Skärvåns lavar, mossor och svampar

Lavar | Sporer | Mossor | Svampar | Bräken |

Lavar

Blocklav, ”Porpídia macrocárpa”, vilket betyder ”med stora frukter” och avser de stora svarta sporkropparna, apotecierna, det vill säga frukterna. Lavens gråaktiga svampbål varierar i tjocklek, antingen är den tunn med grå eller gråbrun färg eller i det närmaste helt outvecklad. En svag rostfärgning förekommer även ibland. Apotecierna är talrika, svarta och upp till 3 millimeter i diameter med konvex yta. Blocklaven växer på exponerade klippor och block tämligen allmänt i hela landet.

Stenblocket är i detta fall av granit. Lavar, ”Lichénes”, organismer där svampar sammanlever med alger eller cyanobakterier och utvecklar busk-, blad- eller skorplika växtformer. En sådan enkel växtform kallas bål och saknar de gröna växternas rot, stam och blad. Genom utveckling av bålen har lavarna lyckats anpassa sig till extrema växtplatser och överleva under betingelser där inga växter har påträffats. Man känner närmare 13 500 arter lavar, varav drygt 2 000 i Sverige.

Lichenologin, det vill säga studiet av lavar, kan sägas ha grundats av linnélärjungen Erik Acharius, som publicerade flera banbrytande arbeten i början av 1800-talet, men inte förrän på 1860-talet kom man underfund med lavarnas dubbelnatur. Det komplicerade samspelet mellan svamp och alg eller bakterie innebär att man inte med framgång kan odla lavar. I Sverige är renlavarna kanske de ekonomiskt viktigaste lavarna genom sin betydelse för renarna under vintern. Fönsterlaven, felaktigt kallad vitmossa eller adventsmossa, har också viss ekonomisk betydelse, liksom olika lavar som kan användas till växtfärgning, till exempel färglav och tuschlav. I den egyptiska balsameringen ingick lavar som en viktig del, det var främst gällav som nyttjades. Inom parfymindustrin används olja från bland annat gällav och slånlav till att ge parfymen en långsammare avdunstning.

Lavar har också använts inom medicinen, tack vare innehållet av slemlösande ämnen och den antibiotiska effekten hos vissa lavsubstanser. Slemlösande tabletter gjorda på islandslav finns att köpa, och salvor innehållande den antibiotiska usninsyran har tidigare tillverkats i bland annat Finland. Usninsyran framkallar dock allergier hos känsliga personer, och i skogsområden rika på skägglavar kan skogsarbetare utveckla svåra allergier, vilket har konstaterats i Nordamerika. Lavar har använts och används fortfarande i viss utsträckning som människoföda.

På Island utnyttjas islandslav, och i Japan finns en navellav som betraktas som en delikatess. I nödtider har islandslaven använts också i Sverige för att dryga ut mjölet vid brödbak. Lavar användes också som råvara vid tillverkning av brännvin på 1800-talet. På senare år har intresset för lavar som födoämne ökat via så kallade överlevnadskurser.

Lavpåväxten på träden i området är riklig vilket tyder på en god luftkvalitet, här ovan ser vi ett stort exemplar av den busklika slånlaven, ”Evérnia prunástri”, med en bakgrund av blåslav, ”Hypogýmnia physódes”. Trädet eller substratet, underlaget som lavarna växer på är en klibbal, ”Álnus glutinósa”, som är den ena av två arter alar i Sverige, den andra är gråal, ”Álnus incána”, och växer mera nordligt.

Busklavar, lavar som är mer eller mindre buskformiga och som fäster sig vid underlaget i en punkt. De kan antingen vara styvt utstående eller hängande. Benämningen busklavar avser endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten omfattar dock endast busklavar, till exempel brosklavar, skägglavar och tagellavar. Ibland kallas de hängande busklavarna för hänglavar, speciellt i norra Sverige där de kan vara mycket rikligt förekommande. Man urskiljer ytterligare två grupper av växtformer bland lavarna nämligen bladlavar och skorplavar. Låt oss så, en gång för alla, ta död på myten att lavar skulle skada de träd de växer på, det gör de inte och de behöver med andra ord inte borstas bort. Istället är, bildar de små miniekosystem som hyser en rik biologisk mångfald av insekter, spindlar och kvalster som lever bland lavarnas lober och i barksprickor och är vintertid därför en viktig källa till proteinrik föda för områdets övervintrande småfåglar såsom entita, talltita, tofsmes, blåmes, talgoxe, kungsfågel, stjärtmes, trädkrypare och nötväcka med flera arter.

Skorplavar, lavar som växer som en skorpa över underlaget och som således fäster sig med hela undersidan. De har ibland antydan till lober i kanten och övergångar till bladform förekommer. Man urskiljer ytterligare två växtformer bland lavarna: bladlavar och busklavar. Gränsen till bladlavar är oskarp, men skillnaden ligger i att skorplavarna saknar speciella fästorgan. Benämningen skorplavar betecknar endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten innehåller dock endast skorplavar, t.ex. kantlavar, kartlavar och skivlavar.

Kantlavar, ”Aspicília”, ”Lecanóra”, ”Rhizóplaca” och ”Squamarína”, släkten skorplavar med växlande färg, storlek och tjocklek. Samtliga har tidigare förts till ett släkte, Lecanora, men skillnader föreligger bland annat i utseendet hos fruktkropparna och i bålens byggnad; de har fått sitt svenska namn av att fruktkropparna har bålkant. Kantlavarna, som omfattar ett par hundra arter, är fortfarande ofullständigt kända. De växer oftast på hällar, stenblock och bark.

Om Ni tittar på blocken i och utefter vattnet kommer Ni att upptäcka mängder med grå, gråvita och gulaktiga, mer eller mindre stora, ”blemmor” eller ”fläckar” som pryder stenarna och blocken i vackra färger och bildar fantasifulla mönster. Grattis Ni har hittat skorplavar och med lite tålamod går det att ta sig in i detta spännande rike av mer eller mindre svårbestämda arter. En bra bok för ändamålet är ”Skorplavar” av Tony Foucard och finns att köpa i en välsorterad bokhandel eller på nätet via till exempel Bokus, www.bokus.se. PS! Glöm inte luppen och stereoluppen. DS!

Kartlavar, ”Rhizocárpon”, är ett släkte skorplavar med rutformigt sprucken gul, gulgrön, grå eller brunaktig bål och svart underbål. Fruktkropparna är vanligen talrika; de är cirka 1 millimeter breda och svarta, har tydlig kant och är insänkta i bålens rutor. Lavarna växer på klippor och stenblock. I Norden finns cirka 60 arter, bland annat grå kartlav och kartlav. Arten kartlav, ”R. geogra´phicum”, är gulgrön till intensivt gul och är allmän i hela Sverige.
Skivlavar, är ett namn på flera släkten skorplavar, framför allt ur släktena ”Lecídea och ”Leciélla”. Namnet syftar på de svarta skivformiga fruktkropparna och när det svenska namnet infördes omfattade skivlavar endast släktet, ”Lecídea”. Senare undersökningar har dock visat att släktet inte är homogent, varför det numera är uppdelat i en rad väl avgränsade släkten.

