Marieholmskanalens djurliv

| Fåglar | Däggdjur | Fiskar | Insekter |

Fåglar

Inloppet i den norra kanalen är nymuddrat och numera någon halvmeter i vattendjup. Muddringsmassorna ligger upplagda på sidorna och kommer snart att vara övervuxna med den höga och tuvade starren som lyser så vackert ljusgrön på bägge sidorna om vattnet. Här möttes jag av sjungande härmsångare och svarthätta, två av sommarens vackraste fågelröster.
Svarthätta, på latin Sylvia atricapilla, är en art i fågelfamiljen sångare. Den är 13-14 centimeter lång och grå, honan gråbrun, med ljusare undersida. Hanen har svart hjässa, honan brun. Arten häckar i löv- och blandskog, ofta i parker och trädgårdar, i större delen av Europa, västra Asien och nordvästra Afrika, i Sverige norrut till mellersta Norrland. Den är flyttfågel och övervintrar i Afrika.
Svarthätta häckar, som sagt, i alla typer av skogar och är den härdigaste Sylvia-arten. Den återkommer från vinterkvarteren redan från slutet av april och stannar ofta kvar till oktober. Hanens svarta hjässa gör att han är lätt att känna igen.
Härmsångare eller bastardnäktergal eller gulsångare, på latin Hippolais icterina, är en art i fågelfamiljen sångare. Den blir 13-14 centimeter lång och är gröngrå på ovansidan och klart ljusgul på hela undersidan. Den häckar i tät lövskog, alkärr, parker och lummiga trädgårdar i Sverige norrut till Västerbotten, dock sällsynt i Norrland. Arten är känd för sin varierade sång, som är rik på härmläten. Den häckar också i centrala och östra Europa och vidare österut till sydvästra Sibirien och övervintrar i tropiska Afrika.

De stora björkarna och klibbalarna utmed kanalen samt dess närområde utgör en fantastisk häckningsbiotop för diverse fåglar. Vid mina fältbesök i och kring området runt kanalen noterade jag följande arter; kungsfågel, entita, talltita, blåmes, talgoxe, trädkrypare, nötväcka, nötskrika, nötkråka, bofink, bergfink, grönfink, grönsiska, gråsiska, gråsiska av den västliga rasen ”Carduelis flamméa cabaré även kallad brunsiska, mindre korsnäbb, pilfink, domherre, stenknäck, gulsparv, steglits, sävsparv, lövsångare, grönsångare, gransångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, rörsångare, sävsångare, ärtsångare, ängspiplärka, sånglärka, svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, rödhake, Gärdsmyg, järnsparv, sädesärla, forsärla, strömstare, rödstjärt, stare, större hackspett, mindre hackspett, gröngöling, stenskvätta, buskskvätta, koltrast, taltrast, rödvingetrast, gråhäger, knipa, kricka, skogssnäppa, enkelbeckasin, tofsvipa, sparvhök, duvhök, ringduva och skogsduva.

Detta får betecknas som en rik och varierad fågelfauna, utöver det vanliga i närområdet och inom ett så relativt begränsat område som kanalen och dess närmsta omgivningarna trots allt utgör. Det finns även uppgifter om att den lilla vackra kungsfiskaren allt emellanåt ses utmed kanalen mellan Hillerstorp och Marieholm. Kungsfiskare tillhör familjen blåkråkartade fåglar som har i det närmaste världsvid utbredning och omfattar cirka 90 arter.

De flesta finns i Gamla världens tropiker, och bara få arter i Palearktis och Nya världen. De varierar i längd från cirka 10 centimeter hos afrikansk dvärgkungsfiskare till cirka 45 centimeter hos kookaburra. De har stort huvud med lång och kraftig, ofta spetsig näbb, kort hals, kort stjärt och korta ben. Fötterna har tre framåtriktade tår och är sammanväxta vid basen. De flesta arter lever i skogar, ofta vid vatten, men några finns i torra områden. Kungsfiskare livnär sig av ryggradslösa djur, små ödlor och fisk, och bara några arter är övervägande fiskätare. Kungsfiskare är hålhäckare, och många arter som vår egen gräver själva ut tunnel och bokammare.

Vanligen läggs 3–7 vita ägg, som ruvas i 18–22 dagar. Vår art av kungsfiskare häckar i stora delar av Europa, genom hela Asien och österut till Salomonöarna samt även i Afrika. I Sverige finns den sällsynt norrut till Uppland och har häckat i Medelpad. Den är oftast flyttfågel och är känslig för kyla. Kalla vintrar medför kraftig minskning av den svenska populationen; efter långa perioder med milda vintrar kan populationen uppgå till 50–70 par, men några kalla vintrar kan reducera stammen till en tiondedel. Kungsfiskaren hette i antiken halkyon, och det sades att havet alltid höll sig lugnt under dess ruvning. Dessa halkyoniska dagar omnämns av Shakespeare, och från denna tro härstammade seden att anropa kungsfiskaren vid sjönöd. Det finns idag ett släkte kungsfiskare med namnet Halcyon.

Dammfästet inne i Hillerstorp är kanske inte världens vackraste men ändå ett speciellt inslag i samhällsbilden inte minst tack vare det brusande och fallande vattnet. Här noterades både gråhäger, strömstare, gräsand och knipa vid de tillfällen som jag var på platsen och i krontaken sjöng gärdsmyg, svarthätta, rödhake och trädgårdssångare. Det rinnande vattnet är en enorm tillgång för människors välbefinnande så ta vara på denna jätteresurs.

Gärdsmyg, Troglodytes troglodytes, är en art i fågelfamiljen gärdsmygar. Den blir 9 till 10 centimeter lång och har mycket kort stjärt, som oftast hålls upprätt. Arten förekommer i stenig skog med snår, rishögar och rotvältor och även vid jordvallar och nässelsnår nära bebyggelse, vintertid också ofta i täta vassområden. Gärdsmyg häckar i södra Sverige norrut till Dalarna. De nordliga populationerna och en del sydliga flyttar till Mellan- och Sydeuropa, medan en del gärdsmygar övervintrar i södra Götaland. Arten förekommer i hela Europa österut till Uralbergen, i Nordafrika och Mellanöstern och vidare i stora delar av östra Asien samt i stora delar av USA. Den räknas som Sveriges näst minsta fågelart efter kungsfågeln och bara dryga 5 gram tung.

