriga kryptogamerna, det vill säga mossor och ormbunksväxter, förs då till stamväxterna, kärlkryptogamerna. Linné förde samtliga kryptogamer till klassen ”Cryptogámia” i sitt sexualsystem. Den gräns som man har ansett finnas mellan kryptogamer och fanerogamer är numera, bland annat genom upptäckten av fossila mellanformer, till största delen utsuddad, och namnet kryptogamer är att betrakta som ett samlingsnamn för sinsemellan i allmänhet väl skilda och inte särskilt besläktade grupper. Kryptogamernas fortplantningsförhållanden är mycket växlande, med såväl könlös som könlig förökning. Den könlösa förökningen är av typen celldelning, fragmentering och spridning med sporer, medan den könliga vanligen sker genom sammansmältning av könsceller, så kallade gameter.

I ravinen eller sydostsluttningen som jag också kallar den hittar man också dessa enormt täta och livskraftiga bestånden av mattlummer, ”Lycopódium clavátum”, en släkting till plattlummern. Denna förr så vanliga växt i det svenska skogslandskapet är numera en hotad art. Fordom plockades den till jularna under namnet ”lustigfräs” vilket syftade på det krutlika förbänningsättet där framför allt sporerna gnistrade och sprakade likt tomtebloss. Plocka den inte ety till det är den alldeles för rar!
Sporpulvret såldes förr under namnet nikt, och kunde sålunda komma från flera arter inom släktet lummer, bland annat från mattlummer, och användes förr bland annat som sårpuder.

Så här frodiga bestånd med mattlummer är mycket ovanligt i våra trakter, jag njuter vid anblicken av dessa mattlummerskogar. De två majskolvslika sporkapslarna innehåller miljoner små sporer som när kapseln är mogen skall sprida för vinden för att bli nya mattlummerplantor där förutsättningarna så finnes. Mattlummer, art i familjen lummerväxter. Den är flerårig med mer än meterlånga, krypande skott, som har tättsittande, barrlika, mjuka och vintergröna blad med lång, vit hårudd. De gulaktiga sporgömmena sitter oftast parvis på långa skaft. Arten, som är cirkumpolär, växer i skogs- och hedmarker. I Sverige är den mindre allmän norrut till Södermanland, fridlyst i Västra Götalands län, och allmän till tämligen allmän norr därom. I fjällens subalpina och lågalpina bälten förekommer varianten ”Lycopódium clavátum lagópus”, som går under namnet riplummer och där sporaxen sitter ett och ett på korta skaft.

>> upp >>

>> Naturinventeringar, inledning >>

>> startsida >>

Marieholmsskogens lavar, mossor, lummer och svampar Lavar \| Mossor \| Svampar \| Bräken \| Lummer \|
Död ved lever! Denna bild bevisar tesen om att den döda veden är oerhört viktig för den biologiska mångfalden. Den lilla svampen flåhätta, ”Mycéna epipterýgia” , får här stå som exempel för Moskogens stora mångfald. Ved är i botanisk mening detsamma som xylem, det vill säga ett slags ledningsvävnad hos växter. Celltyperna i ved är hos barrträd trakeider, av vilka de smalaste kallas fibertrakeider och parenkymceller, vilka bland annat är de epitelceller som omger hartsgångarna. I lövträd och andra tvåhjärtbladiga vedväxter finns dessutom kärlelement och vedfibrer. Vedfibrer består liksom kärlelement och trakeider av enbart cellvägg. De är smala och långa och saknar nästan lumen, vilket är håligheten innanför cellväggen, samt har små, springlika porer. Visst är det vackert!
Den smala mysiga och rödmarkerade stigen leder vandraren genom ett trolskt och spännande landskap ner emot Skärsjön i öster. Idag, efter stormen är landskapet till en annorlunda då många av träden fallit. Oerhört mycket död ved har bildats och detta innebär stora möjligheter för intressanta vedsvampar och vedlevande insekter i framtiden. I denna typ av miljö finner man också en rik flora med förnanedbrytande och mykorrhizabildande svampar vilket senare bilder kommer att visa.
Den lilla bäcken rinner mellan block, död ved och stora mängder kärlkryptogamer eller ormbunkar som vi säger i vardagslag. I mitten av bilden ser vi ett frodigt bestånd av den lilla ormbunken hultbräken, ”Thelýpteris phegópteris”, som är lätt att känna igen tack vare att de två nedersta bladen pekar snett nedåt i 45-graders vinkel från stjälken räknat. Bitvis är den lilla bäcken så dold av vegetation och block att den avslöjar sig enbart tack vare sitt vackert porlande ljud som rofyllt följer vandraren under sin färd.Ormbunkar är en grupp växter som funnits sedan urminnes tider. De fanns redan före dinosaurierna. För så länge sedan var ormbunkar ofta stora som träd. Det finns fortfarande stora ormbunkar i tropiska länder men i Sverige är de mindre. En typisk svensk art är örnbräken, som kan bli upp till 2,5 meter hög, en annan är träjon som förr användes som medicin mot mask. Orm är ett gammalt ord för mask och det är därför de heter ormbunkar. Av världens cirka 9000 arter finns bara drygt 40 i Sverige.
Signalarter är per definition; arter som används för att förhindra att värdefulla och hotade skogsområden avverkas och eller på annat sätt förstörs. Arbetet baseras på inventeringar, där ett mindre antal, mer eller mindre, ovanliga arter, framför allt lavar, mossor, svampar, insekter, växter och fåglar används som indikatorer för skogsmiljöer med rik biologisk mångfald. Metoden utvecklades i slutet av 1980-talet av biologen Mats Karström och används i dag, med vissa modifikationer, över hela landet av ideell naturvård, myndigheter och skogsbolag. Metoden används också i andra länder, bl.a. Norge. Boken ”Signalarter” av Johan Nitare med flera är den litteratur i populärvetenskapligt utförande som används som referens vid dessa inventeringar. Signalarten på bilden är rostfläck, ”Arthonia vinosa”, och känns lätt igen på sin rostfärgade bål, de små mörka ”kulorna” är lavens fruktkroppar eller apotecier som de heter på fackspråk.
Lavar
Här kvillrar vattnet mellan stenar och block och i den höga luftfuktigheten trivs allehanda mossor och lavar bland annat den vackra bäcklaven,” Dermatocarpon luridum”, som syns till vänster på bilden på ett av blocken. I övrigt runt bäcken växer tjocka mattor av de vanliga skogsmossorna såsom husmossa, kammossa, thujamossa, väggmossa och olika kvastmossor. Alltsammans bildar tillsammans ett vackert konstverk av de vackraste akvarellfärger. Inte ens Harald Viberg eller Gunnar Brusewitz hade kunnat göra det bättre.
Den lilla stigen ringlar sig fram mellan stammar och liggande lågor, här är det relativt torrt och bitvis lite hedartat vilket gör att artrikedomen här är något fattigare men desto mer speciell. Här kan man för den skull hitta bland annat påskrislav, ”Stereocaulon paschale”. Hed, i ekologisk mening ett växtsamhälle där låga risartade växter eller smalbladiga gräs eller gräsliknande växter är förhärskande, ofta med ett bottenskikt av mossor eller lavar; dock undantas liknande vegetation på myrar.