Trevarlav, ”Peltígera polydáctyla”, art i gruppen bladlavar. Bålen blir uppemot 20 centimeter bred och har breda, uppstående och fingerlika lober med rödbruna fruktkroppar i spetsarna. Ovansidan är blank och blågrå-brun, undersidan mörk och mot kanterna otydligt ådrad. Arten är tämligen allmän i hela Sverige och växer på mossig mark eller mossiga klippor.

Bladlavar, lavar som är mer eller mindre bladlika. Vanligen sitter dessa lavar fast med hårlika utskott, rhiziner, vilket gör att bålen lätt kan lossas från underlaget. Vissa bladlavar fäster sig bara i en punkt, naveln, umbilicus, och kallas navellavar. Benämningen bladlavar avser endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten omfattar dock endast bladlavar, till exempel blåslavar, filtlavar, lunglavar och näverlavar. Man urskiljer ytterligare två grupper av växtformer bland lavarna nämligen busklavar och skorplavar.

Både könlig och könlös förökning förekommer hos lavarna. Systematiskt är en lav en svamp, eftersom svampen svarar för den könliga förökningen och således bestämmer släktskapen med andra lavar. Den könliga förökningen sker med sporer från en fruktkropp. De flesta lavsvamparna är sporsäckssvampar, och fruktkropparna kan sitta på ytan som skålar, apothecier, eller vara insänkta i bålen som päronlika bildningar, perithecier. På samma sätt som hos svamparna klassificeras lavarna efter fruktkropparnas och sporsäckarnas byggnad.

När sporerna sprids och gror måste de träffa på en lämplig alg för att kunna bilda nya lavindivider. Förökning av lavar på könlig väg blir således mycket slumpartad. Det är därför fördelaktigt om både svamp och alg sprids samtidigt, såsom vid den könlösa förökningen, och lavarna har utvecklat speciella bildningar i form av soral och isidier. Soral är öppningar i överbarken där små, 0,01 millimeter stora nystan av svamphyfer med algceller bildas, så kallade soredier, medan isidier är stiftlika utskott på bålen, vilka lätt kan brytas av och spridas. Båda dessa spridningskroppar kan följa med vind, regndroppar och djur till nya lämpliga platser och där växa ut till nya lavbålar.

Första stora dammen med öppet klarvatten inne i Marieholm, den gamla stenbron är magnifik och innehåller en rik påväxt av skorplavar, där de vackert gula vägglavarna lyser upp stenblocken likt små solar. Här är en av de bästa platserna att vintertid se den lilla strömstaren.

Vägglavar, ”Xanthória”, är ett släkte busk- och bladlavar med tio arter i Norden. De är orangegula-orangeröda. Deras bål har över- och underbark, vilket gör att de tämligen lätt kan lossas från underlaget. De växer på bland annat bark och sten. De kan användas för färgning av garner och tyger. Till släktet förs bland annat grynig praktlav, ljuslav, praktlav och vägglav. Arten på bilden, vägglav, ”Xanthória pariétina”, påträffas på lövträdsstammar, särskilt asp, samt på staket, murar och klippor. Arten bildar uppemot 5 centimeterm vida, mot underlaget tryckta, orangegula-guldgula bålar med ett par millimeter breda lober. Fruktkroppar är vanliga och har samma färg som laven i övrigt.

Arten, som är allmän i södra och mellersta Sverige, gynnas av fosfor- och nitrathaltigt damm och är därför särskilt vanlig utmed vägar och åkrar. Den är karaktärsart för rikbarkssamhällen det vill säga träd av arterna asp, ask, alm och lind ibland räknas också lönn och har bland annat med med barkens struktur att göra. Samlivet mellan svamp och lav kallas ofta symbios, men termen mutualism förekommer också. Tveklöst drar svampen större nytta av samlivet, och den har till skillnad från algen inte hittats frilevande. Det är dock svårt att identifiera alger i lavbålen, eftersom algcellerna förändras mycket kraftigt genom påverkan av svampen. Algens cellvägg förändras starkt för att kunna förse svampen med nödvändiga assimilationsprodukter. Samlivet ger även upphov till speciella kemiska substanser, lavsyror, som kan utnyttjas vid identifikation av arter eftersom de med enkla kemiska tester ger olika färgreaktioner. Dessa förhållanden kommer också till praktisk användning vid växtfärgning.

Slanklav, ”Colléma fláccidum”, kaklav, ”Xanthoparmelia conspérsa” och färglav, ”Parmélia saxátilis”, som växer vid dammen väster om kyrkan på ett block av granit. Det är vackert som ett konstverk i akvarell.

Gelélavar, bland annat slanklav, i släktet ”Colléma”, är bladlavar med drygt 20 arter i Norden. I fuktig väderlek sväller de och blir gelatinösa. De är mörkgröna till mörkbruna eller nästan svarta och i väta får de ofta en grönaktig ton. De skålformiga, ibland rödbruna fruktkropparna sitter utspridda på bålen. Vissa av arterna har isidier, stiftlika utskott. Gelélavar växer på trädstammar, jord och sten. Till släktet förs bland annat rikfruktig gelélav, stiftgelélav och slanklav som förr kallades vanlig gelélav, se bilden.

Färglav är en art i gruppen bladlavar. Den har stor och kraftig, gråaktig, regelbundet inskuren rosettformig bål, som oftast växer samman med andra färglavsindivider till större, sammanhängande sjok. Bålen, som är löst fästad vid underlaget, som framför allt är ”gråsten”, är svart på undersidan. Ovansidan är rynkig med isidier, stiftlika förökningskroppar, på listerna. I lavens centrala parti kan hela ytan vara täckt av isidier. De skålformiga fruktkropparna är 1 till 2 centimeter breda och rödbruna med grå kant. Arten är mycket vanlig i hela Sverige och är en av de mest omtalade och använda färglavarna. Färglav går ibland under de felaktiga namnen stenlav och stenmossa.

Kaklav är en av våra vanligaste stenväxande bladlavar. Den räknades tidigare till släktet ”Parmelia” men har nu, bland annat på grund av sin gulgröna färg, brutits ut till ett eget släkte, ”Xanthoparmelia”. Kaklav tycker bäst om att växa på öppna ljusa och luftiga platser till exempel i hällmarker eller klippor och block i ängs- och åkermark. Den trivs också bra på rent kulturskapade underlag som tegeltak. Kaklaven räknades av Westring till en av våra bästa färglavar. Han skriver: ”Ibland äkta färgstofter förtjenar denna ett utmärkt rum.” Han skriver vidare ”Jag känner intet utländskt färgstoft af vidtsträcktare bruk och nytta för färgerierna än denna, ...” och avslutningsvis ”Hvilken skada att ett så kostligt färgstoft skulle multna bort utan att samlas!”. J. P. Westring var en Linnélärjunge som blev den förste att ingående behandla lavarna som färgväxter. I arbetet ”Svenska lafvarnas färghistoria”, 1805 till 1809, redogör han för hur 24 olika arter kan utnyttjas. Boken är idag, tyvärr, en stor sällsynthet.