Rödhake, Erithacus rubecula, är en art i familjen trastfåglar. Den är 14 centimeter lång och på ovansidan gråbrun, undertill vit med rostorange bröst och strupe. Den häckar i granskog samt i parker och trädgårdar i större delen av Europa och Nordafrika och österut till floden Ob. Rödhake finns i hela Sverige utom fjällkedjan. Den tillbringar vintern i västra och södra Europa en del övervintrar dock i södra Sverige.

Gråhäger, Ardea cinerea, är en art i fågelfamiljen hägrar. Den blir 90–100 centimeter lång och har ett vingspann på 175–195 centimeter. Den är grå på ovansidan och vit undertill och har svart nacktofs och ett svart band längs varje sida av huvudet, även vingpennorna är svarta. Näbben är brungul. Arten häckar i kolonier i träd nära vatten och lägger en kull om fyra eller fem ägg årligen. I Sverige häckar den regelbundet norrut till södra Svealand och tillfälligt i Norrland. Den förekommer också i stora delar av övriga Europa, i Asien och i Afrika. Häger livnär sig av fisk, grodor och andra djur som den finner i och vid lugna vatten. Häger var redan under antiken en viktig orakelfågel, vanligen lyckovarslande. Fågelns fiskdiet gjorde att man smorde in fiskeredskap med hägerfett för att de skulle bli stora fångster.

Däggdjur

Dessa magnifika klibbalssocklar är rena rama konstverken. Här finns plats för allehanda mindre däggdjur, för såväl boplatser som skydd och vila. Dessa skall sparas för de skyddar också kanalens brinkar från att rasa ner i kanalen. Tänk på hastigheten Ni som kör motorbåt i kanalen! Svallet eroderar!

Däggdjur, Mammalia, är en klass av ryggradsdjur med cirka 4 500 nu levande arter. Deras hjärna är både relativt större och mer komplicerat byggd än andra djurs. Liksom fåglarna har de inre värmereglering, de är alltså jämnvarma. Ett karakteristiskt drag är den avancerade omvårdnaden av ungarna, modern har bröstkörtlar som avsöndrar mjölk för ungarnas tidigaste utveckling.

Däggdjuren har främst genom sin värmeregleringsförmåga lyckats kolonisera i stort sett alla jordens miljöer utom djuphaven och det inre av Antarktis. Det finns såväl flygande däggdjur som arter som söker sin föda i havets djup. Många däggdjur är helt eller delvis nattaktiva.

Däggdjur kännetecknas av bland annat följande karaktärer, huden är täckt av hår, som är en bildning av annat ursprung än fåglarnas fjädrar, hos vissa grupper är håren dock ombildade till taggar eller fjällplåtar, och hos några saknas de helt, två par extremiteter med klo- eller nagelförsedda tassar, hovar eller i vissa fall händer och fötter med gripförmåga, välutvecklade ytteröron. Vattenlevande former har speciella byggnadsdrag. Hos dessa har till exempel extremiteterna ombildats till fenor eller reducerats, och ytteröron saknas hos många arter. Viktiga inre karaktärer är de tre hörselbenen i mellanörat, hammaren, städet och stigbygeln. Två av dessa, motsvarande hammaren och städet, ingår hos groddjur, kräldjur och fåglar i käkleden och utgör där ledbenet respektive kvadratbenet. Varje halva i underkäken består av ett enda ben, dentale, som hos vissa former har fogats samman med andra sidans dentale framtill, övriga underkäksben har reducerats eller omvandlats till hörselben i mellanörat, tanduppsättningen är differentierad i framtänder, hörntänder, premolarer och molarer, falska respektive äkta kindtänder, tänderna är thecodonta, det vill säga nedsänkta i käkbenet och molarerna har vanligen två eller fler rötter, kraniet har två ledknappar mot atlaskotan, första halskotan, medan det hos kräldjur och fåglar bara finns en ledknapp, storhjärnan och lillhjärnan är välutvecklade, liksom sinnesorganen, hjärtat har fyra kammare och blodomloppet dubbelt kretslopp, det vill säga blod förs dels till lungorna för syrsättning, dels ut i kroppen.

På denna bild ser vi att boaseringen är mer intakt och att strandbrinken inte har rasat kanske beroende på ett bättre sammanhållande rotsystem samt på att vattenfluktuationerna är mindre och vindhatigheter samt vågor skonsamt lägre. Detta gör att man kan ana kanalens forna glans! Här noterade jag vid fältbesöken såväl mink som vessla, underarten av vessla hann jag tyvärr inte med säkerhet avgöra men troligtvis var det en vanlig småvessla ety arten hermelin är tydligt större men allt gick, som vanligt, sekundsnabbt.

Småvessla eller bara vessla, på latin heter den Mustela nivalis och är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den är 12–25 centimeter lång och hanarna är störst, med 3–4 centimeter lång svans därtill. Ovansidan är brun medan undersidan är vit. Den nordliga underarten snövessla, Mustela nivalis nivalis, som i Sverige finns norrut från Uppland, är vintertid helt vit, medan den sydliga underarten Mustela nivalis vulgaris, inte ändrar färg. Småvessla finns i de flesta landmiljöer i Europa, Nordafrika, Asien och Nordamerika.

Underarten nordamerikansk vessla Mustela nivalis rixosa anses ofta vara en egen art. Den nordliga underarten kallas ibland också för dvärgvessla.
Småvesslan är det minsta rovdjuret i Europa och är helt inriktad på att jaga smågnagare. Den slanka kroppen gör att den lätt kan slinka in i sorkarnas gångar under jakten. Genom att honan och hanen är mycket olika i storlek kan de specialisera sig på olika stora byten och därmed inte konkurrera om födan.

