Skärvåns djurlivFladdermöss | Sländor | Spindlar | Kräftor | Fåglar | Mårddjur | Fisk |Övrigt |
|
|
Fladdermöss |
|
|
Dammfästet i slutet av den första stora dammen från Skärvsjön räknat och miljön runt omkring ger ett så idylliskt intryck att man bara måste buga. Här är ett exempel på när natur och kultur möts när det är som bäst. Denna biologiskt rika biotop inramas av ek, klibbal, asp och björk men också av ett antal granar i varierande ålder, dessa bör naturligtvis tas bort på ett mycket försiktigt sätt där grenar och andra rester tas bort mycket noggrant. Ännu en fantastisk lokal för såväl forsärla som strömstare och om det finns bra övernattnings- och övervintringsmöjligheter, vilket det borde göra, är det också en utsökt lokal för diverse fladdermöss då den lilla dammen formligen kryllar av insekter. Fladdermöss, ”Chiróptera”, ordning däggdjur som består av två olika underordningar, storfladdermöss ”Megachiróptera”, och småfladdermöss ”Microchiróptera”. Släktskapet mellan de båda grupperna har dock börjat ifrågasättas. Åtminstone småfladdermöss antas ha utvecklats från trädlevande insektsätare. Det äldsta kända fossilet, ”Icaronýcteris”, är från tidig eocen för ca 60 miljoner år sedan. Storfladdermöss, cirka 170 arter, innefattar bland annat flyghundar och påträffas huvudsakligen i Gamla världens tropiker. De livnär sig mestadels av frukt. Småfladdermöss, cirka 750 arter, finns över hela jorden utom polarområdena. Flertalet arter är insektsätare, men några har specialiserat sig på bland annat fisk, grodor och smådäggdjur. Fladdermössen är den enda däggdjursgrupp som kan flyga aktivt. Vingarna består av tunna, dubbla membraner av skinn, som hålls utspända av de fyra förlängda fingrarna. Tummen är vanligtvis fri. I vila fälls vingarna ihop, och flyghuden veckas samman. Hos många fladdermöss finns det också mellan benen en flyghud som innesluter svansen. Fladdermöss har korta bakben och små fötter med korta tår som har långa och böjda klor. De långa, böjda klorna gör att fladdermöss lätt får grepp i och kan hålla fast vid underlaget. Kroppen är täckt av hår av varierande längd; färgen är oftast grå eller brun. Storfladdermössens ögon är väl utvecklade för mörkerseende till skillnad från de insektsätande fladdermössens, vilka endast kan orientera grovt med hjälp av silhuetter i omgivningen. Småfladdermössen har utvecklat ett ”hörselseende”, och genom att skicka ut högfrekventa ljud och registrera dessas ekon kan de lokalisera sina oftast små bytesdjur och undvika hinder. De insektsätande fladdermössen inom de tempererade delarna av världen ställs inför födobrist under den kalla delen av året. För att undvika svältdöd går flertalet av dem i dvala. Genom att sänka kroppstemperaturen och därmed förlångsamma kroppens fysiologiska processer sparar de energi, varför det upplagrade fettet räcker hela vinterdvalan ut. |
|
| Upp >> | |
Sländor |
|
|
Grönbandad trollslända, ”aeschna cyanea”, sittande bland halvvissen örnbräken och sina bjärta färger till trots smälter den in i miljön på ett sätt som innebär att den endast avslöjar sig genom en oförsiktig rörelse. Den liknar mer en karamell än en insekt. Trollsländor, ”Odonáta”, ordning av insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 5 000 arter, varav 56 finns i Sverige. De indelas i underordningarna ”Anisozygóptera” med två arter i Himalaya och Japan, ”Zygóptera”, jungfru- och flicksländor samt ”Anisóptera”, egentliga trollsländor. De har smal bakkropp och en kroppslängd från knappt 20 till drygt 150 millimeter. Huvudet är stort och har ett par borstlika, korta antenner och stora, välvda fasettögon, som hos egentliga trollsländor kan bestå av upp till 30 000 delögon vardera och oftast stöter samman på huvudets ovansida. Mundelarna är bitande med stora, tandade överkäkar. Det finns två par vingar, vilka är hinnartade och har talrika tvärribbor. De är olika utformade hos underordningarna. Trollsländor är skickliga flygare och har en speciell flygmekanik. Vingparen kan arbeta oberoende av varandra och i motsatt fas. Bakvingarna rörs före framvingarna och undgår därför att arbeta i turbulent luft. Hos egentliga trollsländor kan vingparen även arbeta i takt. Vissa arter samlas i stort antal och företar långa vandringar som till exempel fyrfläckig trollslända. Trollsländor är predatorer, rovdjur på insekter, vilka uppspåras med synen och fångas i flykten med de taggiga benen, som hålls framsträckta och bildar en fångstkorg, som griper bytet och håller det medan det äts upp. Många arter har bestämda jaktrevir, som avpatrulleras och försvaras mot inkräktare. Förvandlingen är ofullständig. Med några få undantag lever larverna i vatten. De är predatorer på insekter, andra smådjur, grodlarver och småfisk. Bytet fångas med den starkt förlängda underläppen, fångstmasken, som har en tång i spetsen och blixtsnabbt kan sträckas ut. Larver av jungfru- och flicksländor andas genom hudens trakéer och med tre bladformiga trakégälar i bakkroppsspetsen. Trakéer är insekternas lungor, enkla rörsystem där luft pressas fram och tillbaka och syre tas upp av närliggande blodkärl för vidare transport ut till kroppens celler där cellandningen äger rum. |