Sporer

Spor, av grekiskans ”spora”, sådd, frö, hos växter, alger och svampar en encellig till flercellig, könlös förökningskropp, som ofta bildas av ett särskilt organ, ett sporangium, och som frigörs och utvecklas till en ny individ. Hos alger och svampar kan sporbildning ske också genom att bålen fragmenteras, varvid varje cell ombildas till en spor. Hos encelliga organismer omvandlas hela individen till ett sporangium eller motsvarande och innehåller en till flera sporer. Sporbildningen sker hos den könlösa generationen, sporofyten. Eftersom sporer kan produceras i mycket stora mängder är de kryptogamernas viktigaste spridningsmedel.

Man urskiljer ett mycket stort antal typer sporer. Sporer som har gissel och därmed rörelseförmåga, som hos vissa alger, kallas zoosporer, i motsats till orörliga, som kallas aplanosporer. Sporer som bildas inuti ett sporangium kallas endosporer, medan de som bildas på ett sporangiums utsida kallas exosporer. Sporer som efter bildandet inte genast utvecklas vidare kallas ofta vilosporer. Särskilt svampar uppvisar en mångfald sporer. Hos många ormbunksväxter och alla fanerogamer förekommer två slag av sporer, makrosporer och mikrosporer. Hos fanerogamer är pollenkornet mikrospor och embryosäckens modercell makrospor.

Hos bakterier avses med spor ett könlöst överlevnads- eller spridningsstadium som ofta har betydligt större tålighet mot ogynnsamma förhållanden än vad den vegetativa cellen har. Endosporerna hos bakteriesläktena ”Bacíllus” och ”Clostrídium” är de tåligaste bland alla kända överlevnadsformer på jorden. Många klarar bland annat kokning i flera timmar, uttorkning, starkt oxiderande kemikalier, vakuum och joniserande strålning. De kan ligga inaktiva under många tusen år för att när förhållandena så medger gro till en vegetativ cell på några timmar. Andra sporformer hos bakterier är myxosporer, som är motståndskraftiga mot uttorkning och som bildas av vissa glidande bakterier, och konidiesporer, som underlättar spridning av bland annat aktinomyceter.

Upp >>

Mossor

Bakom gran- och aspstammar samt klibbalssly skymtar en lämning av en dammvall, cirka 100 meter nedströms Saxhyttan. Här hittade jag ett antal, för området, ovanliga mossor såsom fyrfliksmossa och rosmossa.

Rosmossor, ”Rhodóbryum”, är ett släkte bladmossor med stora, övre blad i en uppemot 2 centimeter bred rosett medan bladen längre ned på skotten är små och tilltryckta. De uppemot 5 centimeter höga skotten växer upp från en krypande jordstam. Sporkapslar är sällsynta. Till släktet förs bland annat rosmossa, ”Rhodóbryum róseum”, som växer på näringsrik skogsmark, tämligen allmänt i Sverige och fungerar som karaktärsart för viss granskog.

Mossor har tidigare använts för att täta husväggar, bland annat husmossa och väggmossa, och för att täta runt skorstenar och därmed hindra syretillförsel och antändning av kringliggande virke användes stor näckmossa. Denna mossa användes även för att täta båtar, då dränkte man in mossan med tjära och använde den som drev. Mossor har även använts som packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor. I framför allt Japan används mossor traditionellt som prydnadsväxter. Numera finns ett stort intresse för mossor inom medicin och miljöövervakning. Mossor har använts inom folkmedicinen, exempelvis i Kina, som förbandsmaterial, då företrädelsevis vitmossor, speciellt under första världskriget. I dag är man mer intresserad av de medicinska effekterna av de olika ämnen som mossor innehåller. Ämnen från många arter har visats ha antibiotiska effekter, och hos en del har man funnit ämnen som kan hämma tumörceller. En del levermossor, i Norden speciellt frullanior i släktet ”Frullanía”, kan orsaka allergiska hudreaktioner hos skogsarbetare.

Genom analys av tungmetallinnehållet i prover av mossor som insamlas över stora områden kan man få detaljerade kartor över tungmetallnedfall. Denna metod har använts bland annat i stor skala i Skandinavien. Mossor används även för studier av andra luftföroreningar, eftersom olika arter är olika känsliga för olika ämnen, till exempel svaveldioxid, samt för studier av föroreningsbelastningen i olika vattendrag.

Fyrfliksmossa, ”Barbilophózia barbáta”, är en mycket vacker och typisk liten levermossa. Den fångar omedelbart vandrarens blick där den sitter på ett klippblock eller vid basen av ett träd. Den trivs bäst i näringsrik granskog eller lundar och växer ofta i sällskap med stjärnmossa, ”Mnium cuspidatum”. Den är relativt vanlig i hela Norden men blir ovanligare norrut och även i våra trakter är det inte speciellt vanligt att man hittar den. Mossan bildar ofta grönbruna rena mattor men kan även som här förekomma enstaka eller i mindre grupper. Skotten är cirka 3 till 4 millimeter breda och har blad som är fästade nästan parallellt med stammen. Bladen är trubbigt 4-flikade och mossan saknar groddkorn.

Groddkorn är en spridningsenhet vid könlös fortplantning hos mossor. Det kan vara en- eller flercelligt och mikroskopiskt litet till uppemot en millimeter stort och innehåller anlagen till en ny mossplanta. Detta förekommer hos såväl blad- som levermossor och har stor betydelse för mossornas närspridning. Ofta bildas groddkorn i bladspetsar, vilket är vanligt hos bland annat bladlevermossor, men ibland kan de bildas i exempelvis skållika bildningar som hos lungmossorna eller i spetsen av långa skaft som hos räffelmossor. Groddkorn kallas ibland för groddknoppar.

Mossor förekommer tyvärr också i gräsmattor, då framför allt arten hakmossa, där de gynnas av näringsbrist och hård gräsklippning. Mossor kan också utgöra problem på tak, och levermossor uppträder bland annat i växthus och drivbänkar. Som förebyggande åtgärd i trädgårdar är allsidig gödsling viktig, varigenom de odlade växterna kan få ökad förmåga att konkurrera om utrymmet. Kemisk bekämpning sker med en blandning av järnsulfat och ammoniumsulfat eller med kloroxuron, som även kan användas mot levermossor och mot mossor på tak.

Utmed Skärvåns stränder växer rikligt med mossor som trivs bra i den höga luftfuktigheten, på bilden ser vi ett stort bestånd av påsflikmossa, ”Frullania tamarisci”, och att trädfloran just här består av gran och björk ser vi på de nedfallna barren och bladen.

Bladets utseende kan beskrivas utifrån bladkantens utseende, bladnervernas förgreningssätt och formen på bladet. Viktigt är också om bladet är enkelt, det vill säga består av en enda sammanhållen bladyta, eller sammansatt, det vill säga består av flera, mindre bladytor. Bladytan kan nedtill vara utdragen åt sidorna till så kallade bladöron, främst hos olika gräsarter. Det kan också vid bladbasen finnas små mer eller mindre bladlika bildningar, stipler. Slidlika bildningar vid bladbasen är stipelslida, som omsluter stammen, respektive snärpslida, som förutom stammen omsluter även en sidoknopp.