På gamla granars bark i urskogsliknande miljöer hittar man ibland med lite tur den rara laven gammelgranlav, ”Lecanactis abietina”, här syns den som en gråaktig skorplik beläggning i mitten av den fallna gammelgranen, de mörka fläckarna på ovansidan är en ”annan” svamp som sannolikt är ”Exidia pithya” på latin och saknar svenskt namn och är släkt med krössvamparna, till exempel vårtkrös och gullkrös. Slutligen ser vi blåslav och gällav som ljusa, grå, busklika bildningar insprängda mellan den svartblå svampen. En liten kul detalj som likt en ”linslus” av misstag kommit med på bilden är den vågiga sidenmossan som syns till vänster på bilden under granstammen, signalart även den.
Ett tecken på bra luft och hög luftfuktighet, här i Moskogen trivs busk- och bladlavar alldeles utmärkt. På bilden ser vi en grangren behängd med skägglav, ”Úsnea filipéndula” och näverlav, ”Platismátia gláuca”. Den förstnämnda är en typisk busklav och den andra en lika typisk bladlav. Om man blir riktigt hungrig ingår skägglaven i nödprovianten.
Den här björkgrenen är fullkomligt täck av den vackra blodlaven, ”Mycoblástus sanguinárius”, som fått sitt något otäcka namn av att de svarta fruktkropparna, apothecierna är alldeles, just, blodröda inuti. Den är inte svår att hitta i Moskogen för den som vet var man ska leta. Både könlig och könlös förökning förekommer hos lavarna. Systematiskt är en lav en svamp, eftersom svampen svarar för den könliga förökningen och således bestämmer släktskapen med andra lavar. Den könliga förökningen sker med sporer från en fruktkropp. De flesta lavsvamparna är sporsäckssvampar, och fruktkropparna kan sitta på ytan som skålar, apothecier, eller vara insänkta i bålen som päronlika bildningar, perithecier. På samma sätt som hos svamparna klassificeras lavarna efter fruktkropparnas och sporsäckarnas byggnad. När sporerna sprids och gror måste de träffa på en lämplig alg för att kunna bilda nya lavindivider. Förökning av lavar på könlig väg blir således mycket slumpartad. Det är därför fördelaktigt om både svamp och alg sprids samtidigt, såsom vid den könlösa förökningen, och lavarna har utvecklat speciella bildningar i form av soral och isidier. Soral är öppningar i överbarken, där små nystan av svamphyfer med algceller bildas, så kallade soredier, medan isidier är stiftlika utskott på bålen, vilka lätt kan brytas av. Båda dessa spridningskroppar kan följa med vind, regndroppar och djur till nya lämpliga platser och växa ut till nya lavbålar.
Titta vilka vackra och kraftfulla bestånd med islandslav, här växer dessutom bägge svenska arterna, både islandslav, ”Cetrária islándica”, och smal islandslav, ”Cetrária ericetórum”. Islandslaven är en av våra vanligaste lavar och i den äldre folkhushållningen hörde den till de viktigaste lavarna. Den föredrar öppna tallskogar som här i den västra delen av Moskogsreservatet. Förutom att den är en viktig komponent i renarnas föda i norra Sverige har den använts och används fortfarande på sina håll som människoföda. Näringsvärdet ligger i det stärkelseliknande ämnet lichenin men tyvärr finns det också bitterämnen som medför att beredningen blir både omständlig och tidskrävande. Islandslaven kan även användas som färgväxt för ullgarn.
Rostfläck, ”Arthonia vinosa”, växer har på barken till en fallen gran, en granlåga, vilket är lite ovanligt då den i södra Sverige vanligtvis föredrar lövträd som ek, lind, alm och klibbal i alkärr. Signalvärdet varierar och är som högst i östra Sverige och som lägst här hos oss i västra Sverige.
Upp >>
Mossor
En av många så kallade nyckelarter i området, här illustrerad av den vackra skogshakmossan, ”Rytidiadelphus subpinnátus”, som här växer på ett stenblock av gnejs. Gnejs är en grovkorning, metamorf, omvandlad bergart, oftast sammansatt av fältspat, kvarts, glimmer och eventuellt även av amfibol, det vill säga en granitisk till granitlik sammansättning. Olika typer som bandad gnejs, ådergnejs och ögongnejs förekommer vilka skiljer sig åt på strukturen av mineralen. Bandning och ådrighet är i vissa fall en följd av att mörka mineral, biotit, amfibol och ljusa, kvarts, fältspat separerats under metamorfosen. Dessa egenskaper kan också bero på att ursprungsmaterialet, vanligen ett sediment, varit heterogent till sin sammansättning. Gnejs är en mindre vanlig bergart i området.
En närbild på skogshakmossa som är en tydlig och iögonenfallande mossa med svagt rödbrun stam och med blad, som artnamnet antyder, är bakåtböjda likt små krokar eller hakar. I våra trakter har den ett så kallat medelhögt signalvärde för skog med lång kontinuitet. Mossor i allmänhet är viktiga i många ekosystem. I Norden dominerar de ofta på myrar då speciellt vitmossor, i många fjällmiljöer och i arktiska områden, men är viktiga även på de flesta skogsmarker. I vissa bergsregnskogar i tropiska och subtropiska områden är mossor viktiga för vattenbalansen genom att de snabbt kan suga upp och lagra stora mängder vatten vid kraftiga regnväder och sedan långsamt släppa ifrån sig vattnet. På detta sätt bidrar mossorna till att förhindra erosion i de områden där skog finns kvar. I många fall fungerar mossor bättre som indikatorer för speciella miljöförhållanden än exempelvis blomväxter. Dessa egenskaper utnyttjas både vid naturinventeringar och vid rekonstruktion av förhistoriska miljöer, exempelvis av tiden strax efter den senaste inlandsisens tillbakadragande. Mossor har tidigare använts för att täta husväggar, bland annat husmossa och väggmossa, för att täta runt skorstenar och därmed hindra syretillförsel och antändning av kringliggande virke, till exempel stor näckmossa, ”Fontinális antipyrética”, och för att täta båtar, då man dränkte in mossa med bl.a. tjära och använde den som drev. Mossor har även använts som packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor. I framför allt Japan används mossor traditionellt som prydnadsväxter. Numera finns stort intresse för mossor inom medicin och miljöövervakning. Mossor har använts i folkmedicinen, exempelvis i Kina, och som förbandsmaterial, vitmossor, ”Sphagnum spp.”, speciellt under första världskriget. I dag är man mer intresserad av de medicinska effekterna av de olika ämnen som mossor innehåller. Ämnen från många arter har visats ha antibiotiska effekter, och hos en del har man funnit ämnen som kan hämma tumörceller. En del levermossor, i Norden frullanior, släktet ”Frullánia”, kan orsaka allergiska hudreaktioner hos till exempel skogsarbetare.
Här bland vanlig skogsvitmossa och andra för gammelskog typiska mossarter hittar man ofta den ovanliga signalarten skogshakmossa, . I Moskogen är den relativt vanlig tack vare skogens orördhet och höga luftfuktighet eller humiditet. Här kan man naturligtvis även hitta släktingen västlig hakmossa, ”Rytidiadelphus loreus”, som även den är en signalart. Humíd av latinets ”húmidus” som betyder fuktig, vattenhaltig, inom klimatologin detsamma som fuktighet. Humida områden definieras i allmänhet som områden där nederbörden är större än avdunstningen. Humiditet betyder ibland detsamma som luftfuktighet, ibland är det ett mått på klimatet, baserat på nederbörd, avdunstning och avrinning.
En vacker macrobild eller närbild på den kraftfulla skogshakmossan, lägg märke till den rödaktiga stammen vilket är ett tydligt skiljetecken från släktingen västlig hakmossa. För den som ger sig tid att titta efter kommer insikten om att det vackra även kan finnas i det lilla, att som många av oss stressade nutidsmänniskor rusa blint genom livet innebär oftast att vi missar dessa vackra miniatyrupplevelser.