|
|
Nattsländor, är en ordning insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 7 000 arter, varav 220 i Sverige. Mundelarna är bitande men starkt reducerade, och de vuxna intar sällan någon föda. De flesta flyger om natten och dras ofta till ljuskällor. En del är dagflygare och dansar i svärmar över vatten. Förvandlingen är fullständig. Äggen läggs i vatten eller på blad och grenar, från vilka larverna faller ned i vattnet. Nästan alla arters larver lever i sött eller bräckt vatten. De har spinnkörtlar och är av två typer. Den ena larvtypen lever i ett borör som är öppet i båda ändar och ofta artspecifikt till utseendet och tillverkat av ihopspunna växtdelar, snäckskal eller gruskorn. Dessa så kallade husmaskar är växtätare. Den andra larvtypen är fritt kringkrypande och äter växter eller smådjur eller spinner fångstnät i strömmande vatten och lever av däri fångat material. Vissa arter påverkas av vattenföroreningar och spinner då nät med oregelbundna maskor, vilket kan användas som biologisk indikator. Förpuppningen sker i boröret eller i särskilda pupphus. Larverna och periodvis även pupporna och sländorna är viktig fiskföda och många nattsländor är modeller för sportfiskares flugor. |
|
|
Underbara dammiljöer med grunt vatten är perfekt för insekter av olika slag. Vid mina fältbesök i området slog det mig med vilken rikedom trollsländorna var representerade, arter som flodtrollslända, ”Gomphus vugatissimus”, kungstrollslända, ”Cordulegaster boltoni”, brun trollslända, ”Aeschna grandis”, grönbandad trollslända, ”Aeschna cyanea” och gulbandad trollslända, ”Aeschna juncea” samt olika ängstrollsländor ur släktet ”Sympetrum” svävade ständigt över vattenytan som små dubbeldäckade flygplan från första världskriget. På engelska heter gruppen dragonfly, fritt översatt drakfly och syftar på dess likhet med flygödlor från tiden före dinosaurieeran. De första trollsländorna framträdde redan under äldre perm för cirka 290–256 miljoner år sedan och man känner en lång rad fossila former, särskilt från lager avsatta under jura, cirka 208–146 miljoner år gamla. Trollsländorna utvecklades troligen från jättesländorna, en utdöd ordning som innefattade stora, trollsländelika former vilka under karbon, för cirka 330–290 miljoner år sedan, kunde nå en vingbredd av mer än 70 centimeter! De äldsta egentliga trollsländorna är dock från jura. Larver av trollsländor är vanliga som fossil i en del sötvattensavlagringar från tertiär, 65–1,65 miljoner år gamla. En försiktig slyröjning och bete vore på sin plats främst för att ge plats åt den konkurrenssvaga strandfloran. I vattnet växer gul näckros, säv och flertalet starrarter ur släktet ”Carex”, och vid ett av mina fältbesök sjöng här en liten raritet bland fåglarna, det vill säga, den mindre flugsnapparen, ”Ficedula parva”, en sen invandrare från sydöstra Europa under de senaste 30 åren. Dess sång är mycket typisk och låter som en sammansättning av en talgoxe, som inledning, och en lövsångare som avslutning. |
|
|
Ett gammalt, utfärgat och mörknat hanexemplar av ängstrollsländan, ”Sympetrum danae”, som på bilden maskeras av sin egen skugga mot mönstret i granitblocket den sitter på alldeles invid dammen. Typiskt för hanen av denna ängstrollslända är att den med tiden blir alldeles svart från att från början varit vackert tecknad i svart och gult. Den tillhör gruppen segeltrollsländor, ”Libellúlidae”, som är en familj trollsländor med världsvid utbredning och drygt 1 000 kända arter, varav 16 arter i Sverige. De svenska arterna är 28 till 53 millimeter långa. En del har ljusblå bakkropp, medan hanar av ängstrollsländor inom släktet ”Sýmpetrum”, som finns över hela världen, oftast är röda. Segeltrollsländor sitter ofta stilla och spanar efter byten för att snabbt kasta sig ut och attackera dem. Lägg särskilt märke till de enorma facettögonen som utgör större delen av trollsländornas huvud. Hos både insekter och kräftdjur finns två grundtyper av fasettögon. Appositionsögat, som är vanligt hos dagaktiva former, har optiskt isolerade delögon, där varje syncell nås av ljus från endast en fasett. I superpositionsögat däremot samverkar linssystemen från många delögon till att ge en betydligt ljusstarkare bild. Det optiskt mycket komplicerade superpositionsögat finns hos nattaktiva insekter samt hos räkor och kräftor. Alla fasettögon vidarebefordrar till centrala nervsystemet en sammanhängande bild av samma typ som den som vårt öga ger oss. Dock är vår synskärpa betydligt bättre än hos något fasettöga, vi ser exempelvis cirka 100 gånger skarpare än en husfluga. |