Hermelin kommer från fornhögtyskans harmo som betyder lekatt. Latinskt namn är Mustela erminea och är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den blir 18–30 centimeter lång och har en 6–12 centimeter lång svans och även här är hanen betydligt större än honan. Hermelinen är sommartid rödbrun eller brun med rent vit undersida och brun svans med svart spets.

Inorra Europa, hos oss, blir den vintertid helvit med svart svansspets, men längre söderut är den brun året om. Arten finns i större delen av Europa och österut genom hela Asien samt i Nordamerika. ISverige saknas den bara på Gotland. Hermelin livnär sig främst av smågnagare men tar även kaniner och fåglar och kan äta daggmaskar, insekter, grodor, frukt och bär. Hermelin parar sig vanligen under sommaren, men till följd av fördröjd implantation föds ungarna inte förrän nästkommande vår.

Fiskar

Utloppet från sjön Flaten in i den södra delen av Marieholmskanalen påminner om kanalens utlopp i sjön i norr. Den glesa säven i förgrunden ramas in av en hög och lummig grönska av diverse sly och videbuskar i buskskiktet och björk och klibbal i trädskiktet. Även här är det bedövande vackert och i anslutning till inloppet i kanalen är det ett gott fiske av såväl gädda som abborre. Vattendjupet är inte heller här speciellt stort och igenslamningen hög.

Abborre, Perca fluviatilis, är en art i familjen abborrfiskar. Den når som mest cirka 60 centimeters totallängd, vikt cirka 4 kilo. De två ryggfenorna är skilda från varandra. Färgen varierar från ljust gulaktig med ett antal svarta tvärband till nästan helt svart. Utbredningen omfattar sötvatten i större delen av Europa och norra Asien. Abborren är allmän i Sverige med undantag för fjällområdet och förekommer även i bräckt vatten längs Öresunds och Östersjöns kust. Lever i stim och livnär sig som ung av plankton, som vuxen av fisk. Leker från islossningen till en bit in i juli månad.

Abborrfiskar, Percidae, familj abborrlika fiskar med cirka 165 arter i sötvatten i Nordamerika, norra Asien och Europa. De har två ryggfenor, den främre med taggstrålar, en eller två taggstrålar i analfenan och ett eller inget predorsalben. De saknar benhylla under ögat. I Sverige finns abborre, gärs och gös.

Abborrlika fiskar, Percoidei, underordning av abborrartade fiskar med cirka 80 familjer på tillsammans cirka 2 500 arter. Till denna grupp förs de primitiva abborrartade fiskar vilkas fylogenetiska släktskap ännu inte har klarlagts. I ordningen ingår bland annat familjerna abborrfiskar, argusfiskar, bandfiskar, bladfiskar, djuphavsabborrfiskar, egentliga havsabborrfiskar, fjärilsfiskar, glasabborrfiskar, gruntfiskar, guldmakrillfiskar, havsabborrfiskar, havsbraxenfiskar, havsgösfiskar, havsrudefiskar, kejsarfiskar, käkfiskar, mullusfiskar, nilabborrfiskar, solabborrfiskar, sprutfiskar och sugfiskar.

Ibland vidgar sig kanalen och bildar mindre dammar och i dessa ljusbrunnar skulle man till och med kunna erbjuda fiske. Här kunde man ankra upp en stund och kanske också låta turisterna möta naturen genom att få gå iland en stund och själva eller med en guide upptäcka närområdet.

Gädda, Esox lucius, är en art i familjen gäddfiskar. Den är allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska regionen. I Sverige saknas den bara i fjällområdet. Honan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo, hanen blir bara drygt 1 meter lång och väger som mest drygt 10 kilo. Gädda är långsträckt; munnen är stor och lång och kantas av sylvassa tänder. Tänderna ömsas successivt, så att endast 3/4 är fullt funktionsdugliga. Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med vita eller gula fläckar. Individ utan prickar och med blå, grön eller silverglänsande grundfärg kallas silvergädda. Arten lever solitärt och försvarar födoreviret, helst invid växtbestånd. Födan utgörs av fisk och andra mindre djur, till exempel fågelungar och grodor. Leken sker på grunt vatten.

Gäddan är lätt att känna igen på dess långsträckta kropp, dess stora huvud och ryggfenans placering långt bak på ryggen. Den håller sig normalt stilla eller simmar bara långsamt framåt, men när den ser ett byte attackerar den blixtsnabbt. Små gäddor upp till cirka 15 centimeters längd håller sig ofta på grunt vatten nära stranden. När man skrämmer dem försvinner de snabbt som ett skott, vilket gör att de i folkmun ibland kallas för skottgäddor.

Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske som bedrivs hela året. Gäddan fiskas av alla kategorier fiskare. Yrkesfiskaren bedriver fisket med bland annat ryssjor, vilka under gäddans lekperiod tidigt på våren sätts ut på mycket grunt vatten, så kallade ängsryssjor. Det yrkesmässiga fisket bedrivs även med nät och ståndkrok och vintertid med så kallad gäddsax. Sportfiske efter gädda är populärt och bedrivs som spinnfiske eller fiske med levande eller dött naturligt bete, till exempel angelfiske eller mete.
Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet, satt 1999, är 19,34 kilo!
Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna. Den mest berömda storgäddan, fångad 1497 skulle ha varit 5,8 meter lång och vägt 250 kilo. Senare studier av ett bevarat skelett visar att det satts samman av ben från flera gäddor.

Insekter

En eldlusliknande skinnbagge av okänd men vacker art satte sig att vila en stund innan den åter försvann utan att lämna ett fysiskt spår efter sig, endast minnen lämnas kvar via betraktaren öga.