Här har vi ett bestånd med den något mindre västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loréus”, och den rödaktiga stammen som den nära släktingen skogshakmossa har saknas här, man kan även se att växtsättet är något tätare. Signalart är även denna såsom släktingen. För den som är intresserad av dessa signalarter finns en alldeles underbar bok skriven av Johan Nitare med flera som just heter ”Signalarter”.
Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loréus”, i närbild, lokalen, biotopen är ett par hundra meter väster om Kacklesjön och miljön är orörd naturskog med hög humiditet. Biotop av bio, liv och grekiskans tópos, plats, miljö, Det är en ekologisk term för ett område eller utrymme som karakteriseras av vissa yttre faktorer. Biotopen är den yttre värld i vilken ett visst växt- eller djursamhälle hör hemma, och det är biotopens egenskaper som bestämmer vilket samhälle som kommer att finnas där. De faktorer som ger biotopen dess karaktär är för det första abiotiska, det vill säga fysikaliska och kemiska förhållanden. De fysikaliska är till exempel vindrörelser, tjälskjutning, bete och slåtter samt eld, ljus, temperatur och vatten, till exempel nederbörd, grundvattenstatus och vattendränkning. Till de kemiska räknas bland annat mineralämnestillgång, pH-värde och koldioxidhalt. För det andra påverkas biotopens karaktär av biotiska faktorer, det vill säga levande organismer, som inom biotopen kan vara konkurrenter, ha en roll som föda eller själva vara rovdjur. En biotop kan vara ett större avsnitt av landskapet, till exempel en hed, en mosse, en granskog eller en sjö, men det kan också vara ett litet område som en hällmarksyta, en damm eller ett strandparti.
Ytterligare en närbild på signalarten västlig hakmossa, ”Rhytidiadélphus loréus”, enligt Hallingbäck och Holmåsens bok ”Mossor” växer den i bergbranter, i hedeskog och i raviner på jord eller sten och påträffas endast i äldre, fuktiga granskogar eller i skuggiga raviner dock ej på kalkrik mark. Ingenting kunde vara sannare här i Moskogen, det stämmer precis. Kalkrik är verkligen inte den berggrund av granit som dominerar i området och som för övrigt är den förhärskande berggrunden i mellersta och östra Jönköpings län och Småland medan gnejs tar över i den västra delen av länet och landskapet. Dessa bergarter möts i våra trakter med en smal zon av Vaggerydssyenit mittemellan. Denna sträcker sig i en smal intrusion från ett område söder om Jönköping i norr till Ljungbytrakten i söder. Vaggerydssyeniten räknas varken som sur eller basisk utan benämns som intermediär, det vill säga mittemellan, vilket leder till att den i relation med de sura bergarterna granit och gnejs uppfattas som något mera basisk detta kan man se på floran som innehåller mera krävande och för området ovanligare arter.
Här ser vi ytterligare en nyckelart eller signalart för gammal skog, revlevermossa eller stor revmossa, ”Bazzania trilobata”, som den numera heter är en vacker mossa inom gruppen levermossor. Dessa mossor är något enklare utan egentliga blad och stam till skillnad från den andra stora gruppen mossor som kallas bladmossor som har blad och stam. Levermossor, ”Hepaticópsida”, är en klass mossor som omfattar cirka 8000 arter i världen medan det i Sverige finns cirka 260 arter. De har antingen bål, bållevermossor, eller stam med blad, bladlevermossor. Bladen är nervlösa, ofta flikiga, och sitter i två eller tre rader. Sporkapseln saknar mössa och är ibland oskaftad. Kapseln är hos många arter klotrund, medan den hos andra sitter i mer komplicerat byggda, paraplylika ställningar, se parasollmossor.
Här ser vi den stora revmossan igen dock på något längre avstånd på det granitblock där den växte alldeles utmed den lilla stigen som utgör vandringsleden upp emot branterna sydost om Kacklesjön. Blåbärsriset mitt i mossan ter sig med lite fantasi som ett jättelikt spärrkronigt träd, likt asken Yggdrasil från den nordiska mytologin. Yggdrasil är i fornnordisk mytologi en ask i gudarnas boning Asgård. Yggdrasil brer ut sina grenar över hela världen. Av dess tre rötter är en hos asarna, och vid den ligger Urds brunn, där nornorna spinner ödestrådarna och asarna håller ting. Den andra roten finns i jättarnas hemvist Jotunheim, och vid den är Mimers brunn belägen. Den tredje når ned i Nifelheim, och vid den finns en brunn, Hvergelme, i vilken draken eller ormen Nidhögg tillsammans med andra ormar ständigt gnager på roten och därmed hotar att förstöra trädet. I Yggdrasils grenar finns många djur, bland annat ekorren Ratatosk, som löper med bud mellan Nidhögg och en örn i trädets topp, samt fyra hjortar, som biter av Yggdrasils nya skott, medan nornorna vattnar för att hålla Yggdrasil vid liv. Från askens blad dryper honungsdagg, varav bina lever.
Stor revmossa eller revlevermossa, i närbild, en viktig signalart för gamla skogar med lång kontinuitet. Den är inte svår att finna inom området vilket med all önskvärd tydlighet bevisar Moskogens stora biologiska värde. Som alla andra mossor kräver den hög luftfuktighet och skuggiga miljöer. Här har den ett eldorado av bägge faktorerna.
Den vackra signalartsmossan ”Homália trichomanoídes”, eller trubbfjädermossa som den heter på svenska är inte svår att finna i Moskogen. Den växer på något skuggade klibbblock eller trädbaser alltid nära marken eller till och med på jord intill vattendrag. Den påminner om en levermossa men om man tittar noga ser man att den har en bladnerv och sålunda tillhör bladmossorna. Signalarten trubbfjädermossa, på ett klippblock öster om Kacklesjön fångar min blick på det där oförklarliga sättet som förmånen att ha ett för ändamålet tränat öga innebär. Form, färg och allmänt utseende i förhållande till de mer vanliga arterna som mer regelmässigt förekommer inom området är hemligheten bakom att finna dessa mer ovanliga arter. Man talar ibland om en arts karaktäristika eller JIZZ ett mer eller mindre oförklarat uttryck som tros ha sitt ursprung inom den brittiska armén och då skulle ha hetat GISS, det vill säga ”general impression - size and shape” eller på svenska ”första intrycket - storlek och form”.
Een närbild på trubbfjädermossan, denna gång har en liten tallplanta slagit rot i mossan upp till höger på bilden. Förutom med sporer förökar sig många mossor med vegetativa spridningsenheter från olika delar av den gröna plantan, ibland även från förgrodden. Exempel på vegetativa spridningsenheter är groddkorn, avfallande skott och sköra blad. Mossorna är viktiga i många ekosystem. I Norden dominerar de ofta på myrar, speciellt vitmossor, i många fjällmiljöer och i arktiska områden, men är viktiga även på och i de flesta skogsmarker.
Signalarterna ”står som spön i backen” här i Moskogen, denna gången är det den skirt gröna vågiga sidenmossan, ”Plagiothécium undulátum”, som jag hittar lite varstans på marken bland övriga marklevande mossor. Den lilla grenen i mitten har näverlaven som påväxt medan mossan till vänster är en vitmossa som heter granvitmossa och insprängt lite varstans mellan den vågiga sidenmossans blad ser vi skogsbjörnmossan. Visst är det vackert!