Barret som också är ett slags blad finns hos flertalet barrträd. De är vanligen smala, styva och stickande och till sin konsistens läderartade. I tvärsnitt är de antingen platta, fyrkantiga eller runda. Epidermis, ytskiktet, har mycket tjocka väggar, och klyvöppningarna är nedsänkta under barrets yta. Direkt innanför epidermis finns ofta ett fiberartat cellskikt med tjocka cellväggar. Längre in finns den luckra, klorofyllhaltiga vävnad, mesofyllet, i vilken fotosyntesen äger rum. Här finns också hartsgångar och centralt i barret ledningsvävnaden samt den för barr speciella tranfusionsvävnaden.

Stora skogar av thujamossa och skuggthujamossa täcker marken utmed ån de första hundratalet metrarna innan den första dammen. Bilden visar vanlig thujamossa men i mitten av bilden ser man ett par exemplar av den stora kvastmossan. De långa, smala och nästan trinda bladen av ett gräs som löper diagonalt över bilden tillhör ett infertilt exemplar av kruståtel, ”Deschámpsia flexuósa" , ett gräs som likt ett rosa böljande sädesfält brukar täcka kalhyggena eller föryngringsytorna, som de numera heter, under sensomrarna.

I urskogar och gamla naturskogar eller varför inte i skog överhuvudtaget ska eller borde blädning vara ett eller det enda alternativet vid virkesuttag. Blädningen är en skogsbruksmetod som innebär att man avverkar enstaka träd eller grupper av träd, vanligen de grövsta och värdefullaste. Samtidigt räknar man med en naturlig återväxt i de uppkomna luckorna. Likåldriga bestånd omvandlas härigenom till olikåldriga. Genom blädning kan man undvika kalhuggning, vilket är en fördel vid skötseln av bland annat skyddsskogar i brant och erosionskänslig terräng. Blädning kan emellertid endast tillämpas med skuggtåliga trädarter, till exempel gran. Den leder annars till ojämna och luckiga bestånd med minskad tillväxt och försvårad avverkning och därmed till ett försämrat ekonomiskt resultat.

Kruståtel är en art i växtfamiljen gräs. Det är en flerårig, löst tuvad stråväxt med rent gröna, borstlika blad och 30 till 50 centimeter högt strå, som i toppen bär en vippa med hårfina, vanligen krusiga grenar och tvåblommiga, rödaktigt bruna och silverglänsande småax med utskjutande, knäböjt borst. Blomningen inträffar i juni-juli. Arten hör hemma i norra halvklotets tempererade områden samt i tropiska bergstrakter. Den växer i näringsfattig miljö i skogar och på hedar samt ibland på myrar. Den dominerar ofta på torra hyggen.

Trubbfjädermossan, ”Homalia trichomanoides”, står att finna även utmed Skärvån och även här indikerar den höga naturvärden. Insprängd bland trubbfjädermossan växer hornflikmossan, ”Lophózia lóngidens”, och till höger växer ett relativt stort bestånd med släktingen krusflikmossa, ”Lophózia incísa”. Trubbfjädermossan är en bladmossa, även om den i fält väldigt mycket liknar en levermossa, medan både krusflikmossa och hornflikmossa är levermossor. Läran om dessa, ofta små men icke oansenliga, växter kallas bryologi och är en modern bildning av grekiskans ”bryón” som betyder mossa och ordet ”logía” som betyder lära eller vetenskap som i sin tur kommer av ordet ”lógos”, alltså; läran om växtgruppen mossor.

Dessa mossetuvor bildar fantastiska små miniatyrekosystem med rik mångfald. Ekosystem är en av Arthur G. Tansley år 1936 skapad benämning på ett ekologiskt system, innefattande allt levande och dess livsmiljö inom ett område. Termen ”system” används här, i analogi med användningen inom fysikalisk kemi, för en enhet av materia jämte dess energiinnehåll, vid ett visst tillstånd. I naturen finns inga helt slutna system. De ekologiska systemen är alltså öppna mot omvärlden och både tar emot och avger såväl energi som materia. Det gäller ljusenergi, värme, vatten, luftgaser som koldioxid och syre, ett stort antal grundämnen i mark eller vatten med mera.

De flesta ekosystem är oskarpt avgränsade, och deras storlek varierar inom vida gränser, där planeten jorden utgör en extrem och mikrobiella ekosystem i millimeterskala utgör en annan. Ekosystemen studeras ofta i provytor eller provvolymer. Viktiga förhållanden inom ekosystemen är relaterade till energiflödet från solljuset via de gröna växterna till växtätande djur och rovdjur samt nedbrytningsorganismer. I några ekosystem kan någon av dessa kategorier saknas, och där kommer energin från döda organiska partiklar som regnar ned från de belysta vattenytskikten och där huvudsakligen planktonalger står för primärproduktionen. Från regeln att energin i ekosystemen alltid ytterst kommer från solljuset avviker vissa mörka ekosystem, till exempel djuphaven, i så motto att dess energi kommer från utströmningsområden mellan de tektoniska plattorna nere i havsdjupen, där varmt, svavelvätehaltigt vatten utnyttjas som energikälla av bakterier, vilka i sin tur utgör föda åt en starkt specialiserad djurvärld. Många andra förhållanden än energiflödet inverkar naturligtvis på ekosystemen, bland annat klimatfaktorer, markförhållanden, eld och, inte minst, mänskliga ingrepp.

Ett mycket frodigt och vackert bestånd med stor revmossa, en signalart som här, liksom i Moskogen signalerar höga naturvärden. De delade Y-lika grenarna är typiska och gör denna mossa lätt att se i fält. Som alla andra mossor trivs den bäst i miljöer med hög luftfuktighet och här alldeles invid Skärvån är miljön optimal. Insprängda i revmossan växer såväl skogsvitmossa som skogsbjörnmossa samt ett par stänglar med blåbär.

Blåbär, ”Vaccínium myrtíllus”, art i familjen ljungväxter. Det är en 15–40 centimeter hög, rikt grenig och bladfällande vedartad växt, som ibland kallas ris, ibland dvärgbuske. Rent botaniskt är blåbär ett dvärgträd med en huvudstam och grenar som bildar en bladkrona. Grenarna är kantiga och bladen äggrunda och sågtandade, gröna på båda sidor men något rödaktiga som unga. Blommorna är fyr- eller femtaliga, grönvita eller rödaktiga och hängande. De sitter ensamma i bladvecken. Blomningen sker under maj och juni. Frukten, som är ett bär, är svart och vanligen överdragen av en ljusblå vaxhinna. De bär som saknar detta överdrag är helt svarta och kallades förr för skomakarbär och ansågs i folktron giftiga, eftersom korna eller räven ”pissat på dem”.

Arten hör hemma i Europa och Asien. Blåbärsväxten tål skugga bra och växer gärna på sur mark i skogs- och hedterräng. Genom sina kraftiga underjordiska utlöpare förökar den sig och växer gärna i täta bestånd. Man har räknat ut att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris, och växten är allmän i hela landet.