Skinnbaggar eller stinkflyn, Heteroptera, är en underordning i insektsordningen halvvingar, ibland betraktad som en särskild ordning. Den har världsvid utbredning och omfattar cirka 32 500 arter, varav 586 i Sverige. De är 0,8 till 110 millimeter långa. Mundelarna är stickande–sugande och formade som en sugsnabel fäst i huvudets framände. Sugsnabeln är bildad av underläppen, som har en djup ränna på framsidan, där de stilettlika över- och underkäkarna ligger. Dessa är stickborst, som sticks in i växt- eller djurvävnad. Många skinnbaggar är växtätare och suger i parenkymvävnad, frön eller pollen, många är predatorer på insekter och några, till exempel vägglöss och vissa rovskinnbaggar, suger blod av ryggradsdjur.

Skinnbaggar har två par vingar. Parasitiskt levande arter, till exempel vägglöss, är vinglösa. Skinnbaggarna har tydlig halssköld och skutell på ryggen. Framvingens byggnad är ett särmärke för skinnbaggar, dess inre del är läderartad, den yttre delen är tunn och vanligen annorlunda färgad. I vila hålls vingarna platt över kroppen med de båda membranerna täckande varandra, vilket ger djuret ett karakteristiskt utseende. Framvingarna skyddar i vila de hopveckade bakvingarna, som är tunna flygvingar. Karakteristiskt för skinnbaggar är att de har doftkörtlar, stinkkörtlar, som hos de vuxna ligger i mellankroppen och mynnar på sidorna av bakbröstet; hos larverna ligger de i bakkroppen och mynnar på bakkroppens ovansida. Körtelsekreten fungerar främst som försvar mot predatorer, framför allt insekter, på vilka de kan ha starkt avskräckande, förlamande eller dödlig inverkan. Sekretens doft är ofta skarp, som till exempel bärfisdoften, men lika ofta aromatisk och fruktliknande. Sekreten innehåller också feromoner, som används bland annat för sammanhållning av många individer, för varning och för könsanlockning. Vissa är varningsfärgade, bland annat de som lever på giftiga växter och lagrar växternas gift i kroppen, vilket ger dem försvar mot fåglar och ödlor.

Skinnbaggar har ofullständig förvandling med fem larvstadier. Larverna, som kallas nymfer och i äldre stadier kan ha korta vinganlag, lever i samma miljö som de vuxna. Skinnbaggar förekommer i de flesta miljöer på land och i sötvatten; några är marina. De senare är liksom övriga skräddare och några andra familjer rovdjur, som springer på vattenytan och fångar smådjur. Flera är skadegörare på kulturväxter; några är blodsugare på människan och kan vara allmänt obehagliga som till exempel vägglöss eller sprida sjukdomar som till exempel Chagas sjukdom. Många är också predatorer på växtskadeinsekter, varför några används vid biologisk kontroll. Chagas sjukdom efter den brasilianske läkaren Carlos Chagas, 1879–1934, infektionssjukdom orsakad av en protozo, Trypanosoma cruzi. Infektionen överförs till människan av rovskinnbaggar av underfamiljen Triatominae. Detta sker via exkrementer, som skinnbaggen avger vid stickstället i samband med att den suger blod. Sjukdomen är mycket utbredd på landsbygden i Sydamerika men finns även i Mellanamerika. Vid den akuta formen uppträder feber samt påverkan på lever, mjälte och hjärta. Den kan övergå i kronisk form med hjärtförstoring och hjärtsvikt. WHO uppgav 1996 att 16–18 miljoner människor var infekterade. Behandling finns för den akuta formen.

Man kan lätt låta fantasin skena iväg och då uppleva ett flodäventyr som går långt förbi den relativt lilla Marieholmskanalen, istället kan överhängande träd och vackra ljusbrunnar samt skuggspel snarare få resenären att tro att färden istället går utefter någon av tropikernas jättefloder med namn som Kongofloden, Amazonfloden eller varför inte nere vid Nilens källor. Istället för apors vrål, papegojors skrik och andra mystiska och spännande tropikljud hänförs vi här av koltrastens sång, myggornas surr och grodornas kväkande och det är minsann inte fy skam det heller. Tänk att sakta få glida nerför kanalen samtidigt som man lyssnar till naturljuden och kanske också till en god berättare som talar om vad man hör eller ser och kanske även läser en tänkvärd dikt och dessutom som grädde på moset dricker kaffe eller äter en god bit mat på den pittoreska lilla kanalpråmen. Det kan bara inte misslyckas, säg den turist, från när eller fjärran, som inte skulle tycka om detta.

Myggor, Nematocera, underordning i insektsordningen tvåvingar. Vetenskapen känner till cirka 33 000 arter, varav cirka 2 000 arter finns i Sverige, och utbredningen är världsvid. Myggor har vanligen slank kropp, långa, smala ben och långsträckta, ofta håriga vingar. En del, till exempel knott, är mer kompakta och fluglika. Kroppslängden varierar från 1 millimeter hos svidknott till 60 millimeter hos harkrankar. I likhet med flugor har myggor endast framvingar; bakvingarna är ombildade till svängkolvar. Antennerna har minst sex segment och hos många hanar är de plym- eller fjäderlika och har vid basen ett hörselorgan som kan uppfatta honans artspecifika vingljud. Många myggor bildar danssvärmar, som ofta ses i solnedgången över till exempel en buske eller en lugn vik, sådana parningssvärmar kan hos till exempel fjädermyggor och tofsmyggor bli mycket stora.

Myggornas mundelar är sugande, vissa myggor intar dock som vuxna ingen föda, medan andra suger nektar och honorna hos sandmyggor, stickmyggor, knott och svidknott suger blod. Larverna har välutvecklat huvud med rörliga käkar, hos gallmyggor är dessa dock reducerade, och är fotlösa. De har starkt specialiserat levnadssätt och kan förekomma i många olika land- och vattenmiljöer. Förvandlingen är fullständig, och puppan är fri och ibland rörlig.
Många blodsugande arter sprider sjukdomar, till exempel malaria, gula febern, flodblindhet och filarios. Vissa gallmyggor är svåra skadegörare på stråsäd och oljeväxter. Andra, till exempel bladlusgallmygga, används vid biologisk bekämpning av skadeinsekter i till exempel växthus.