Långfliksmossa, ”Nowéllia curvifólia”, ytterligare en signalart som växer på gamla stubbar och avbarkade trädstammar. Den blir så här vackert grön om den får växa i tillräcklig skugga annars blir den brunröd i färgen. Bladen hos denna säregna mossa är mycket speciella, de är tvärställda och extremt insnörda i fästet vilket bildar en ficka och har man en gång sett detta minns man i regel denna lilla ”Nowéllia”. Tittar man noga på bilden kan man ana detta faktum.
I den lilla bäcken under en granrot växer den friskt gröna och mycket vackra fickbålsmossan ”Péllia epiphýlla”. Den är inte svår att hitta för den som tar sig tid att titta efter men den kräver att man ger sig tid, något som den alltför stressade nutidsmänniskan har brist på, tyvärr. Synd! Tid är ett begrepp kring vilken hela vår tillvaro är uppbyggt, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att det redan är definierat. På motsvarande sätt som en längd anger avståndet mellan två punkter i rummet, anger tiden ett avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte. Tidens gång kan observeras och mätas med hjälp av förändringar såsom rörelser eller åldrande. Naturliga och lätt observerbara rörelser beskrivs av kropparna i solsystemet. Åldrande kan avläsas genom radioaktivt sönderfall.
Blåmossa, ”Leucóbryum glaucum”, förr hette den falsk vitmossa, är en signalart som är lätt att känna igen. De upp till några kvadratdecimeter stora blågröna kuddarna lyser som ”solar i gräset när sommaren är här”, för att använda några ord av Olle Adolfsson från en av hans många vackra visor, ur allas vår svenska visskatt. Blåmossan är en kuddbildande mossa, som i fuktigt tillstånd är grön men i torrt blågrön till blåvit. Utmärkande drag är vidare den mycket breda bladnerven, som fyller ut nästan hela bladytan, samt de mycket tättsittande bladen, så tättsittande att stammen göms. Sporkapslar ses bara sällan. Arten förekommer på torvjord i södra och mellersta Sverige. Dess totala utbredning är norra halvklotets tempererade delar.
Praktvitmossa, ”Sphágnum magellánicum”, gör verkligen skäl för sitt namn. Den växer allmänt i hela Norden i både kärr och mossar. Mossan bildar låga tuvor eller vida mattor särskilt ute på mossar. Praktvitmossan är den enda vitmossan i sektionen ”Palustria” som kan bli röd och på öppna platser blir den purpurröd. I våra trakter är den en viktig torvbildare.
Som ett vackert konglomerat av olika levande organismer av mossor och lavar, växer här i mitten av bilden den vackra signalarten blåmossa, ”Leucóbryum gláucum”, förr kallad falsk vitmossa tack vare sin likhet med de riktiga vitmossorna i släktet ”Sphagnum”. På bilden är den vackert inramad av färglav, grå renlav, gulvit renlav, kvastmossa och islandslav. Vilka träd som växer i närheten är inte svårt att gissa när man ser på mängden barr. Vid ett av fältbesöken sjöng trädlärkan, ”Lullula arborea”, sin vemodiga sång, ”lyllti-lyllti-lyllti-lylltilyllti”, i en något fallande skala.
Det stora flyttblocket av granit får naturligtvis inte vara ifred, det innehåller viktiga mineraler som mossorna kan frigöra och använda i sin ämnesomsättning detta leder i sin tur till att högre växter på sikt också får tillgång till dessa viktiga ämnen. Här ser vi en levermossa ur släktet ”Metzgéria”, troligtvis bandmossa, ”Metzgéria furcáta”, den trivs speciellt på just klippblock.
På toppen av flyttblocket håller husmossa, ”Hylocómium spléndens” och olika kvastmossor ur släktet ”Dícranum” på att trilla över kantenner på bandmossan. Området utgörs, i huvudsak, av en berggrund i granit men även gnejser förekommer. Dessa är ombildade graniter som varit nere i manteln och under högt tryck och hög värme omdanats till just gnejser. Om man inte såg träden i bakgrunden kunde storleksbegreppet förvrängas och blocket bli ett högt berg och mossorna bli förhistoriska ormbunksträd vilket kunde innebära att dinosaurier kunde titta över bergskanten vilket ögonblick som helst. Spännande eller hemskt, välj själv.
Upp >>
Svampar
En matsvamp som gärna växer på stubbar av både barr- och lövträd är den föränderliga tofsskivlingen, ”Kuehnerómyces mutábilis”, som absolut inte får förväxlas med den mycket giftiga gifthättingen, ”Galerína margináta”! Vissa år står de bägge rikligt att finna i Moskogen, så var på Er vakt. Tofsskivlingar är arter i basidsvampssläktet, ”Pholióta”. De är medelstora hattsvampar med bruna sporer och vanligen ring eller fjäll på foten, fjäll oftast även på hatten. De växer på stammar och stubbar i täta grupper eller på marken. Hit hör bland annat fjällig och föränderlig tofsskivling. Däremot placeras numera guldtofsskivling eller guldskivling, rynkad tofsskivling eller rimskivling och många andra tofsskivlingar i andra släkten. Släktet, ”Pholióta”, omfattar i Sverige cirka 24 arter, varav endast föränderlig tofsskivling har större värde som matsvamp.
På de torra tallmarkerna sydost om sjön upp emot branterna växer fräkensoppen eller sandsoppen, som den heter idag, rikligt. Det är en god och lätt identifierbar matsvamp som blånar lätt vid snitt eller beröring. Den plockas med start redan tidigt i augusti. Stek den i smör, salta och peppra och lägg den sedan på en bit bröd och bara njut! Boken ”Svampar i naturen, kulturen, köket” av Olle Persson och Sven Nilsson är en utomordentligt bra bok både för svampskogen och köket vilket gör att jag rekommenderar den varmt
En av våra vanligaste och mest välsmakande matsvampar växer rikligt i den torra tallskogen sydost om Kacklesjön. Det är den rynkade tofsskivlingen, eller som den heter idag, rimskivling, ”Rozítes caperáta”, som här ramas in av tallbark, tallbarr och grå renlav. Detta är ett litet exemplar som ännu är i knoppstadiet, senare slår den ut och blir decimeterhög med en hatt som blir runt en decimeter i diameter och med en fot som har en tydlig ring.
Blek taggsvamp, en alldeles utmärkt matsvamp fullt i klass med kantarellen, både den gula och trattarna. Här står den inbäddad i vågig kvastmossa och väggmossa. Att den fått släktnamnet taggsvamp är inte svårt att förstå om man tittar på undersidan och se de tusentals ”taggarna” vars huvuduppgift är att producera sporer för att säkra artens fortlevnad. Den kan som matsvamp bara förväxlas med sin nära släkting den rödgula taggsvampen som även den är en god matsvamp
Tegelkremla, jag säger bara tegelkremla, en av våra bästa och godaste matsvampar. Lätt att lära sig och lätt att hitta där den oftast växer på tallmoar och invid tallar. Precis som här är den inbäddad i kvastmossor och väggmossa, ibland står den helt omgiven av de bägge renlavarna; grå- och gulvit och då gör sig den vackert tegelfärgade hatten än mer i kontrast mot den färglösa omgivningen. Lär er den och ni behöver aldrig vara utan svamp inför vintern.
Ett vackert exemplar av storkremla ”Rússula paludósa” vars värde som matsvamp har diskuterats både länge och väl dock är den nu placerad enligt den nya terminologin som en ”grön trea på röd botten” vilket betyder ”Matsvamp som kan förväxlas med farligt giftig svamp och som kan innehålla större mängder av olämpliga ämnen, t ex tungmetaller som bly och kadmium, som inte har producerats av svamparna själva utan har tagits upp från marken eller tillförts direkt på fruktkropparna från luften”. Detta står att läsa i den kanske, just nu, bästa och mest aktuella svampboken ”Nya svampboken” av Pelle Holmberg och Hans Marklund. Ska man plocka matsvamp ska man införskaffa denna bok.