|
|
Nattsländor, är en ordning insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 7 000 arter, varav 220 i Sverige. Mundelarna är bitande men starkt reducerade, och de vuxna intar sällan någon föda. De flesta flyger om natten och dras ofta till ljuskällor. En del är dagflygare och dansar i svärmar över vatten. Förvandlingen är fullständig. Äggen läggs i vatten eller på blad och grenar, från vilka larverna faller ned i vattnet. Nästan alla arters larver lever i sött eller bräckt vatten. De har spinnkörtlar och är av två typer. Den ena larvtypen lever i ett borör som är öppet i båda ändar och ofta artspecifikt till utseendet och tillverkat av ihopspunna växtdelar, snäckskal eller gruskorn. Dessa så kallade husmaskar är växtätare. Den andra larvtypen är fritt kringkrypande och äter växter eller smådjur eller spinner fångstnät i strömmande vatten och lever av däri fångat material. Vissa arter påverkas av vattenföroreningar och spinner då nät med oregelbundna maskor, vilket kan användas som biologisk indikator. Förpuppningen sker i boröret eller i särskilda pupphus. Larverna och periodvis även pupporna och sländorna är viktig fiskföda och många nattsländor är modeller för sportfiskares flugor. |
|
|
Vid mina fältbesök noterade jag stora mängder med blå jungfrusländor, ”Calopteryx virgo”, och tillika rester av dessa i form av avplockade vingar som låg på stenar lite varstans utmed ån. Dessa tycktes vara något av forsärlornas favoritföda och vid de få tillfällen när jag fick se dem äta tog de bort de oätliga vingarna på ett mycket smidigt och snabbt sätt. Jungfrusländor är en familj trollsländor i underordningen jungfru- och flicksländor. Kroppen är vackert metallfärgad. Hanens vingar, som också är helt eller delvis metallfärgade, exponeras i en fjärilslikt fladdrande parningsflykt. Familjen har världsvid utbredning, men flest arter förekommer i tropikerna. I Sverige finns arterna blåbandad jungfruslända och blå jungfruslända, båda vid rinnande vatten. Utanför Sverige finns ytterligare fem familjer som kan kallas jungfrusländor. |
|
|
Det är så vackert så det gör nästan ont i ögonen, bilden är tagen alldeles innan utloppet vid kyrkan. Den stora magnifika bruna trollsländan, ”Aeschna grandis”, flyger här och tycks trivas utmärkt i denna typ av miljö. Den känns lätt igen på sina rostbruna vingar. Honan skiljs från hanen på att hon saknar de blå fläckar framtill på bakkroppen som hanen har. Brun trollslända trivs vid sjöar, kanaler, grävda dammar och liknande miljöer och flyger ofta nära strandkanten men ibland också långt från vatten. Den flyger redan från april månad till månadsskiftet september-oktober, alltså en relativt lång period för en fullbildad trollslända. Den tillbringar större delen av sin levnad i en vattenfas där den under flera år är ett glupskt rovdjur. Trollsländor är uråldriga insekter. Det fanns trollsländor redan långt före dinosaurierna. Den tidens trollsländor kunde bli mycket större än de nutida, uppemot 30 centimeters vingbredd. |
|
| Upp >> | |
Spindlar |
|
|
Lockespindel, ”Phalangium opilio”, här på en vacker grå skorplav, förmodligen blemlav, ”Phlýctis argéna”, som växer på en aspstam alldeles nära ån. Lockespindlar eller ”långben” kommer ganska ofta in när man lämnat fönster eller dörrar öppna. De räknas till spindeldjuren men inte till de äkta spindlarna. I motsats till spindlarna har de bara två ögon medan spindlar har åtta. Lockespindlarna släpper lätt något av sina långa ben för att undkomma om till exempel en fågel försöker ta dem, detta växer relativt snabbt ut igen med samma funktioner som tidigare. Spindeldjur, ”Arachnida”, är en klass i stammen leddjur. De andas liksom insekter och tusenfotingar genom luftrör, så kallade trakéer, vilka på olika sätt kan vara ombildade till så kallade lungsäckar, det vill säja ihåliga blad, vilka liksom bladen i en bok ligger i stort antal bredvid varandra. Endast de enklaste spindlarna saknar särskilda andningsorgan och andas genom huden. Från insekter och