Upp >>

Naturinventering, inledning >>

Startsida >>

Marieholmskanalens djurliv \| Fåglar \| Däggdjur \| Fiskar \| Insekter \|
Fåglar
Inloppet i den norra kanalen är nymuddrat och numera någon halvmeter i vattendjup. Muddringsmassorna ligger upplagda på sidorna och kommer snart att vara övervuxna med den höga och tuvade starren som lyser så vackert ljusgrön på bägge sidorna om vattnet. Här möttes jag av sjungande härmsångare och svarthätta, två av sommarens vackraste fågelröster. Svarthätta, på latin Sylvia atricapilla, är en art i fågelfamiljen sångare. Den är 13-14 centimeter lång och grå, honan gråbrun, med ljusare undersida. Hanen har svart hjässa, honan brun. Arten häckar i löv- och blandskog, ofta i parker och trädgårdar, i större delen av Europa, västra Asien och nordvästra Afrika, i Sverige norrut till mellersta Norrland. Den är flyttfågel och övervintrar i Afrika. Svarthätta häckar, som sagt, i alla typer av skogar och är den härdigaste Sylvia-arten. Den återkommer från vinterkvarteren redan från slutet av april och stannar ofta kvar till oktober. Hanens svarta hjässa gör att han är lätt att känna igen. Härmsångare eller bastardnäktergal eller gulsångare, på latin Hippolais icterina, är en art i fågelfamiljen sångare. Den blir 13-14 centimeter lång och är gröngrå på ovansidan och klart ljusgul på hela undersidan. Den häckar i tät lövskog, alkärr, parker och lummiga trädgårdar i Sverige norrut till Västerbotten, dock sällsynt i Norrland. Arten är känd för sin varierade sång, som är rik på härmläten. Den häckar också i centrala och östra Europa och vidare österut till sydvästra Sibirien och övervintrar i tropiska Afrika.
De stora björkarna och klibbalarna utmed kanalen samt dess närområde utgör en fantastisk häckningsbiotop för diverse fåglar. Vid mina fältbesök i och kring området runt kanalen noterade jag följande arter; kungsfågel, entita, talltita, blåmes, talgoxe, trädkrypare, nötväcka, nötskrika, nötkråka, bofink, bergfink, grönfink, grönsiska, gråsiska, gråsiska av den västliga rasen ”Carduelis flamméa cabaré även kallad brunsiska, mindre korsnäbb, pilfink, domherre, stenknäck, gulsparv, steglits, sävsparv, lövsångare, grönsångare, gransångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, rörsångare, sävsångare, ärtsångare, ängspiplärka, sånglärka, svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, rödhake, Gärdsmyg, järnsparv, sädesärla, forsärla, strömstare, rödstjärt, stare, större hackspett, mindre hackspett, gröngöling, stenskvätta, buskskvätta, koltrast, taltrast, rödvingetrast, gråhäger, knipa, kricka, skogssnäppa, enkelbeckasin, tofsvipa, sparvhök, duvhök, ringduva och skogsduva. Detta får betecknas som en rik och varierad fågelfauna, utöver det vanliga i närområdet och inom ett så relativt begränsat område som kanalen och dess närmsta omgivningarna trots allt utgör. Det finns även uppgifter om att den lilla vackra kungsfiskaren allt emellanåt ses utmed kanalen mellan Hillerstorp och Marieholm. Kungsfiskare tillhör familjen blåkråkartade fåglar som har i det närmaste världsvid utbredning och omfattar cirka 90 arter. De flesta finns i Gamla världens tropiker, och bara få arter i Palearktis och Nya världen. De varierar i längd från cirka 10 centimeter hos afrikansk dvärgkungsfiskare till cirka 45 centimeter hos kookaburra. De har stort huvud med lång och kraftig, ofta spetsig näbb, kort hals, kort stjärt och korta ben. Fötterna har tre framåtriktade tår och är sammanväxta vid basen. De flesta arter lever i skogar, ofta vid vatten, men några finns i torra områden. Kungsfiskare livnär sig av ryggradslösa djur, små ödlor och fisk, och bara några arter är övervägande fiskätare. Kungsfiskare är hålhäckare, och många arter som vår egen gräver själva ut tunnel och bokammare. Vanligen läggs 3–7 vita ägg, som ruvas i 18–22 dagar. Vår art av kungsfiskare häckar i stora delar av Europa, genom hela Asien och österut till Salomonöarna samt även i Afrika. I Sverige finns den sällsynt norrut till Uppland och har häckat i Medelpad. Den är oftast flyttfågel och är känslig för kyla. Kalla vintrar medför kraftig minskning av den svenska populationen; efter långa perioder med milda vintrar kan populationen uppgå till 50–70 par, men några kalla vintrar kan reducera stammen till en tiondedel. Kungsfiskaren hette i antiken halkyon, och det sades att havet alltid höll sig lugnt under dess ruvning. Dessa halkyoniska dagar omnämns av Shakespeare, och från denna tro härstammade seden att anropa kungsfiskaren vid sjönöd. Det finns idag ett släkte kungsfiskare med namnet Halcyon.
Dammfästet inne i Hillerstorp är kanske inte världens vackraste men ändå ett speciellt inslag i samhällsbilden inte minst tack vare det brusande och fallande vattnet. Här noterades både gråhäger, strömstare, gräsand och knipa vid de tillfällen som jag var på platsen och i krontaken sjöng gärdsmyg, svarthätta, rödhake och trädgårdssångare. Det rinnande vattnet är en enorm tillgång för människors välbefinnande så ta vara på denna jätteresurs. Gärdsmyg, Troglodytes troglodytes, är en art i fågelfamiljen gärdsmygar. Den blir 9 till 10 centimeter lång och har mycket kort stjärt, som oftast hålls upprätt. Arten förekommer i stenig skog med snår, rishögar och rotvältor och även vid jordvallar och nässelsnår nära bebyggelse, vintertid också ofta i täta vassområden. Gärdsmyg häckar i södra Sverige norrut till Dalarna. De nordliga populationerna och en del sydliga flyttar till Mellan- och Sydeuropa, medan en del gärdsmygar övervintrar i södra Götaland. Arten förekommer i hela Europa österut till Uralbergen, i Nordafrika och