Inramad av kvastmossor, renlavar, pigglavar, bägarlavar, mattlummer och örnbräken hittar jag ännu en raritet i den vackra mandelriskan, ”Lactarius volemus”, även denna en art som trivs i gammelskogen. Låt den stå kvar om Ni hittar den ty den är för ovanlig för att plockas och ätas även om den är både ätlig och god. Riskor, släktet, ”Lactárius”, är basidsvampar med cirka 80 arter ofta storväxta skivlingar i Sverige. De har spröd, ostartad fruktkropp och ofta riklig saft, som är färglös, vit, gul, lila eller rödaktig och sipprar fram då fruktkroppen bryts. Sporerna är vita eller gulaktiga. Arterna är mykorrhizabildare, och många är knutna till bestämda träd. Några arter har mild smak och är goda matsvampar, t.ex. blod-, läcker- och mandelriska, men de allra flesta är mer eller mindre skarpa, till exempel peppar-, skogs- och skäggriska. Vissa av dessa kan möjligen ätas efter förvällning medan några anses innehålla cancerframkallande ämnen och ska lämnas ifred.
Riktiga skogar med revlummer växer mellan de trolska blocken i östersluttningen väster om Kacklesjön. Här hittade jag senare under hösten stora mängder med trattkantareller, dessa stekta i smör med salt och peppar tillhör en av höstens höjdpunkter och innebär livskvalitet både vid plockningstillfället som vid tillfället då man äter dem. Trattkantarell eller höstkantarell, ”Cantharéllus tubaefórmis, är en art i gruppen basidiesvampar. Den har vanligen gråbrun-brungul, trattformig eller djupt navlad, 2-6 centimeter bred hatt. Undersidans åsar är tjocka, glesa och gaffelgreniga. Den gula till brungula, ihåliga foten är 5-8 centimeter hög. Svampen har angenäm lukt och är en utmärkt matsvamp. Arten växer ofta i stora mängder, mest i mossig barrskog under hösten, vanligen mot slutet av svampsäsongen. Den är allmän i hela Sverige utom i Norrlands inland.
Olivvaxskivling eller olivvaxing, ”Hygróphorus olivaceoálbus”, som är det nya namnet är en mycket god och lätt igenkännbar, så kallad, nybörjarsvamp. Den växer i samma miljöer som trattkantarellen och är ungefär i samma storlek. Växtsättet och den allmänna föekomsten gör att man hittar bägge i ganska stora mängder under höstens eller senhöstens svampexkursioner. Den har ingen farlig förväxlingssvamp.
Örsopp, ”Suíllus bovínus”, växer med tall i torr sandig barrskog, ofta bland renlav på berg och på tallhedar. Förekommer vanligtvis i täta, vid fotbasen sammanväxta grupper, ofta tillsammans med den relativt ovanliga rosenröda slemskivlingen, ”Gomphídius róseus”, ofta hittar man mycelen av de bägge arterna helt sammanvuxna av en ännu helt utredd orsak. Någon form av symbios mellan arterna är uppenbar men hur detta närmare hänger ihop återstår att utröna, hur som helst växer den rosenröda slemskivlingen inte utan sin örsopp,
Örsopp kallades förr för kosopp och åts gärna av kreaturen. Människorna i det gamla bondesverige var dock mycket skeptiska till svamp som mat. Dessa matvanor spred sig framför allt från överklassens Frankrike till överklassens Sverige med bruket att äta champinjoner. Först därefter blev svampen så sakteliga accepterad även i de breda folklagren och idag är Sverige ett föregångslang både vad det gäller svampkunskap och bruket att äta svamp. Örsoppen är en hyfsat god matsvamp även om det finns bättre, dock är den en av de mest rikligt förekommande under tiden augusti till oktober, november om inte frosten sätter stopp för den tidigare. Här växer den på ett block belupet med kvastmossor och ned till höger på bilden ser vi de smala, runda stråna av gräset kruståtel.dock förekommer motsatsen som bland annat denna bilden visar.
Musseroner är en ganska stor och svårbestämd grupp svampar med ganska många arter, det vill säga fler än åttio. Det är svårt att finna enhetliga kännetecken för musseroner eftersom begreppet omfattar flera olika svampsläkten. Generellt kan man dock säga att musseroner ofta är kraftiga och köttiga skivlingar. Skivorna är vidfästade till urnupna och färgen på sporpulvret är vitt, hos släktet Lepista dock rosafärgat. Foten är ofta kraftig och saknar ring, dock har ett fåtal arter ring. Arter i släktet, ”Tricholoma”, brukar kallas "äkta" musseroner, men i vidare bemärkelse så är musseroner uppdelade på flera släkten: • Tricholoma - det här är de "äkta" musseronerna, kraftiga och köttiga marklevande mykorrhizasvampar, sporpulver vitt till gräddfärgat, ca 40-50 arter, bland annat riddarmusseron. • Lepista - förnasvampar, bildar inte mykorrhiza, skivor lätta att lösgöra från hattköttet, som hos pluggskivlingen, lukt ofta aromatisk, sporpulver rosa till gräddfärgat, ca 15 arter, bland annat blåmusseron. • Calocybe - förnasvampar, sporpulver vitt till gräddfärgat, ca 8 arter, bland annat vårmusseron. • Dermoloma - sammetsmusseroner, förnasvampar, ganska små fruktkroppar med matt, ofta uppsprickande hatthud, på betesmarker, ca 4 arter. • Tricholomopsis – växer på murken barrved, sporpulver vitt, ca 2 arter, bland annat prickmusseron.
Den vackra prickmusseronen, ”Tricholomópsis rútilans”, växer utmed vägen bara något hundratal meterfrån infarten till Moskogen. Unga exemplar är mycket rödare, se svampens mitt, medan äldre exemplar ibland blir helt gula. Som hos alla musseroner är undersidans skivor, så kallat, urnupna vilket innebär att de upphör några millimeter innan fotens fäste i hatten. Den växer på stubbar och rötter av barrträd, särskilt tall, allmänt under sommaren till hösten.
Ett ståtligt exemplar av fnösketicka på en gammal vårtbjörksstam som dött av ålder för länge sedan. Nu återgår den till naturen via de urgamla kretsloppen där tickorna är viktiga ingredienser som nedbrytare. Fnösketicka, ”Fómes fomentárius”, är en art i gruppen basidsvampar. Det är en svamp med flerårig, hovformig och något korkartad fruktkropp utan fot och vidvuxen underlaget. Fruktkroppen är vanligen 10-30 centimeter bred, men väsentligt större exemplar har då och då hittats. Fruktkroppen är först gulbrun men blir så småningom mer eller mindre koncentriskt fårad och ljusgrå till silvergrå med en vitaktig eller brun kant. Riktigt gamla exemplar kan vara nästan svarta. Undersidans rörlager är först grått, senare mer brunaktigt. Svampköttet är ljusbrunt. Arten, som finns i hela Sverige, påträffas på de flesta lövträd men är allmän endast på björk och bok. Den växer på såväl levande som döda stammar och orsakar så kallad vitröta. Fnösketickan är en svår skadegörare på björk och bok men av svampens kött får man fnöske, ett materal som förr hade många användningsområden.