tusenfotingar skiljer sig alla spindeldjur genom att huvudet och bröstet är sammanväxta till ett stycke. Ett annat kännetecken är att de är utrustade med fyra benpar. Annars är kroppens form mycket växlande. Bakkroppen eller abdomen är ibland klotrund och bildad av ett enda stycke, ibland långdragen och ledad och ibland fullständigt sammanväxt med främre kroppsdelen. Karakteristiskt är vidare att pannspröt eller antenner saknas. I munöppningens närhet finns två till tugg- eller gripredskap ombildade benpar. Nervsystemet utgörs hos de enklare spindeldjuren av en gemensam, svalgomgivande massa. Men i regel finns tydliga skillnader mellan hjärna och ryggmärg. Spindeldjur har aldrig facettögon utan två till tolv orörliga punktögon. Från magsäcken utgår tre till fem blindsäckar, som ofta sträcker sig in i benen. De flesta arter i klassen spindeldjur är skildkönade. |
|
Kräftor |
|
|
När jag ser detta vackra natur- och kulturscenario tänker jag omedelbart på en vacker liten bro över ån som en del i en större vandringsled. Jag tänker på kräftfiske och öringfiske eller bara på kontemplativ verksamhet. Tänk vilka möjligheter dessa miljöer har locka turister men det måste vara turism på naturens och de permanentboendes villkor. Bägge är känsliga för störningar. Mossfloran är även här rik, så även lav- och kärlväxtfloran och bruset från vattnet ”lägger sig som bomull kring hjärtat”. Flodkräftor, sötvattenskräftor, vanligen arter av släktet ”Ástacus”, ett släkte tiofotade kräftdjur med en art i Sverige, vanlig flodkräfta, ”Ástacus ástacus”, som förekommer i stillastående och sakta rinnande vatten i stora delar av Europa, i Sverige norrut till fjällkedjan. Flodkräftor är allätare och lever i hålor under stenar och rötter i strandkanten. De är svarta. Deras larvutveckling är direkt och saknar det hos marina kräftdjur vanliga pelagiska stadiet. Vanlig flodkräfta är inte inhemsk i Sverige men har spritt sig till de mest skiftande vatten. Den är dock i dag hotad av den smittsamma sjukdomen kräftpest, som gjort att den försvunnit ur många vattendrag. I Sverige försöker man ersätta den genom att inplantera signalkräfta, som växer bra i svenska vatten, men som samtidigt visat sig sprida kräftpest, trots att den själv är immun mot sjukdomen. Signalkräfta, ”Pacifástacus leniúsculus”, är en art i ordningen tiofotade kräftdjur. Den kommer från Amerika och har inplanterats ibland annat Sverige som ersättning för den av kräftpest drabbade arten vanlig flodkräfta. Signalkräftan är större än flodkräftan och mera aggressiv. Vid det rörliga fingrets bas på klorna har den en arttypisk och tydlig, ljus fläck. |
|
| Upp >> | |
Fåglar |
|
|
Strömstare, ”Cinclus cinclus”, kärt barn har många namn eller vad sägs om bäckaprästen, nigfågeln och forsaprästen med mera. En märklig liten fågel som dyker efter husmaskar, nattsländelarver på bottnen av strömmande vatten och som oftast häckar från Mellansverige och norrut dock passar även sydsvenska höglandet emellanåt och även vi kan få njuta av denna vackra fågel med den vackert gnissliga sången som framförs nigande på en gren, stock eller, som här, på ett dammfundament. Vid fototillfället behagade den sjunga som allra ivrigast och var helt orädd (jag befinner mig på mindre än 10 meters avstånd). Under vintrarna besöks vi av framför allt norska strömstarar och ibland i relativt stora antal men strömstaren har beståndsmässigt minskat i antal de senaste åren i hela sitt nordiska utbredningsområde av ännu okänd anledning. På brittiska öarna finns en egen ras av strömstaren som är rödbrun i färgen istället för den mörkbruna färg som ”vår” strömstare har. |
|
|
Här passerar Skärvån under landsvägen mellan Marieholm och Skärvhult och om Ni tittar noga kan Ni se skuggan av författaren vid fototillfället nedtill på bilden något till höger. Här börjar en dramatisk sträcka av Skärvåns sträckning med en kraftig nivåskillnad under, relativt sett kort åsträcka. Här finns, häckar och trivs både forsärla och strömstare vilka ger sträckan ytterligare guldglans! Strömstare, ”Cinclus cinclus”, är en brunsvart tätting med vitt bröst, som håller till vid vattendrag särskilt norrut i Sverige. Strömstaren kan dyka och arbeta med vingarna under vattnet där den plockar husmaskar. Den är historiskt belagd som häckfågel i Sverige sedan 1640-talet. Forsärla eller gråärla som den hette förr, ”Motacílla cinérea”, är en art i fågelfamiljen ärlor och piplärkor. Den blir cirka 18 centimeter lång, har mycket lång stjärt och är grå på ovansidan och gul undertill. Hanen har i sommardräkt en stor, svart strupfläck. Arten häckar vid