Blåbärsodling görs vanligen med storfruktiga amerikanska blåbär av busktyp. Odlingen sker på kalkfattig jord. Odlingsmaterialet har ännu inte fullgod härdighet för svenska förhållanden. I äldre tider hade blåbärsfrukten inget större anseende eller ekonomiskt värde. Så småningom lärde man sig att ta vara på den ganska ömtåliga frukten, och den började användas till föda samt som medel mot diarrésjukdomar och andra magåkommor. Bladen användes medicinellt som te. Förr, och i viss mån även numera, användes blåbär till jästa och destillerade drycker. Dessutom gör man saft, sylt och marmelad av dem. Blåbär äts gärna av djur såsom hundar, grävlingar, rävar, orrar och ripor, men också björnar äter stora mängder.

Stor näckmossa, ”Fontinális antipyretica”, växer lite varstans på stenar i Skärvån. Den är stor, trekantig och typisk vilket gör den lätt att hitta. Den utgör ett vackert och dekorativt inslag i vattenmiljön och är dessutom en mycket tålig mossa mot diverse föroreningar.

Näckmossor, ”Fontinális”, är ett släkte bladmossor som växer i rinnande vatten och sjöar. De har skott som kan bli upp emot 80 centimeter långa. Bladen, som sitter i tre rader på skotten, är ofta kölade. Hit förs bland annat sjönäckmossa, smal näckmossa och stor näckmossa. Dessa arter är bra exempel på vattnets betydelse för livet och vattnet har därför alltid haft en betydande roll i människans föreställningsvärld.

Åtskilliga berättelser låter skapelsen föregås av ett världshav, en urocean, så till exempel den bibliska framställningen i 1 Mosebok. Ibland annat indianska och sydöstasiatiska kulturer hämtar en fågel upp fastlandet från urhavets botten. I indiska myter flyter på havet det gyllene världsägg i vilket Brahma vilar före skapelsen. I såväl grekisk som germansk mytologi avgränsades dödsriket av vattendrag, i andra kulturer ligger de dödas land hinsides oceanen. Syndaflodsföreställningar återfinns hos många folk.

Sjöar har i många kulturer varit platsen för offerhandlingar såsom nordiska vapenoffer och mosslik. Hav, liksom floder, sjöar och källor, har uppfattats som hemvist för en rikt varierad uppsättning övernaturliga väsen men också för gudaväsen som ägnats kult såsom Poseidon, Neptunus, sumerernas Ea och indiernas Varuna.

Uppfattningen om speciella vattens renande eller helande krafter har lett till en mängd rituella bruk inom religioner, exempelvis Ganges roll inom hinduismen där ett bad renar från synd, dödas aska kastas i vattnet. Dop- och vigvatten är exempel ur kristen tradition. Magisk kraft kunde vatten få av många orsaker; som exempel kan nämnas den roll som ”nordrinnande vatten” hade i svensk folktro liksom käll- eller regnvatten i samband med vissa helger.

Vatten har också haft en roll i spådomskonst och liknande. Oden fick sin kunskap ur Mimers källa, en skål vatten kunde vara medel för att försätta en siare i trans och missfärgat vatten i till exempel en flod har tolkats som ett järtecken. Vattnets och regnets roll i fruktbarhetsceremonier är självklar. I sagorna är ”livets vatten” ett inte sällan återkommande motiv. Vattendrag har ansetts kunna hejda onda väsen, och man trodde att inte heller farsoter som pesten kunde passera dem utan hjälp.

Utmed Skärvåns första hälft växer bitvis rikligt med skogsvitmossa, ”Sphágnum palústre”, framför allt i de sumpigare delarna. Skogsvitmossan föredrar skugga framför öppna kärr och växer aldrig ute på mossar. Den är relativt allmän i de sydligare delarna av Sverige men blir gradvis allt sällsyntare norrut. Denna vitmossa är en av våra grövsta i släktet ”Sphagnum” och vanligtvis helt ljusgrön men kan i solexponerade lägen, som här, bli något brun-gulaktig. Vitmossor är vanliga torvbildare.

Torv, organogen jordart, framför allt bildad av växtrester vilka finns kvar på den plats där växterna en gång levt. Nedbrytningen av växtmaterialet har främst skett under lufttillträde, det vill säga i en aerob miljö, men är på grund av dålig tillgång på luft ändå ofullständig.

Torvslagen kan beroende på växtmiljön delas in i två olika varianter eller serier. Till kärrtorvserien räknas de som vuxit i extremrik- och medelrikkärr, medan torvslag från fattigkärr och mossar tillhör mossetorvserien. Exempel på kärrtorvseriens torvslag är agtorv, vasstorv, starrtorv och alkärrtorv.

I mossetorvserien ingår torvslag med mycket rester av vitmossor, till exempel vitmosstorv. Cirka 15 % av Sveriges landareal upptas av torvmark, det vill säga områden med ett mer än 30 centimeter tjockt lager organogena jordarter. Det motsvarar en yta av cirka 63 000 km2. Totalvolymen är cirka 125 miljarder m3. Härtill kommer 37 000 km2 grundare, torvtäckta marker. I stort sett all torv som finns i Sverige är bildad efter den senaste istiden, och den mesta vitmosstorven har bildats under de senaste 5 000 årens klimatförsämring. Torven tillväxer i tjocklek med 0,1 - 1 millimeter per år, dock har tillväxten upphört på många ställen på grund av dikningar. Vitmosstorv är vanligast i södra Sverige och i norra Sverige dominerar starrtorv.

Sverige intar en sjätte plats av jordens länder när det gäller torvmarksareal. I Europa finns cirka 950 000 km2 torvmark, vilket är cirka 9 % av landarealen. Torvslagen är ungefär desamma som i Sverige.

På de gamla ståtliga asparna utmed Skärvån växer bitvis rikligt med aspmossa, ”Pylaisia polyantha”, som lyser vackert grön mot den vanligtvis gråaktiga barken. I just detta exemplar har en vackert gul och brunrandig trädgårdssnäcka behagat finna en tryggare tillvaro. Just dessa snäckor är mycket mångformiga i sitt utseende och kan uppträda allt från helvita till enfärgat mörkbruna, så kallad polymorfism. Trädgårdssnäcka, ”Cepaea horténsis”, är en art i familjen storsnäckor. Skalet är nästan kulformigt och upp till 2 centimeter brett och har ofta ett till fem mörka längsband. I Sverige är arten utbredd i trädgårdar, kulturpåverkade skogar och liknande miljöer norrut till södra Norrland.

Polymorfism, biologisk term för mångformighet i något avseende, till exempel fenomenet att individerna i en population förekommer i två eller fler tydligt skilda former eller morfer, med olika utseenden eller fysiologiska egenskaper. Även till exempel organ, proteiner och gener kan vara polymorfa. De olika morferna kan vara framkallade av miljön men beror vanligen på att generna för de polymorfa egenskaperna finns i olika versioner, så kallade alleler. Så har till exempel olika individer av arten trädgårdssnäcka olika grundfärg och 0 till 5 mörka band. Människans olika ögonfärger liksom hennes blodgrupper är andra exempel på genetisk polymorfism.

Allel är en av två eller flera alternativa former av en gen, arvsanlag. Varje gen har sitt bestämda läge, locus på en kromosom, och varje kromosom innehåller endast en allel av varje gen. Då kromosomerna vanligtvis uppträder parvis, de två kromosomerna inom varje par härrör från var sin förälder, kan ett locus vara säte för alternativa former av samma gen. En allel kan övergå i en annan genom mutation.