Den lilla vedtickan, ”Phéllinus vitícola”, växer på kullfallna stockar av gran och tall hela året. Vedtickan är tämligen allmän i norra Sverige men hos oss är den relativt sällsynt och växer i urskogsartade skogsmiljöer typ Moskogen. Förr växte den vanligt på gärdesgårdar av granvirke men är numera så ovanlig att den är kvalificerad som signalart. Påminner i utseende om den ännu ovanligare ulltickan, ”Phéllinus ferrugineofúscus”, som bland annatväxer inom nationalparken Norra Kvill i trakterna av Vimmerby.
Klibbticka, ”Fomitópsis pinícola”, växer som sårparasit eller saprofyt på både löv- och barrträd ofta på stubbar eller fallna stockar. Den medför en brun krympningsröta som gör att veden faller sönder i bruna små fyrkantiga block. Klibbtickan är en svår skadesvamp i gamla granskogar genom den basala röta den ger i döende eller döda stammar. Sätter man en tändsticka till översidans krusta smälter den och kokar hos klibbtickan medan liknande manöver ger en brinnande krustahos fnösketickan, ”Fómes fomentárius”, som ibland är till förväxling lik klibbtickan. Unga exemplar av klibbticka skiljer sig ganska markant från de äldre exemplaren men vi ser här tydligt de droppar av klar vätska som givit svampen dess namn. Detta droppfenomen förekommer framför allt hos växande exemplar. Klibbtickan innehåller ett mycket bittert och laxerande ämne, agaricin, som fordom såldes på apoteken som Agáricus albus. Svampen är allmän och låter sig hittas under hela året, framför allt på gran.
Här står några exemplar av den relativt ovanliga svampen mössmurkling, ”Cudónia circinans”. Denna trivs i mossiga naturskogsmiljöer och klassas enligt svampbibeln, ”Svampar” av Svengunnar Ryman och Ingemar Holmåsen, som mindre allmän. Det är alltid lika roligt att hitta den även om den inte är någon matsvamp. De mörkbruna exemplaren är gamla ”vissna” mössmurklingar.
Den lilla gelésvampen hjorthornsvamp eller gullhorn, ”Calocera viscosa”, växer enstaka och relativt allmänt i Moskogen. Den är inte det minsta släkt med de liknande gula fingersvamparna utan släkt med gullpigg och dvärggullhorn som också är gelésvampar, samtliga saknar helt matvärde även om de inte är giftiga. Gelésvampar är en grupp basidsvampar, numera fördelade på flera ordningar. Deras fruktkroppar är i fuktigt tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga eller på olika sätt veckade och av starkt växlande utseende, medan de i torrt tillstånd är mer eller mindre hinnartade. De förekommer på murken och multnande ved, timmer med mera. Gruppens systematiska indelning grundas huvudsakligen på karaktärer som bara kan avgöras med hjälp av mikroskop. Hit förs bland annat gelétagging, gullhorn (se bilden), violskinn och flera arter krös, såsom gullkrös, snurrkrös och vårtkrös.
Den lilla gelatinösa svampen gullpigg, ”Calócera córnea”, hittade jag alldeles invid Skärsjön på ett stycke död ved. I Sverige har vi fyra arter i detta släkte där gullhorn, dvärggullhorn och just ovan nämnda gullpigg hör till de vanligaste. Den fjärde heter ”Calócera glossídes” och har inget svenskt namn. Ingen av dessa svampar har något matvärde även om de förmodligen inte är giftiga.
Trollsmör, ”Fulígo séptica”, en märlig levande varelse som räknas till slemsvamparna men som egentligen är lika mycket släkt med encelliga organismer som amöbor, det vill säga enkla djur. Trollsmöret kan glida på underlaget och sålunda förflytta sig i terrängen. Dessa konstiga egenskaper har gjort att folktron skapat många myter kring denna märkliga levande organism. Namnet antyder att trollen skulle ha tappat sitt magiska smör på platsen under nattens övningar i skogen. Hugaligen, tro det den som vill. Den vackra mossan heter thujamossa, ”Thuidium tamariscinum”, och trivs i dessa miljöer med mycket skugga och hög, jämn luftfuktighet.
Den i våra trakter sällsynta gullnavlingen ”Omphálina chrysophýlla” växer här i den döda veden från en gran. Den räknas ibland som en förväxlingssvamp till den utsökta matsvampen trattkantarell. Den är vad man vet inte giftig men saknar matvärde och är dessutom som redan nämnts sällsynt. Låt den vara! Appropå ordet matvärde så har även det begreppet ändrats i förhållande till olika svamparter genom tiderna. Kantarell, karljohan, smörsopp är exempel på idag vanliga, goda matsvampar som svampplockare letar efter i skog och mark. Några giftiga flugsvampar platsar definitivt inte i svampkorgen idag. Särskilt farliga är lömsk respektive vit flugsvamp, som kan vara dödligt giftiga redan i relativt små mängder. Men om man tittar i gamla svampböcker ser man att synen på bland annat den röda flugsvampens matvärde har förändrats över tiden. Även om man länge varit medveten om att denna svamp innehåller gift klassades den i vissa svampböcker ända in på 1950-talet som en god eller läcker svamp, som efter förvällning och avdragning av hatthuden lämpligen kunde användas för att tillreda flugsvampsomelett. I moderna svampböcker klassas förstås den röda flugsvampen inte längre som ätlig utan som giftig. Låt bli!!
Gullnavling, en av urskogens svampar. Den växer på murkna stubbar och stockar av barrträd och är inte alltid så här vackert gulbrun utan kan också vara tämligen mörkt brun och då kan den möjligen vara en förväxlingsrisk till trattkantarellen. Inuti veden omvandlar gullnavlingens mycel och svamphyfer cellulosan till sina beståndsdelar som frigörs och på nytt kan tas upp i livets kretslopp. Cirkeln är sluten.
Stubbmusseron, ”Tricholomópsis decóra”, en inte alltför vanlig så kallad stubbsvamp. Den är tämligen allmän i västra och norra Sverige, i övrigt sällsynt och är friskt senapsgul med mörka, små fjäll på hattens ovansida. Svampen växer på gran och är ingen matsvamp med vacker och rolig att hitta. I detta fallet växte den alldeles väster om den lilla grusvägen, alldeles väster om Kacklesjön.
Vad är detta? Jag hittade det under en död tallstam inte långt från Klubb Vildmarks hyddor och förstod så mycket att det måste vara en sorts svamp, men vilken? Aldrig hade jag sett något liknande men efter ett antal timmar med svamplitteraturen tror jag mig kunna påstå att detta är något så konstigt och märkligt som maskull, ”Arcyria nutans”, nära släkt med ullklubborna som är lättare att hitta i våra trakter. Observera att bilden är rättvänd, maskullen växer på undersidan av en murken granlåga. Bilden är densamma som på omslagssidan till detta arbete.
En granstubbe i långt gånget nedbrytningsstadium där svampar omvandlat vedens cellulosa och lignin till dess beståndsdelar. Molekyler som tas upp på nytt av andra levande organismer och på så sätt sluts de urgamla kretsloppen. Den lilla gallsoppen, ”Tylopílus félleus”, vid stubbens bas är en av få soppar som inte kan ätas på grund av den bittra smaken, för att undvika förväxling med till exempel Karl-Johan ska man lära sig att se det mörka ådernätet på foten och de ljust rosa rörmynningarna för att därmed kunna konstatera arttillhörigheten till gallsopp.