forsar och strida bäckar och livnär sig av insekter som finns nära vatten, framför allt tvåvingar. Den häckar sparsamt i sydvästra Sverige upp till Värmland och vidare i större delen av Europa, östra Asien och södra Asiens bergstrakter. De i Sverige häckande forsärlorna övervintrar i Väst- och Sydeuropa. Ärlor och piplärkor är en familj i fågelordningen tättingar. Den omfattar cirka 60 arter och har närmast världsvid utbredning. De är 13 till 22 cm långa och ganska långstjärtade fåglar med tunn näbb anpassad framför allt för insektsdiet. Piplärkor är oansenligt färgade, streckade fåglar, medan ärlor är brokiga, oftast med svartvita teckningar eller med lysande gul undersida. De tio arterna typiska ärlor förekommer framför allt på norra halvklotet, några i odlingsbygd och vid bebyggelse. Ärlor och piplärkor lägger 2 till 7 ägg, oftast i ett bo på marken. Bland ärlorna häckar forsärla, gulärla med många olika raser och sädesärla i Sverige. |
|
|
Den första dammvallen alldeles nedströms Marieholmsvägen är en sedan många år välkänd häckningsplats för forsärlan, så även den gångna sommaren 2006, då jag som mest såg två ungfåglar samtidigt på platsen. Forsärlan häckar med förkärlek i de skrymslen och håligheter som utrymmet mellan stenblocket skapar och hittar mängder med insekter som föda åt ungarna i samband med Skärvåns rinnande vatten. Trädet till vänster på bilden är en klibbal som för övrigt är vanlig utmed åns hela sträckning.
|
|
|
Den kraftigt igenvuxna dammen i de västra delarna av Marieholms samhälle har helt upphört att existera. Nu växer här bara starr och viden. På det stora blocket växer rikligt med raggmossa och skorplavar. Här skulle försiktigt grävas ur och muddras för att återigen få en vattenspegel och här skulle sedan gräskarpar planteras in för att på sikt säkerställa att dammen förblir öppen. Fågellivet är dock ganska rikligt med såväl sävsparv, ”Emberíza schoeniclus”, som stjärtmes, ”Aegithálos caudátus”, som häckande i området. Stjärtmesar, ”Aegithálidae”, hör till fågelfamiljen tättingar som innehåller 5 till 7 arter i Eurasien och en art i Nordamerika. De är 7,5 till 14 centimeter långa fåglar med kort näbb och en stjärt som oftast är dubbelt så lång som kroppen. De bygger klotformiga bon och lägger 6 till 15 ägg. Arten stjärtmes, förr altita, häckar i löv- och blandskog i nästan hela Eurasien, i hela Sverige utom längst i norr. Den är brokig i svart och vitt. Den underart som förekommer i norra Europa inklusive Sverige har helvitt huvud, medan andra europeiska underarter har svart streck över ögat. Arten livnär sig av insekter och håller utanför häckningstid samman i små flockar, gärna tillsammans med våra vanliga mesar samt kungsfåglar. Under vintern övernattar de tillsammans, tätt tryckta intill varandra för att bättre kunna hålla värmen. Sävsparv, ”Emberízidae”, är en art i fågelfamiljen fältsparvar. Den är 15 till 16 centimeter lång. Ovansidan är brun med svarta streck, undersidan gråvit med mörkstreckade sidor. Hanen har sommartid svart huvud och vit halsring. Sävsparv häckar i vassbälten och snår vid vatten i norra Eurasien, bland annat i hela Sverige. |
|
|
Den sista stora igenvuxna dammen, också denna, inne i de västligaste delarna av Marieholm, här spelar enkelbeckasinen och sjunger sävsparven sin enkla men vackra sång. Även här kan man önska att en restaurering sker och gräskarp planteras in. Enkelbeckasin fordom även kallad horsgök, ”Gallinágo gallinágo”, art i fågelfamiljen snäppor. Den blir 25 centimeter lång, har mycket lång näbb, är brunspräcklig på ryggen och vit på buken. Den är allmän vid våtmarker och på fuktiga ängar och är välkänd för sin spelflykt, som utförs framför allt nattetid under våren. Under spelflykten störtdyker hanen, varvid ett ljudligt brummande, även kallat horsande, kan höras. Ljudet frambringas genom att de yttre stjärtpennorna hålls utspärrade och vibrerar i luften under dykningen. Enkelbeckasin livnär sig av små djur, som den finner i gyttjan med hjälp av den känsliga näbben. Arten häckar i norra Europa, Asien och Nordamerika. Ibland räknas också magellanbeckasin, som finns i stora delar av Sydamerika, och afrikansk beckasin, som finns söder om Sahara, som underarter till vår enkelbeckasin. |
|
|