Mellanöstern och vidare i stora delar av östra Asien samt i stora delar av USA. Den räknas som Sveriges näst minsta fågelart efter kungsfågeln och bara dryga 5 gram tung. Rödhake, Erithacus rubecula, är en art i familjen trastfåglar. Den är 14 centimeter lång och på ovansidan gråbrun, undertill vit med rostorange bröst och strupe. Den häckar i granskog samt i parker och trädgårdar i större delen av Europa och Nordafrika och österut till floden Ob. Rödhake finns i hela Sverige utom fjällkedjan. Den tillbringar vintern i västra och södra Europa en del övervintrar dock i södra Sverige. Gråhäger, Ardea cinerea, är en art i fågelfamiljen hägrar. Den blir 90–100 centimeter lång och har ett vingspann på 175–195 centimeter. Den är grå på ovansidan och vit undertill och har svart nacktofs och ett svart band längs varje sida av huvudet, även vingpennorna är svarta. Näbben är brungul. Arten häckar i kolonier i träd nära vatten och lägger en kull om fyra eller fem ägg årligen. I Sverige häckar den regelbundet norrut till södra Svealand och tillfälligt i Norrland. Den förekommer också i stora delar av övriga Europa, i Asien och i Afrika. Häger livnär sig av fisk, grodor och andra djur som den finner i och vid lugna vatten. Häger var redan under antiken en viktig orakelfågel, vanligen lyckovarslande. Fågelns fiskdiet gjorde att man smorde in fiskeredskap med hägerfett för att de skulle bli stora fångster.
Däggdjur
Dessa magnifika klibbalssocklar är rena rama konstverken. Här finns plats för allehanda mindre däggdjur, för såväl boplatser som skydd och vila. Dessa skall sparas för de skyddar också kanalens brinkar från att rasa ner i kanalen. Tänk på hastigheten Ni som kör motorbåt i kanalen! Svallet eroderar! Däggdjur, Mammalia, är en klass av ryggradsdjur med cirka 4 500 nu levande arter. Deras hjärna är både relativt större och mer komplicerat byggd än andra djurs. Liksom fåglarna har de inre värmereglering, de är alltså jämnvarma. Ett karakteristiskt drag är den avancerade omvårdnaden av ungarna, modern har bröstkörtlar som avsöndrar mjölk för ungarnas tidigaste utveckling. Däggdjuren har främst genom sin värmeregleringsförmåga lyckats kolonisera i stort sett alla jordens miljöer utom djuphaven och det inre av Antarktis. Det finns såväl flygande däggdjur som arter som söker sin föda i havets djup. Många däggdjur är helt eller delvis nattaktiva. Däggdjur kännetecknas av bland annat följande karaktärer, huden är täckt av hår, som är en bildning av annat ursprung än fåglarnas fjädrar, hos vissa grupper är håren dock ombildade till taggar eller fjällplåtar, och hos några saknas de helt, två par extremiteter med klo- eller nagelförsedda tassar, hovar eller i vissa fall händer och fötter med gripförmåga, välutvecklade ytteröron. Vattenlevande former har speciella byggnadsdrag. Hos dessa har till exempel extremiteterna ombildats till fenor eller reducerats, och ytteröron saknas hos många arter. Viktiga inre karaktärer är de tre hörselbenen i mellanörat, hammaren, städet och stigbygeln. Två av dessa, motsvarande hammaren och städet, ingår hos groddjur, kräldjur och fåglar i käkleden och utgör där ledbenet respektive kvadratbenet. Varje halva i underkäken består av ett enda ben, dentale, som hos vissa former har fogats samman med andra sidans dentale framtill, övriga underkäksben har reducerats eller omvandlats till hörselben i mellanörat, tanduppsättningen är differentierad i framtänder, hörntänder, premolarer och molarer, falska respektive äkta kindtänder, tänderna är thecodonta, det vill säga nedsänkta i käkbenet och molarerna har vanligen två eller fler rötter, kraniet har två ledknappar mot atlaskotan, första halskotan, medan det hos kräldjur och fåglar bara finns en ledknapp, storhjärnan och lillhjärnan är välutvecklade, liksom sinnesorganen, hjärtat har fyra kammare och blodomloppet dubbelt kretslopp, det vill säga blod förs dels till lungorna för syrsättning, dels ut i kroppen.
På denna bild ser vi att boaseringen är mer intakt och att strandbrinken inte har rasat kanske beroende på ett bättre sammanhållande rotsystem samt på att vattenfluktuationerna är mindre och vindhatigheter samt vågor skonsamt lägre. Detta gör att man kan ana kanalens forna glans! Här noterade jag vid fältbesöken såväl mink som vessla, underarten av vessla hann jag tyvärr inte med säkerhet avgöra men troligtvis var det en vanlig småvessla ety arten hermelin är tydligt större men allt gick, som vanligt, sekundsnabbt. Småvessla eller bara vessla, på latin heter den Mustela nivalis och är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den är 12–25 centimeter lång och hanarna är störst, med 3–4 centimeter lång svans därtill. Ovansidan är brun medan undersidan är vit. Den nordliga underarten snövessla, Mustela nivalis nivalis, som i Sverige finns norrut från Uppland, är vintertid helt vit, medan den sydliga underarten Mustela nivalis vulgaris, inte ändrar färg. Småvessla finns i de flesta landmiljöer i Europa, Nordafrika, Asien och Nordamerika. Underarten nordamerikansk vessla Mustela nivalis rixosa anses ofta vara en egen art. Den nordliga underarten kallas ibland också för dvärgvessla. Småvesslan är det minsta rovdjuret i Europa och är helt inriktad på att jaga smågnagare. Den slanka kroppen gör att den lätt kan slinka in i sorkarnas gångar under jakten. Genom att honan och hanen är mycket olika i storlek kan de specialisera sig på olika stora byten och därmed inte konkurrera om födan. Hermelin kommer från fornhögtyskans harmo som betyder lekatt. Latinskt namn är Mustela erminea och är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den blir 18–30 centimeter lång och har en 6–12 centimeter lång svans och även här är hanen betydligt större än honan. Hermelinen är sommartid rödbrun eller brun med rent vit undersida och brun svans med svart spets. Inorra Europa, hos oss, blir den vintertid helvit med svart svansspets, men längre söderut är den brun året om. Arten finns i större delen av Europa och österut genom hela Asien samt i Nordamerika. ISverige saknas den bara på Gotland. Hermelin livnär sig främst av smågnagare men tar även kaniner och fåglar och kan äta daggmaskar, insekter, grodor, frukt och bär. Hermelin parar sig vanligen under sommaren, men till följd av fördröjd implantation föds ungarna inte förrän nästkommande vår.