En närbild på gallsopp, notera det mörka ådernätet på foten. Stensopp eller Karl-Johan som den i folkmun kallas har alltid ett ljust ådernät. Endast ett enda exemplar av denna svamp förstör hela Er svamprätt, så bitter är den i smaken.<> Gallsopp, art i gruppen basidsvampar. Den har en 8-15 centimeter bred, på ytan torr hatt; som ung är hatten välvd, finluden och gulgrå, som äldre planare, glattare och gulbrun till olivbrun. Rören på hattens undersida är först vita, sedan skära eller rosa. Den 8-12 centimeter höga och 2-5 centimeter tjocka foten har fast konsistens och är upptill vitaktig, nedtill mer brun. Fotens kraftiga, grovmaskiga och upphöjda ådernät är vitt längst upp men i övrigt mörkt. Det vita köttet, som får lätt rosa ton vid snitt eller skada, har en starkt bitter smak, som påminner om galla. Svampen är oätlig. Arten växer i tallskog och påträffas under tiden juli till oktober. Den är tämligen allmän i södra och mellersta Sverige men norrut är den sällsynt.
Här syns gallsoppens mörka ådernät och rosa rörmynningar tydligt och förväxling bör vara omöjlig. Gallsoppen är inte giftig men fullständigt oätlig på grund av den mycket bittra smaken. De stora hålen i foten är gjorda av en svart skogssnigel som uppenbart inte har samma smakupplevelse som vi människor. Svart skogssnigel, ”Aríon áter”, art i familjen skogssniglar. Den är i Sverige utbredd från Skåne till södra Norrland, främst i lövskog. Den är vanligen helsvart men kan även vara exempelvis vit. Fullvuxna exemplar blir upp till 14 centimeter långa.
Den vanliga pluggskivlingen, ”Paxíllus involútus”, har här funnit en växtplats i rotvältan av en fallen gran. Denna svampen var en ansedd matsvamp fram till och med 70-talet men numera är den helt struken som matsvamp på grund av att man på senare år funnit ett samband mellan förtäring av pluggskivling och kraftfulla allergiska reaktioner som leder till lever och njurpåverkan. Svampen innehåller ämnen, allergener, som hos vissa personer kan aktivera blodet till att bilda antikroppar. Dessa antikroppar och allergener klumpar ihop sig och fäster sig på de röda blodkropparna, som då blir mindre verkningsfulla och till och med kan sönderfalla. Detta fenomen, immunhemolys, kan leda till allvarliga förgiftningar genom att viktiga inre organ slutar att fungera, och dödsfall har inträffat i Mellaneuropa.
Stinkspindelskivling eller stinkspindling, ”Cortinárius camphorátus”, som är det nya namnet på spindelskivlingarna tillhör vårt största släkte storsvampar ”Cortinarius” som fått sitt namn efter en av våra stora sentida mykologer Bengt Cortin. I detta släktet hittar vi två av vår svampfloras giftigast arter nämligen den toppiga giftspindlingen och den orangebruna giftspindlingen. Bägge dessa arter innehåller giftet orellanin som har en njurskadande effekt och växer även i våra trakter så se upp! Stinkspindelskivlingen på bilden kan förväxlas med bockspindelskivlingen men känns, om man luktar på den, genast igen på den vidriga lukten som påminner om vidbränd potatis. Den växer under hösten tämligen allmänt bland mossa i barrskog.
Vit flugsvamp, ”Amaníta virósa”, en av fem riktigt otäcka och dödliga svamparter i den svenska svampfloran, de övriga fyra är släktingen lömsk flugsvamp och den dadelbruna hjälmskivlingen eller gifthätting som den heter idag samt toppig giftspindling och orange giftspindling. De tre förstnämda innehåller giftet amanitin som angriper både lever och njurar medan de två spindlingarna innehåller giftet orellanin som angriper framför allt njurarna. Symptomen kan låta vänta på sig upp till två veckor vilket gör att det kan vara svårt att koppla ihop intagandet av svampen med symtomen, snabb läkarinsats krävs!
Den bruna flugsvampen, ”Amaníta regális”, växer enstaka utmed vägen väster om Kacklesjön. Den förekommer tämligen allmänt i Sverige utom längst i söder och längst i norr. Den bildar mykorrhiza med gran och innehåller nervpåverkande gifter av samma slag som panterflugsvamp, röd flugsvamp och gifttrattskivling vilket innebär att det börjar med mag- och tarmproblem med illamående och kräkningar men snart kommer de typiska förvirringstillstånden, yrsel, oro, hjärtklappning, svettningar, muskelryckningar, förändringar i pupillens storlek, förändrat tårflöde, muntorrhet och hallucinationer. Dessa tillstånd varierar i tid beroende på hur mycket svamp man ätit.
”Tricholomópsis decóra”, Stubbmusseron, hatt 4 - 8 cm bred, torr, ofta något snedvuxen, välvd till utbredd, ibland något intryckt, i mitten ofta brunsvart, mot kanten med små, spetsiga, olivbruna till svarta fjäll på gul botten. Skivor urnupna till vidvuxna, svavelgula. Fot 4 - 7 cm hög, 0,5 – 1,5 cm tjock, ofta något snedställd, gulaktig, åtminstone som ung något fjällig. Kött gulvitt. Sporer 6 – 7,5 x 4 – 5 µm, brett ellipsoida. Cheilocystider stora, blås- till klubblika, ofta med gult innehåll. Enstaka eller i små knippen på barrträdsstubbar, särskilt av gran. Sommaren till hösten. Täml. Allmän i västra och norra Sverige, i övrigt ganska sällsynt. Så faktaspäckat och torrt vetenskapligt låter det i texten till den absolut bästa populärvetenskapliga svampboken som Sverige kan erbjuda, det vill säga Svengunnar Rymans och Ingemar Holmåsens ”Svampar”, en drygt tjugotvå år gammal bok i tredje reviderade upplagan. Oumbärlig för den lite mer intresserade mykologen som inte bara vill plocka matsvamp. För matsvampsplockaren finns mästerverket ”Nya svampboken” av Pelle Holmberg och Hans Marklund, utgiven första gången redan 1996 men senast i år, 2006, utkom ytterligare en ny och reviderad upplaga, den tredje i ordningen.
Här ligger en stubbmusseron på en granlåga bevuxen med signalarten långflikmossa. De grå fläckarna är små exemplar med blåslav, ibland kallad ”Sveriges vanligaste växt”. Lavar är annars svamphyfer som lever i symbios med alger, framför allt grönalger. Per definition är det egentligen en svamp och vissa lavar producerar faktiskt en svampkropp med hatt och fot.
I närheten av Skärsjön i sydöstra delen av naturreservatet hittade jag ett flertal exemplar av bockspindelskivlingen, ”Cortinárius tragánus”. Den luktar starkt och upplevs av somliga som angenämt fruktartad medan den av andra upplevs som äckligt sötaktig. Den växer under hösten i mossiga barrskogar i nästan hela landet. På bilden är den vackert inbäddad i den stora kvastmossan. En liten varning i sammanhanget är ändå på sin plats, den inte får förväxlas med den goda matsvampen blåmusseron, ”Lepísta núda”, som växer i liknande miljöer och vid samma tidpunkt på året. Bockspindelskivlingen eller bockspindlingen, som den heter idag, är visserligen inte giftig men saknar kulinariskt intresse.