Den underbara våtmarken, bildad av Skärvån på sin väg mot Mosjön, öster om samhället där det under högvatten vår och höst samlas mängder med ”vattenfåglar” såsom gräsand, knipa, kricka, storskrake, sångsvan, mindre sångsvan, kanadagås, grågås, sädgås, häger och trana. Berget i bakgrunden innehåller åter berguv och sommaren 2005 observerades en hona av brun kärrhök under häckningstid vilket var både intressant och trevligt. För att se vad för fåglar som observeras både lokalt, regionalt och nationellt är ett besök på ArtDatabankens, SLU, Naturvårdsverket och SOF:s fina fågelrapporteringssida ”Svalan” . Berguv, ”Búbo búbo”, är en art i fågelfamiljen äkta ugglor. Den är Europas största uggla med sina 69 centimeter och förutom hornuggla den enda europeiska som har långa örontofsar. Ovansidan är streckat gråbrun, medan undersidan är rostgul med svarta streck. Den är en skicklig nattjägare som tar bytesdjur upp till en hares storlek. Under lugna vårkvällar hör man hanens dova tvåstaviga läte, ”ho´-å”, på flera kilometers håll. Arten förekommer i Europa, Nordafrika och större delen av Asien. Den är sällsynt i vårt land; den häckar i bergiga skogar och skärgårdar i södra och mellersta Sverige och förekommer glest i vissa delar norr därom. Numera planterar man ut berguvar som fötts upp i fångenskap på många platser där arten förut häckat men senare försvunnit. Mer än 1 000 berguvar har släppts fria, och mätningar av deras överlevnad visar positiva resultat. Bara i Norrland släpptes under 1988 nära 100 ungar, och en inventering av den stam som där lever fritt visade på nära 120 besatta revir. Inte minst dess ”kusliga” nattliga läten har bidragit till att berguv i folktron ofta förknippats med onda makter och bland annat uppfattats som en brodermördares gast. Som orakelfågel har den allmänt ansetts förebåda död och annan ofärd. |
|
|
Mosjön och tillika slutstation för Skärvån, här upphör den att finnas och fenomenet sjö tar över. Området kring sjön och själva sjön är bra och nästan årligt förekommande rastplats för långväga resenärer och rariteter som mindre sångsvan och ringtrast. Ringtrast, ”Túrdus torquátus”, är en art i familjen trastfåglar. Den är 23 till 24 cm lång. Hanen är svart med vit, halvmånformig halsring, honan brun med mer diffus halsring. Arten häckar i Europas bergsområden samt i skandinaviska fjällkedjan samt i Mindre Asien och i Atlasbergen i Nordafrika. Den fennoskandiska populationen övervintrar i Nordafrika och rastande fåglar ses regelbundet och nästan med en klockas precision i våra trakter runt den 20 april. Av någon anledning ses någon fågel på fälten norr om Mosjön nästan årligen sedan många år tillbaka och var under lång tid ett av de säkraste platserna för en observation i våra trakter. Mindre sångsvan, ”Cýgnus columbiánus”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”. Den blir 115 till 130 centimeter lång, det vill säga tydligt mindre än vår vanliga sångsvan. Den är helt vit och har svart näbb med mindre utbrett gult vid näbbasen än vår vanliga sångsvan. Den häckar på arktiska tundran i Asien och Nordamerika, som närmast på Kolahalvön, och passerar Sverige vår och höst under flyttning till och från Nordsjöländerna, detta sker i mitten slutet av mars i våra trakter. En av de bästa platserna för att observera mindre sångsvan är Kävsjön, Häradsösjön och Horssjön inom Store mosse nationalpark |
|
| Upp >> | |
Mårddjur |
|
|
Vid denna andra fördämning, där den gamla rännan fortfarande syns mycket tydligt, fann jag ett antal äldre minkfällor vilket tyder på att minken har en god stam i området, tyvärr. Farmning av mink utvecklades i början av 1900-talet i Canada. Den första minkfarmen i Sverige etablerades 1928, nu finns mer än 100-talet minkfarmer i Sverige varav många i våra trakter. Mink inhyses en och en i nätburar och utfodras med färska biprodukter från bland annat slakterier och fiskindustrier blandade med kokt spannmål, potatis med mera. Vanligen hålls en hane till 4 till 6 honor, vilka behålls 2 till 3 år. Parningen sker i mars och ungarna föds i början av maj. I oktober selekteras blivande avelsdjur, övriga avlivas och avpälsas. Skinnen rensas från fett och torkas. De flesta säljs oberedda vid auktioner på export. Produktionen i Sverige är drygt 1,3 miljoner skinn, i Danmark 12 miljoner och i världen 29 miljoner. |
|
|
En perfekt miljö för Smålands landskapsdjur uttern, här skulle den trivas utmärkt om den bara fick chansen. Glädjande nog är den på väg tillbaka till oss då vattenkvalité förbättrats, miljögifter försvunnit samt att avels- och bevarandearbete gett goda resultat. Möjligen kan man förväxla uttern med mink, men uttern är ungefär dubbelt så stor och är aldrig så mörkt brun till svartbrun som de flesta minkar brukar vara. I en notis i Värnamo Nyheter i januari 2007 kunde man läsa att en utter, tyvärr, blivit ihjälkörd strax söder om Klevshult, 10 kilometer söder om Skillingaryd på motorvägen utmed ån Lagan. Denna, i sig, tråkiga nyhet visar ändå att uttern, glädjande nog, återkommit till våra trakter. |