Kromosomer är mycket små delar i cellerna. De kan ses i mikroskop och särskilt tydligt när cellerna håller på att dela sig. De bär vår arvsmassa och består av DNA och proteiner. Varje kromosom innehåller en DNA-molekyl som kan vara flera centimeter lång. Cellkärnan är bara några tusendels millimeter tjock.

För att kromosomerna ska få plats i cellkärnan packas de ihop. Inför en celldelning kopierar kromosomerna sig själva, så att det finns två identiska kopior av varje kromosom. Varje växtart och djurart har ett speciellt antal kromosomer. Människan har 46 kromosomer i 23 par. En kromosom i varje par har ärvts från fädernet och en från mödernet. I ägget från modern finns en typ av könskromosom, som betecknas X, och 22 andra kromosomer, hos fadern bildas två sorters spermier. De har antingen könskromosom typ X eller typ Y, och 22 andra kromosomer. Det är könskromosomerna som bestämmer vilket kön barnet får, XX-flicka och XY-pojke.

Den vågiga sidenmossan, ”Plagiothecium undulatum”, är en vacker ”urskogsmossa” och tillika signalart för skogar med lång kontinuitet och höga naturvärden. Den växer mindre allmänt utmed Skärvån. Den växer på jord och har en utbredning begränsad till regnrika trakter på låglandet men finns sällsynt i andra områden och då i fuktiga, skuggiga skogar. Allmän är den i Danmark, sydvästra Sverige och sydvästra Norge. Norr- och österut blir den gradvis allt mera sällsynt.

Mossorna saknar rötter och tar vatten direkt ur nederbörden. Sin näring hämtar de också ur nederbörden och det luftburna stoft som faller på dem. Detta gör att de i likhet med lavarna kan användas för att mäta luftkvalitet och spåra luftföroreningar.

Tungmetaller anrikas tyvärr ofta hos mossorna och genom att analysera halterna av olika metaller hos dessa har man kunnat ange de mest tungmetallförorenade områdena i Sverige. Höga halter av tungmetaller är mycket skadliga för levande organismer inklusive människan. Mest giftiga är kvicksilver, bly, koppar och kadmium i nämnda ordning. Andra skadliga föroreningar är kolväten, svaveldioxid och kväveoxider. Somliga mossor står bättre emot svaveldioxid än andra. Brännmossa, ”Ceratodon purpureus” och bergklomossa, ”Hypnum cupressiforme”, är sådana och dessa kan man till exempel hitta mitt inne i städer. Svaveldioxid bidrar i hög grad till försurning av mark och vatten. Som torrdeposition når svaveldioxiden marken där den med luftfuktigheten ger svavelsyrlighet. Svaveldioxid kan även oxideras till svaveltrioxid som sedan bildar svavelsyra med luftfuktigheten. Denna når mark och vatten som våtdeposition med nederbörden.

Stora mängder svaveldioxid bildas i naturen vid vulkanisk aktivitet och genom oxidation av organiska sulfider. I kvantiteter av flera tiotals miljoner ton per år framställs gasen industriellt genom förbränning av svavel eller vätesulfid eller genom rostning av svavelkis. Den tillvaratas också som biprodukt vid rostning av sulfidmalmer av koppar, nickel, bly och zink, och den återvinns ur förbrukad, förorenad industrisvavelsyra. Stora mängder bildas som en oönskad biprodukt vid förbränning av svavelhaltiga kol- och petroleumprodukter, till exempel oljeeldning.

”Hypnum cupressiforme”, på latin och bergklomossa eller cypressfläta på svenska är en art i gruppen bladmossor. Dess stam blir 5 till15 centimeter lång och är oftast nedliggande och oregelbundet förgrenad. Sidogrenarna sitter ofta i grupper på stammen, och de är ibland mycket korta, ibland upp till 2 centimeter långa. Stam och grenar är ljusare eller mörkare gröna, ofta med något bruna till rödbruna partier. Bladen sitter tvåsidigt. De är klolika, glänsande och utan nerv, och deras spets är utdragen i en hårlik udd. Sporkapslarna är krökta och sitter lutande på sina skaft.

Arten är mycket mångformig. Den är anspråkslös och växer på alla slags klippor och stenblock, på trädstammar och på marken i såväl kalkrika som kalkfattiga områden. Den är utbredd över stora delar av jorden och är en av Nordens vanligaste mossor; den finns i större delen av Sverige men är sällsynt i norr.

Embryoväxter eller embryofyter, är en gemensam benämning på växtrikets grupper mossor, fräkenväxter, lummerväxter, ormbunkar och fanerogamer. Karakteristiskt för dessa växtgrupper är att det befruktade ägget utvecklas till ett embryo, som åtminstone under sin första utveckling har förbindelse med och får näring från moderväxten, ett förhållande som kallas matrotrofi.

Embryoväxterna kan delas in i två undergrupper; sifonogamer, som omfattar fanerogamerna eller blomväxterna, där befruktning sker med hjälp av en utväxande pollenslang, sifon, och asifonogamer, som omfattar de övriga fyra grupperna, där befruktningen tillgår på annat sätt. Denna mångformiga mossa är en mardröm för en bryolog, det vill säga en person med intresse för mossor. Man kan ibland riva sitt hår i förtvivlan i sin jakt på vetskapen om arttillhörighet, bilden ovan är just en sådan atypisk cypressfläta.

Upp >>

Svampar

Fläcksopp, ”Leccínium variicolor”, står bland lingon och blåbär vid en liten våtmark utmed Skärvån. Fläcksoppen växer oftast något fuktigare, gärna i myr- och kärrkanter, än sina släktingar där bland annat aspsoppen och tegelsoppen (som förr hette tegelröd björksopp) ingår. Fläcksoppen tillhör inte en av de vanligaste strävsopparna och är alltid lika rolig att finna, matsvamp som den också är med två stjärnor av tre. Ett typiskt kännetecken för fläcksoppen är den något blågröna nederdelen på foten, se bilden. Ytterligare en släkting, kärrsoppen, som också går att finna i våra trakter, växer ytterligare något fuktigare, som namnet antyder, och är lätt att känna igen (nästan) helvit som den är.

Strävsoppar, ”Leccínum”, är ett släkte basidsvampar med cirka 15 arter i Sverige. De är marklevande och myrkorrhizabildande med sträva hårtofsar på foten. Hatten är oftast torr och till exempel vit, gul, brun eller röd. Alla arter är ätliga och brukar påträffas redan under sensommaren. Till släktet förs bland annat asp-, björk-, fläck-, kärr-, ren- och rävsopp. Arten björksopp, också kallad strävsopp, ”Leccínium scábrum”, är en ätlig och i hela Sverige allmän art, som påträffas tillsammans med björk under sommar och höst. Den uppemot 15 centimeter vida hatten är gråbrun, porerna på hattens undersida smutsvita och den 10 till 20 centimeter höga foten vitaktig med bruna till svarta fjäll. Köttet är hos unga exemplar vitt och fast. Detta stämmer till största delen även med fläcksoppen som dock oftast har en ojämnare färgad, fläckig, hattovansida, se bilden ovan. Förväxling dessa bägge arter emellan i matsyfte spelar dock ingen eller mindre roll, bägge äger två stjärnor.