Visst är väl svampar vackra, se bara på dessa två konstverk i färg och form, till vänster en karminröd blodspindelskivling eller blodspindling, ”Cortinárius sanguíneus” och till höger ”en ätlig klump” som dess latinska namn betyder, ”Bolétus edúlis”, eller Karl-Johan, Stensopp. Den ska ha fått sitt mänskliga namn efter vår förste Bernadottekung, Karl den XIV Johan. Enligt gamla uppgifter från tidigt 1800-tal, skulle han varit mycket förtjust i denna, kanske vår bästa, matsvamp efter gul kantarell. KarlXIV Johan, född den 26 januari 1763, död den 8 mars 1844, kung av Sverige och Norge från 1818, i Norge kallad KarlIII Johan. Karl, som ursprungligen hette Jean Baptiste Bernadotte, var son till sakföraren Henri Bernadotte och hans hustru Jeanne och föddes i staden Pau i sydvästra Frankrike. För att så avslutningsvis återvända till blodspindlingen så är den ingen matsvamp men en eftertraktad färgsvamp som ger röd färg.
Stora mängder med tuvnagelskivling, ”Collýbia acerváta”, dessa växer, som synes, tätt tuvade på och kring stubbar och starkt multnande stockar av barrträd, ibland till synes på marken men då troligen på döda rötter. Här ser vi dem tillsammans med två, något annorlunda färgade, exemplar av de mycket god matsvamparna Karl-Johan eller Stensopp, ”Bolétus édulis”.
Fem exemplar av den mycket giftiga gifthättingen, ”Galerína margináta”, som här växer på en mindre granstubbe. Svampen innehåller samma giftämnen som lömsk- och vit flugsvamp men i något mindre koncentrationer. Svampen är dödligt giftig och jag vill härmed passa på att avliva den gamla regeln om att ”alla stubbsvampar med ring är ätliga”, gifthättingen, på bilden ovan, torde med emfas bevisa motsatsen!!!
Upp >>
Bräken
Snabbt räknat på plats i skogen ger åtta olika arter mossor och fyra olika arter lavar bara på och närmast kring detta blocket. Hade jag letat mer noggrant och under längre tid hade det säkert blivit ett antal arter fler. Ser Ni förresten alldeles nedanför blocket i mitten där står ett exemplar av den lilla kärlkryptogamen stenbräken, och då blev artsumman helt plötsligt tretton, inte dåligt! Stenbräken, ”Cystópteris frágilis”, art i familjen majbräkenväxter. Det är en 10-40 centimeter hög, späd och bräcklig ormbunke som har långa bladskaft med ljusa fjäll. Bladet är tunt, kalt och upprepat delat. De primära bladflikarna är uppemot 5centimeter långa. Arten, som är cirkumpolär, växer vanligen skuggigt på näringsrikt och fuktigt underlag i klippsprickor och stenrösen, i Sverige är den allmän norrut till Jämtland och mindre allmän norr därom till Torne lappmark.
En bild på kolarkojan, i förgrunden växer stora kraftfulla plymer av ormbunken örnbräken bland odon och blåbärsris. Örnbräken, ”Pteridium aquilinum”, är bitvis ett svårt ”ogräs” och täcker på kort tid stora områden på andra växters bekostnad, dessutom innehåller de cancerogena och mutagena ämnen vilket gör att man bör handskas med dem med försiktighet. Man har tidigare använt örnbräken som föda, bl.a. i Japan, men eftersom det numera är allmänt känt att arten innehåller ett starkt cancerframkallande och mutagent ämne är detta inte längre aktuellt. Arten har också använts som medicinalväxt mot bl.a. inälvsmask. Den har använts vid preparering av skinn och som färgväxt vilket gav en grön-gul färg, och dess starka fibrer har nyttjats till bland annat tågvirke.
Lummer
Plattlummer, en liten specialitet för den gamla skogen där miljön har fått vara oförändrad under lång tid. En annan förutsättning för denna vackra kärlkryptogam är att den kräver hög fuktighet och i denna sydostsluttning är berget bara några centimeter under det tunna förnalagret och det rörliga grundvattnen är ständigt närvarande sommar som vinter, ett unikt stycke natur något hundratal meter väster om Kacklesjön. Plattlummer eller jämna, ”Lycopódium complanátum ssp. complanátum, är en underart i familjen lummerväxter. Den är flerårig och 5-20 centimeter hög med uppstående, plattade, 2-3 millimeter breda grenar med mycket små blad. De 1-3 centimmeter långa sporaxen sitter 2-4 tillsammans på långa skaft. Underarten, som är cirkumpolär, växer på torr skogs- och hedmark, i Sverige mindre allmänt norrut till Sörmland och norr därom tämligen allmänt till Torne lappmark.
Detta är från samma område som bilden tidigare och visar att plattlummern växer med täta och livskraftiga plantor, det kan man se nedtill i mitten på bilden där en sporkapsel syns. Inuti dessa bildas sporer som är kryptogamernas motsvarighet till fanerogamernas frön (kryptogamer är sporväxter och fanerogamer är blomväxter). Kryptogamer av krypto-, förborgad, dold och grekiskans gámos, bröllop, äktenskap. Sporväxter, ”Cryptógamae”, äe enligt den klassiska växtsystematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar; den andra är fanerogamerna, fröväxterna. Vissa kryptogamer, nämligen alger, svampar och lavar, kallas ibland bålväxter och samtliga saknar stam. De övriga kryptogamerna, det vill säga mossor och ormbunksväxter, förs då till stamväxterna, kärlkryptogamerna. Linné förde samtliga kryptogamer till klassen ”Cryptogámia” i sitt sexualsystem. Den gräns som man har ansett finnas mellan kryptogamer och fanerogamer är numera, bland annat genom upptäckten av fossila mellanformer, till största delen utsuddad, och namnet kryptogamer är att betrakta som ett samlingsnamn för sinsemellan i allmänhet väl skilda och inte särskilt besläktade grupper. Kryptogamernas fortplantningsförhållanden är mycket växlande, med såväl könlös som könlig förökning. Den könlösa förökningen är av typen celldelning, fragmentering och spridning med sporer, medan den könliga vanligen sker genom sammansmältning av könsceller, så kallade gameter.
I ravinen eller sydostsluttningen som jag också kallar den hittar man också dessa enormt täta och livskraftiga bestånden av mattlummer, ”Lycopódium clavátum”, en släkting till plattlummern. Denna förr så vanliga växt i det svenska skogslandskapet är numera en hotad art. Fordom plockades den till jularna under namnet ”lustigfräs” vilket syftade på det krutlika förbänningsättet där framför allt sporerna gnistrade och sprakade likt tomtebloss. Plocka den inte ety till det är den alldeles för rar! Sporpulvret såldes förr under namnet nikt, och kunde sålunda komma från flera arter inom släktet lummer, bland annat från mattlummer, och användes förr bland annat som sårpuder.
Så här frodiga bestånd med mattlummer är mycket ovanligt i våra trakter, jag njuter vid anblicken av dessa mattlummerskogar. De två majskolvslika sporkapslarna innehåller miljoner små sporer som när kapseln är mogen skall sprida för vinden för att bli nya mattlummerplantor där förutsättningarna så finnes. Mattlummer, art i familjen lummerväxter. Den är flerårig med mer än meterlånga, krypande skott, som har tättsittande, barrlika, mjuka och vintergröna blad med lång, vit hårudd. De gulaktiga sporgömmena sitter oftast parvis på långa skaft. Arten, som är cirkumpolär, växer i skogs- och hedmarker. I Sverige är den mindre allmän norrut till Södermanland, fridlyst i Västra Götalands län, och allmän till tämligen allmän norr därom. I fjällens subalpina och lågalpina bälten förekommer varianten ”Lycopódium clavátum lagópus”, som går under namnet riplummer och där sporaxen sitter ett och ett på korta skaft.

>> upp >> >> Naturinventeringar, inledning >> >> startsida >>