Fiskar
Utloppet från sjön Flaten in i den södra delen av Marieholmskanalen påminner om kanalens utlopp i sjön i norr. Den glesa säven i förgrunden ramas in av en hög och lummig grönska av diverse sly och videbuskar i buskskiktet och björk och klibbal i trädskiktet. Även här är det bedövande vackert och i anslutning till inloppet i kanalen är det ett gott fiske av såväl gädda som abborre. Vattendjupet är inte heller här speciellt stort och igenslamningen hög. Abborre, Perca fluviatilis, är en art i familjen abborrfiskar. Den når som mest cirka 60 centimeters totallängd, vikt cirka 4 kilo. De två ryggfenorna är skilda från varandra. Färgen varierar från ljust gulaktig med ett antal svarta tvärband till nästan helt svart. Utbredningen omfattar sötvatten i större delen av Europa och norra Asien. Abborren är allmän i Sverige med undantag för fjällområdet och förekommer även i bräckt vatten längs Öresunds och Östersjöns kust. Lever i stim och livnär sig som ung av plankton, som vuxen av fisk. Leker från islossningen till en bit in i juli månad. Abborrfiskar, Percidae, familj abborrlika fiskar med cirka 165 arter i sötvatten i Nordamerika, norra Asien och Europa. De har två ryggfenor, den främre med taggstrålar, en eller två taggstrålar i analfenan och ett eller inget predorsalben. De saknar benhylla under ögat. I Sverige finns abborre, gärs och gös. Abborrlika fiskar, Percoidei, underordning av abborrartade fiskar med cirka 80 familjer på tillsammans cirka 2 500 arter. Till denna grupp förs de primitiva abborrartade fiskar vilkas fylogenetiska släktskap ännu inte har klarlagts. I ordningen ingår bland annat familjerna abborrfiskar, argusfiskar, bandfiskar, bladfiskar, djuphavsabborrfiskar, egentliga havsabborrfiskar, fjärilsfiskar, glasabborrfiskar, gruntfiskar, guldmakrillfiskar, havsabborrfiskar, havsbraxenfiskar, havsgösfiskar, havsrudefiskar, kejsarfiskar, käkfiskar, mullusfiskar, nilabborrfiskar, solabborrfiskar, sprutfiskar och sugfiskar.
Ibland vidgar sig kanalen och bildar mindre dammar och i dessa ljusbrunnar skulle man till och med kunna erbjuda fiske. Här kunde man ankra upp en stund och kanske också låta turisterna möta naturen genom att få gå iland en stund och själva eller med en guide upptäcka närområdet. Gädda, Esox lucius, är en art i familjen gäddfiskar. Den är allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska regionen. I Sverige saknas den bara i fjällområdet. Honan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo, hanen blir bara drygt 1 meter lång och väger som mest drygt 10 kilo. Gädda är långsträckt; munnen är stor och lång och kantas av sylvassa tänder. Tänderna ömsas successivt, så att endast 3/4 är fullt funktionsdugliga. Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med vita eller gula fläckar. Individ utan prickar och med blå, grön eller silverglänsande grundfärg kallas silvergädda. Arten lever solitärt och försvarar födoreviret, helst invid växtbestånd. Födan utgörs av fisk och andra mindre djur, till exempel fågelungar och grodor. Leken sker på grunt vatten. Gäddan är lätt att känna igen på dess långsträckta kropp, dess stora huvud och ryggfenans placering långt bak på ryggen. Den håller sig normalt stilla eller simmar bara långsamt framåt, men när den ser ett byte attackerar den blixtsnabbt. Små gäddor upp till cirka 15 centimeters längd håller sig ofta på grunt vatten nära stranden. När man skrämmer dem försvinner de snabbt som ett skott, vilket gör att de i folkmun ibland kallas för skottgäddor. Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske som bedrivs hela året. Gäddan fiskas av alla kategorier fiskare. Yrkesfiskaren bedriver fisket med bland annat ryssjor, vilka under gäddans lekperiod tidigt på våren sätts ut på mycket grunt vatten, så kallade ängsryssjor. Det yrkesmässiga fisket bedrivs även med nät och ståndkrok och vintertid med så kallad gäddsax. Sportfiske efter gädda är populärt och bedrivs som spinnfiske eller fiske med levande eller dött naturligt bete, till exempel angelfiske eller mete. Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet, satt 1999, är 19,34 kilo! Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna. Den mest berömda storgäddan, fångad 1497 skulle ha varit 5,8 meter lång och vägt 250 kilo. Senare studier av ett bevarat skelett visar att det satts samman av ben från flera gäddor.
Insekter