Mossan som omger kärrsoppen är den vanliga husmossan och de vissna löven kommer från den glesa och taniga björkskogen som kantar våtmarken tillsammans med ett stort antal granar, som gärna kunde glesas ut eller kanske ännu hellre helt tas bort.

Skäggriskan, ”Lactaius torminósus”, är en mycket vacker och typisk riska som växer tämligen allmänt utmed Skärvåns första hälft. Den kan väl egentligen bara förväxlas med sin nära och betydligt ljusare släkting, den bleka skäggriskan, ”Lactarius pubescens”. Notera den fjälliga hattovansidan och det typiska ”skägget” som hänger ner från hattkanten och som också givit svampen dess namn.

Skäggriska är en art i gruppen basidiesvampar. Den har en 5 till 12 centimeter vid, först välvd och rosa, sedan mer utbredd hatt zonerad i gulrött. Hattkanten är trådig. Skivorna är täta och tunna, något gaffelgreniga och gulvita. Den uppemot 8 centimeter höga och 2 centimeter tjocka foten är ljust rosa. Svampen har ett sprött, vitt kött med vit mjölksaft och brännande skarp smak. Den kan dock ätas efter avkokning och även saltas in. Den är allmän i hela Sverige från sommar till höst i hag- och skogsmarker; den är bunden till björkar.

Det finns drygt 300 olika riskor i världen av släktet Lactarius, varav 70 till 80 arter finns i Sverige och Finland. Av dessa är det främst pepparriska, skäggriska och skogsriska som kallas finska riskor, det vill säga att dessa arter anses som ätliga och goda i Finland efter insaltning eller avkokning, till exempel som finsk svampsallad.

Receptet på en sådan kommer här;
400 gram svamp, 4 potatisar, 1 äpple, 1 rödlök, 1 hårdkokt ägg, 1-2 saltgurkor och 1-2 inlagda rödbetor.
Sås: 3 deciliter gräddfil, 1 matsked senap och dill.

Hacka alla ingredienser och lägg dem i en skål, rör ihop såsen, häll i den och rör om, efter några timmar i kylskåp så är din sallad klar.
Riskor som ska undvikas: Doftriska och mörk doftriska, smaken följer med och kanske inte alla gillar den, lakritsriska, svagt giftig och milt laxerande, slät vitriska och luden vitriska, svårt att bli av med den skarpa smaken, svartriska, giftig och även cancerogen.

Luden vitriska, ”Lactarius vellereus”, är en ganska ovanlig riska i våra trakter med en flödande vit och till smaken brännande skarp mjölksaft. Detta är första gången som jag hittar denna vackra svamp i mina ”hemtrakter”. Här växer den tillsammans med stor thujamossa, ”Thuidium tamarischinum”.

Riskor, ”Lactarius”, liksom kremlor, ”Russula”, hör till familjen ”Russulaceae”, de skiljs åt på att riskorna har mjölksaft medan kremlorna är torra svampar.

De flesta av Er har nog plockat och ätit blodriskor och mandelriskor, någon har nog även prövat gulriska, men det är inte dessa det skall handla om nu, det är om de riskor som har en skarp smak och som måste avkokas. I Sverige har vi ingen tradition att äta skarpa riskor, annat är det på andra sidan Östersjön. Under tider av hungersnöd på 1600-, 1700- och 1800-talen, när befolkningen här i Sverige blandade bark i mjölet, kom finländare, balter och ryssar på att man kunde äta svamp. Och om vi nu flyttar oss till 2000-talet så är svamp för oss ett tillbehör till mat, men på andra sidan Östersjön är det mat och att det är riskor som man gillar bäst syns på priserna på torgen i Estland, där dessa är nästan dubbelt så dyra som kantareller.

Om du väljer att plocka skarpa riskor så kommer du garanterat alltid hem med en full svampkorg. Vad kan man då göra med dessa? Koka av dem och stek och ät, eller salta in dem.

Vid insaltning går du tillväga på följande sätt:
Skär svampen i ganska stora bitar, lägg i en kastrull med 3 gånger så mycket vatten som svamp, koka upp och låt koka 2 minuter, slå bort vattnet och låt svampen rinna av, lägg svampen i en handduk och gör ett knyte av den, placera den på ett plant underlag (gärna utomhus) och lägg en tyngd ovanpå, låt den stå så över natten. Lägg sedan din svamp i en hink eller annat kärl, strö över grovt salt, 100 gram till 1 kilo svamp, lägg gärna i några bitar pepparrot, lagerblad, och strö lite kummin mellan varven, lägg på ett fat och en tyngd som trycker ner allt under den vätska som bildas.

När du skall tillaga svampen måste den avsaltas, lägg svampen i en skål, byt vatten några gånger och när du tycker det har lagom sälta så är den klar.

Ett vackert exemplar av en björksopp, ”Leccinum scabrum”, som här växer bredvid sin värdväxt eller snarare ”mykorrhizakompanjon”. Utan denna symbios på rot- och mycelnivå skulle både trädtillväxt och svampfruktkroppar vara annorlunda och/eller kanske helt utebli.

Mykorrhiza, svamprot, är ett slags samliv mellan svampars mycel och växters rötter eller jordstammar. Förhållandet är i de flesta fall en symbios, men hos vissa typer kan det bättre beskrivas som parasitism. Svampen får från växten främst kolhydrater och ger vatten och närsalter tillbaka samt i vissa fall bättre skydd mot sjukdomar. Det fysiologiska samspelet är dock komplicerat och varierat.

Mycelet fungerar som en utvidgning av rotsystemet, och därigenom effektiviseras växtens näringsupptag och möjliggörs dess tillväxt i naturligt näringsfattiga miljöer.

Mykorrhiza är livsviktig för de flesta kärlväxter under hela deras tillvaro och för somliga, till exempel orkidéer och tallört, redan vid frögroningen. Vid endotrof mykorrhiza tränger svamphyferna in i växtens celler. Hos ljungväxter bildar en skålsvamp hyfnystan i rotcellerna.

Den vanligaste modellen, vilken förekommer hos de allra flesta växter, är vesikulär-arbuskulär mykorrhiza, där hyferna utvecklar blåsor och busklika förgreningar inne i växtcellerna. Denna typ bildas av vissa mycket speciella algsvampar. Ett specialfall är orkidémykorrhizan, där i många fall växterna får kolhydrater från svampsymbionterna, som är basidiesvampar.

Vid ektotrof mykorrhiza växer svamphyferna däremot mellan växtcellerna och bildar dessutom ett slags muff runt växtens rotspetsar. Denna modell förekommer hos de flesta av våra skogsträd, och bland svamparna i fråga är det många av våra vanligaste arter som sköter detta, till exempel flugsvampar, musseroner, spindelskivlingar, riskor, kremlor och soppar.