|
|
Här är en bild på en gammal ”minkafälla” utmed Skärvån. Den är numera alldeles övervuxen med mossa och pudrad med granbarr. Jakt med fällor var ännu under 1800-talet den vanligaste metoden. I takt med utvecklingen av jaktvapnen kom fällornas betydelse att minska. Under senare år har dock fällfångst åter blivit vanligare. Förr fångades såväl större och mindre däggdjur som fåglar, såväl matnyttigt vilt som pälsbärande djur, i fångstanordningar av olika slag. Älg, varg och räv fångades i fångstgropar, fågel och hare snarades och vid jakt på räv kom också rävtång och bås till användning. Sax brukades vid jakt efter björn, varg och räv men också efter fågel. Det finns två huvudtyper av fällor. I den ena fångas djuren levande och i den andra huvudtypen konstrueras fällan så att djuret omedelbart dödas, så kallade slagfällor. De är så utformade att de enbart fångar djur av den art eller de arter som de är avsedda för och är av djurskyddsskäl att föredra för fångst av vissa djur, bland annat mård och mink, framför fällor som fångar djuren levande. Till de redskap som dödar djuret i fångstögonblicket kan räknas ripsnaran, som får användas av jägare som genomgått särskild utbildning. Fångstmannen är vid jakt med fällor underkastad samma krav som gäller för jakt i övrigt. Således krävs jakträtt och att jägaren har erlagt viltvårdsavgift. Givetvis måste jägaren också respektera de fredningstider som gäller för olika arter. I de fall ett fredat djur fångas skall det följaktligen återges friheten. Gällande jaktlagstiftning föreskriver att de fällor som används skall vara av godkänd typ. Naturvårdsverket prövar efter samråd med Jordbruksverket frågor om godkännande av fångstredskap. Naturvårdsverket meddelar också föreskrifter om tillstånd eller andra begränsningar för användande av fångstredskap och om vittjande av redskapen. Fällor används i första hand vid jakt efter pälsvilt och mera sällan vid jakt efter matnyttigt vilt. Andra motiv för fällfångst är efterhållande av skadegörande vilt och fångst av vilt för avelsändamål och utplantering. Fällor används även för fångst av djur för vetenskapliga ändamål som ringmärkning och populations- beräkningar. Räv, grävling, mård och mink är de däggdjursarter som fångas mest. För fångst av räv och grävling används fällor som fångar djuren levande, de är ofta större och stationära. För fångst av mård finns inte någon godkänd levandefångstfälla. En slagfälla och en så kallad stockfälla är därför de redskap som kommer till användning. Mink fångas såväl i fällor för levande fångst som i slagfällor. Samma fångstredskap används för iller och hermelin. Bäver fångas såväl levande i tunnelfälla som i slagfälla. För fångst med slagfälla krävs länsstyrelsens tillstånd och särskild utbildning. Bisamråtta fångas i levandefångstfällor. |
|
| Upp >> | |
Fisk |
|
|
Miljön påminner mig om norrlands öringbäckar, strömdrag blandas med lugnvatten, sel och diverse djuphålor där den stora bäcköringen kanske står och lurar. Det gäller att smyga sig fram till åkanten för att inte skrämma iväg de vaksamma öringarna, endast en skugga från fiskaren kan räcka för att göra åsträckan tom. Detta skulle kunna vara en möjlighet i Skärvån med dess stenar och dess sandbotten bara man kunde bota dess vatten från ett av vår tids stora gissel, det vill säga försurningen. Tänk vilken attraktion detta skulle vara för turisterna med natur och kultur i skön förening! Öring eller laxöring, ”Sálmo trútta”, är en art i familjen laxfiskar. Den finns naturligt i hav, sjöar och rinnande vatten i norra och västra Europa. Öring liknar lax men har högre stjärtspole, rak bakkant på stjärtfenan och längre mellankäksben, som når långt bakom ögats bakkant. Öring finns i tre former, bäck-, havs- och insjööring, som ibland urskiljs som olika underarter men som av allt att döma bara representerar olika uppväxtförhållanden. Alla tre finns i lämpliga miljöer över hela Sverige. Bäcköring lever hela livet i rinnande vatten och når vanligen inte mer än 30 centimeters längd. Den företar inga vandringar och bibehåller som vuxen yngelfärgen. Havsöringens biologi överensstämmer i allt väsentligt med laxens. Insjööring har en livscykel liknande havsöringens, men det stadium som havsöring tillbringar i havet tillbringar insjööring i större sjöar. Den kan bli upp till 1 meter lång. Öring är i alla sina former en viktig sportfisk, och både havs- och insjööring fiskas som matfisk. Öring klassas som hänsynskrävande i Sverige. Förutom av överfiske hotas den av föroreningar, inte minst försurning, och av vattenkraftsutbyggnad och sjöreglering. |