En eldlusliknande skinnbagge av okänd men vacker art satte sig att vila en stund innan den åter försvann utan att lämna ett fysiskt spår efter sig, endast minnen lämnas kvar via betraktaren öga. Skinnbaggar eller stinkflyn, Heteroptera, är en underordning i insektsordningen halvvingar, ibland betraktad som en särskild ordning. Den har världsvid utbredning och omfattar cirka 32 500 arter, varav 586 i Sverige. De är 0,8 till 110 millimeter långa. Mundelarna är stickande–sugande och formade som en sugsnabel fäst i huvudets framände. Sugsnabeln är bildad av underläppen, som har en djup ränna på framsidan, där de stilettlika över- och underkäkarna ligger. Dessa är stickborst, som sticks in i växt- eller djurvävnad. Många skinnbaggar är växtätare och suger i parenkymvävnad, frön eller pollen, många är predatorer på insekter och några, till exempel vägglöss och vissa rovskinnbaggar, suger blod av ryggradsdjur. Skinnbaggar har två par vingar. Parasitiskt levande arter, till exempel vägglöss, är vinglösa. Skinnbaggarna har tydlig halssköld och skutell på ryggen. Framvingens byggnad är ett särmärke för skinnbaggar, dess inre del är läderartad, den yttre delen är tunn och vanligen annorlunda färgad. I vila hålls vingarna platt över kroppen med de båda membranerna täckande varandra, vilket ger djuret ett karakteristiskt utseende. Framvingarna skyddar i vila de hopveckade bakvingarna, som är tunna flygvingar. Karakteristiskt för skinnbaggar är att de har doftkörtlar, stinkkörtlar, som hos de vuxna ligger i mellankroppen och mynnar på sidorna av bakbröstet; hos larverna ligger de i bakkroppen och mynnar på bakkroppens ovansida. Körtelsekreten fungerar främst som försvar mot predatorer, framför allt insekter, på vilka de kan ha starkt avskräckande, förlamande eller dödlig inverkan. Sekretens doft är ofta skarp, som till exempel bärfisdoften, men lika ofta aromatisk och fruktliknande. Sekreten innehåller också feromoner, som används bland annat för sammanhållning av många individer, för varning och för könsanlockning. Vissa är varningsfärgade, bland annat de som lever på giftiga växter och lagrar växternas gift i kroppen, vilket ger dem försvar mot fåglar och ödlor. Skinnbaggar har ofullständig förvandling med fem larvstadier. Larverna, som kallas nymfer och i äldre stadier kan ha korta vinganlag, lever i samma miljö som de vuxna. Skinnbaggar förekommer i de flesta miljöer på land och i sötvatten; några är marina. De senare är liksom övriga skräddare och några andra familjer rovdjur, som springer på vattenytan och fångar smådjur. Flera är skadegörare på kulturväxter; några är blodsugare på människan och kan vara allmänt obehagliga som till exempel vägglöss eller sprida sjukdomar som till exempel Chagas sjukdom. Många är också predatorer på växtskadeinsekter, varför några används vid biologisk kontroll. Chagas sjukdom efter den brasilianske läkaren Carlos Chagas, 1879–1934, infektionssjukdom orsakad av en protozo, Trypanosoma cruzi. Infektionen överförs till människan av rovskinnbaggar av underfamiljen Triatominae. Detta sker via exkrementer, som skinnbaggen avger vid stickstället i samband med att den suger blod. Sjukdomen är mycket utbredd på landsbygden i Sydamerika men finns även i Mellanamerika. Vid den akuta formen uppträder feber samt påverkan på lever, mjälte och hjärta. Den kan övergå i kronisk form med hjärtförstoring och hjärtsvikt. WHO uppgav 1996 att 16–18 miljoner människor var infekterade. Behandling finns för den akuta formen.
Man kan lätt låta fantasin skena iväg och då uppleva ett flodäventyr som går långt förbi den relativt lilla Marieholmskanalen, istället kan överhängande träd och vackra ljusbrunnar samt skuggspel snarare få resenären att tro att färden istället går utefter någon av tropikernas jättefloder med namn som Kongofloden, Amazonfloden eller varför inte nere vid Nilens källor. Istället för apors vrål, papegojors skrik och andra mystiska och spännande tropikljud hänförs vi här av koltrastens sång, myggornas surr och grodornas kväkande och det är minsann inte fy skam det heller. Tänk att sakta få glida nerför kanalen samtidigt som man lyssnar till naturljuden och kanske också till en god berättare som talar om vad man hör eller ser och kanske även läser en tänkvärd dikt och dessutom som grädde på moset dricker kaffe eller äter en god bit mat på den pittoreska lilla kanalpråmen. Det kan bara inte misslyckas, säg den turist, från när eller fjärran, som inte skulle tycka om detta. Myggor, Nematocera, underordning i insektsordningen tvåvingar. Vetenskapen känner till cirka 33 000 arter, varav cirka 2 000 arter finns i Sverige, och utbredningen är världsvid. Myggor har vanligen slank kropp, långa, smala ben och långsträckta, ofta håriga vingar. En del, till exempel knott, är mer kompakta och fluglika. Kroppslängden varierar från 1 millimeter hos svidknott till 60 millimeter hos harkrankar. I likhet med flugor har myggor endast framvingar; bakvingarna är ombildade till svängkolvar. Antennerna har minst sex segment och hos många hanar är de plym- eller fjäderlika och har vid basen ett hörselorgan som kan uppfatta honans artspecifika vingljud. Många myggor bildar danssvärmar, som ofta ses i solnedgången över till exempel en buske eller en lugn vik, sådana parningssvärmar kan hos till exempel fjädermyggor och tofsmyggor bli mycket stora. Myggornas mundelar är sugande, vissa myggor intar dock som vuxna ingen föda, medan andra suger nektar och honorna hos sandmyggor, stickmyggor, knott och svidknott suger blod. Larverna har välutvecklat huvud med rörliga käkar, hos gallmyggor är dessa dock reducerade, och är fotlösa. De har starkt specialiserat levnadssätt och kan förekomma i många olika land- och vattenmiljöer. Förvandlingen är fullständig, och puppan är fri och ibland rörlig. Många blodsugande arter sprider sjukdomar, till exempel malaria, gula febern, flodblindhet och filarios. Vissa gallmyggor är svåra skadegörare på stråsäd och oljeväxter. Andra, till exempel bladlusgallmygga, används vid biologisk bekämpning av skadeinsekter i till exempel växthus.
Upp >> Naturinventering, inledning >> Startsida >>