|
Övrigt |
|
|
En underkäke från ett rådjur, är det jakt eller en räv som varit framme och tagit ett försvagat djur? Vem vet, hur som helst är det fortfarande gott om rådjur i våra marker trots att räven kommit tillbaka en aning efter år av rävskabb. Bilden är tagen vid Saxhyttan. Rådjur, ”Capréolus capréolus”, är en art i familjen hjortdjur. Det är 95 till 150 centimeter långt och har en mankhöjd av 65–100 centimeter. Svansen är mycket kort. Arten är på ovansidan varmt rödbrun sommartid och brungrå vintertid, undersidan och spegeln, partiet kring svansen, är vita, mest framträdande på vintern. Rådjur äter växtdelar och lever i alla typer av skogsmark, även nära bebyggelse, där det, speciellt nattetid, ofta ger sig ut på åkrar och andra öppna marker. Rådjur finns i större delen av Europa och österut genom Asien till Stilla havet. Sibiriskt rådjur i östra Asien urskiljs numera ofta som egen art, ”Capréolus pygárgus”. Rådjursjakt kan bedrivas på flera olika sätt, med eller utan hjälp av hundar, och anpassas till jaktområdets beskaffenhet. Jakt med långsamdrivande hund, till exempel tax eller drever, torde vara den vanligaste jaktmetoden, men under senare år har också jakt med stötande hund blivit vanligare. Utan hjälp av hund bedrivs rådjursjakt som smygjakt, pyrschjakt, vaktjakt samt klapp- eller tryckjakt, två jaktformer där personer driver djuren mot utställda passkyttar. Jakten bedrivs med hagel- eller kulvapen. Rådjur har funnits och jagats i södra Skandinavien sedan stenåldern, och de avsevärda fluktuationer i beståndet som konstaterats även för äldre tid kan hänga samman med den växlande förekomsten av varg och lo. Jaktvård i fråga om rådjur utövades redan under medeltiden, bland annat skyddade man dem genom att placera dem på öar, där de var säkra för rovdjur eller inom djurhagar. Skinnen bereddes till bland annat mjukt byxfoder och köttet hade hög status, varför jakten var förbehållen kungen och höga böter utkrävdes av bönder som fällde rådjur. |
|
|
Detta är ett vegetationsrikt avsnitt av Skärvån där vi kan se både bindvide, till vänster på bilden och vegetationsbildande blåsstarr, till höger på bilden. Här saknas bara en bäver för vilken denna miljö skulle passa som handen i handsken. En liten bäverdamm skulle ytterligare höja naturvärdena kring Skärvån och bidra till att göra reklam för Kulturarv Marieholm. Några luftledningar med elektrisk ström skulle det inte bli tal om i så fall. Bäver, ”Cástor fíber”, är en art i gnagarfamiljen bävrar. Den är Europas största gnagare, med en längd av 75 till 100 centimeter och därtill en svans på 30 till 40 centimeter. Pälsen är mörkbrun och svansen är kal, mycket bred och platt och kan slås mot vattenytan som en ljudlig varningssignal strax innan den dyker. Bävrarna lever i familjegrupper vid sjöar och vattendrag med lövskog på stränderna. Tillsammans konstruerar de dammar genom att dämma upp vattendragen med trädgrenar. I dammen bygger de också hyddor som kan höja sig 2 meter över vattenytan. Under vintern stannar bävrarna huvudsakligen i hyddan, särskilt i kalla områden, och livnär sig då av bark från grenar och småträd som samlats in under hösten och lagrats under vattnet. En del bävrar bygger inte hyddor utan gräver sin bohåla i en strandbrink. Bävrarnas dammbyggen gynnar en ekologisk mångfald genom att stora områden ovanför dämmet sätts under vatten så att stora träsk, rika på vattenväxter, insekter, fåglar och fiskar, bildas. Genom träsket anlägger bävrarna med hjälp av sina framtassar ett system av kanaler som de förflyttar sig längs, på väg till och från matställena. De föser också med sig flytande stockar längs dessa vattenvägar. Dammbygget påverkar också vattentillgången och vattenkvalitén i ett stort område och har inverkan på landskapsutformningen. Detta har ofta lett till konflikter med markägare som förlorar ekonomiskt på bävrarnas förändring av landskapet, genom att värdefull skog sätts under vatten och kanske inte längre blir tillgänglig för avverkning. Bäver finns spridd i Europa; dock är den på många ställen återinplanterad efter att ha utrotats. I Sverige utrotades den omkring 1870, men återinfördes från Norge 1922. Den svenska populationen uppskattas nu till minst 100 000 djur och antalet ökar, de flesta bävrarna finns i mellersta och norra Sverige. Närmast finns en ensam individ i Härån, söder om Svenarum, i Vaggeryds kommun. |
|
| Startsida >> | |
Bildspel
© Kulturarv Marieholm | Publiceringsverktyg: KEYnet Informationscentralen