Bland övriga mykorrhizatyper kan nämnas ektendotrof mykorrhiza, som förekommer hos bland annat pyrolaväxter och många träd och innebär att svamphyferna dels växer utanpå och omkring växtens rötter, dels växer in i barkcellerna. Mykorrhiza förekommer hos de flesta kärlväxtfamiljers landväxter och har oerhört stor betydelse för jordens vegetation, indirekt även för djur och människor. Enligt en hypotes skulle dessa symbioser till och med vara förutsättningen för växternas erövring av land under devon, det vill säga för cirka 409-363 miljoner år sedan.

Skäggriskan är en av våra vackraste basidiesvampar och den växer relativt vanligt utmed Skärvån.

Basidiesvampar, ”Basidiomycóta” eller “Basidiomycétes, är en division i svampriket. De kännetecknas av den typ av sporbildande organ som kallas basidium, varje basidium bildar i normalfallet fyra basidiesporer, vilka sprids, vanligen med vinden, för att så småningom växa ut till nya svampar. Gruppen omfattar cirka 22 000 arter, i storlek från mikroskopiska till drygt halvmeterbreda, och de är helt anpassade till landliv. Flertalet är saprofyter, det vill säga, de tar sin näring från döda växter, djur och andra organismer, och de har mycket stor betydelse för naturens biologiska kretslopp.

Vissa basidiesvampar lever parasitiskt, det vill säga, de tar sin näring från levande organismer medan andra lever i symbios med växter. Basidiesvamparna har väl utvecklade mycel, ”svamptrådar”, ”hyfer”, från vilka de så kallade fruktkropparna bildas. Mycelet tar upp den näring svampen behöver, omsätter den och sköter också svampens utsöndring. Fruktkroppen är för den vanlige svampplockaren just den del av svampen som plockas, medan mycelet blir kvar där svampen växte.

På fruktkropparna är basidierna belägna, enligt följande; på skivor hos skivlingarna, till exempel champinjoner och riskor, på åsar hos kantareller, på taggar hos taggsvamparna, i porer eller rör dels hos soppar, dels hos tickor, och helt inuti fruktkroppen hos röksvamparna. Parasitiskt levande basidiesvampar utan fruktkroppar är grupperna rostsvampar och sotsvampar.

Många storsvampar bland basidiesvamparna är ätliga, såsom champinjoner, riskor, smörsopp, kantarell och blek taggsvamp, medan andra är oätliga, såsom gallsopp och giftkremla, och vissa dödligt giftiga, såsom vit flugsvamp och lömsk flugsvamp. Ekonomiskt viktiga är rostsvampar och sotsvampar samt alla de svampar som kan orsaka röta, såsom tickor och honungsskivlingar. Angrepp av dessa svampar föranleder stort mänskligt lidande och stora ekonomiska skador.

Sälgnästing, ”Diatrype bullata”, växer relativt rikligt utmed Skärvån alldeles nedom, nedströms vägen mellan Marieholm och Skärvhult. Här syns de som små svarta vårtliknande bildningar.

”Diatrýpe”, är ett släkte sporsäckssvampar med sex arter i Sverige. De bildar stroman, det vill säga steril vävnad där fruktkroppar utvecklas, på döda grenar av vissa lövträd. Hit förs disknästing, som påträffas på bok, sälgnästing som växer på sälg, samt slätnästing som bildar mer utbredda mörka stroman på döda björkkvistar.

Sporsäckssvampar, säcksvampar, askomyceter, Ascomycóta, division med svampar med cirka 30 000 arter, varav hälften är lavar. De finns över hela jorden, de flesta mikroskopiskt små och landlevande. De enklast organiserade arterna består av en enda cell (jästsvampar) eller löst mycel, övriga har fruktkroppar.

Parningen sker mellan mycel av genetiskt två olika slag eller mellan kärnor inom ett och samma mycel. I typiska fall finns även könsorgan, hanliga anteridier och honliga askogon. Normalt bildas parkärniga hyfer, vilkas ändceller utvecklas till sporsäckar, asci. Samtidigt påbörjas fruktkroppsutvecklingen. I sporsäckarna sker kärnsammansmältning, reduktionsdelning och mitoser, varvid vanligen åtta sporer bildas. Sporerna slungas ut genom en por i sporsäckstoppen eller frigörs genom att sporsäcksväggen brister eller upplöses. Sporsäckar kan också bildas utan befruktning, och könlös förökning med bland annat konidier kan förekomma.

Fruktkropparna, där sporsäckarna utvecklas, kan vara antingen skålformiga, apothecier eller mer eller mindre slutna, perithecier och sitter ibland på eller i ett stroma. De största grupperna sporsäckssvampar är kärnsvamparna, som har perithecier, och skålsvamparna, som har apothecier. Även murklor och äkta tryfflar är ett slags skålsvampar men med kraftigt ombildade apothecier. Sporsäckssvampar är parasiter, saprofyter eller symbionter, lavar är mykorrhizabildare och har utvecklat talrika konidiestadier. Sporsäckssvampar har stor betydelse för växter och djur och är människan både till skada och till nytta.

Den mindre vanliga svampen öronmussling, ”Pleurocybella porrigens”, växer här på favoritsubstrat granved i allmänhet och granvedsstubbar i synnerhet alldeles öster om Saxhyttan.

Fruktkropparna är öron- till musselformade och 3-8 centimeter breda. De är släta till gräddvita. Skivorna är vita, täta och radiärt utstrålande från en gemensam bas. Foten saknas vanligtvis helt. Köttet är tunt och segt utan framträdande lukt och smak. Sporerna är 5-7 X 5-6 mikrometer, hyalina, släta och nästan klotrunda. Öronmusslingen saknar matvärde och växer under hösten tätt tuvad, precis som på bilden, på framför allt stubbar av barrträd, främst i sydvästra Sverige, där den räknas som mindre allmänt förekommande. I Japan är den dock en eftertraktad matsvamp men förgiftningsfall har förekommit.

Upp >>

Bräken

Ett litet vackert bestånd med ormbunken hultbräken, ”Dryopteris phegopteris”, växer invid ån till höger på bilden alldeles nära valsverket. Det lilla vattenfallet skummar vackert och bildar ”vita gäss”.

Skum, en grov dispersion av gas i en relativt liten mängd vätska som innehåller ett ytaktivt ämne. Skummet är uppbyggt av gasfyllda blåsor, vilkas väggar utgörs av tunna vätskelameller. Blåsornas storlek varierar mellan 50 nanometer och flera millimeter, och skummets densitet kan variera mellan 20 och 500 gram/liter. Skum kan inte bildas ur ren vätska; det krävs en skumbildare. Denna kan vara antingen ett ämne löst i vätskan, ett fast ämne finfördelat i vätskan eller ett olösligt monoskikt i kontakt med vätskan. Skumbildarna, till exempel fettalkoholer, tvålar, proteiner eller saponiner, minskar ytspänningen mellan gas och vätska. Skum kan bildas antingen genom att en gas leds in i en vätska, genom en gasbildande kemisk reaktion eller genom skakning och vispning. Skum är instabilt och faller sönder mer eller mindre fort. Skumbildningen har i flera fall negativ betydelse.

Dispersion är i kemin en blandning av två eller flera faser som är olösliga eller begränsat lösliga i varandra, där den ena bildar fasta partiklar, vätskedroppar eller gasbubblor i den andra. Den partikelbildande delen kallas dispers eller inre fas medan den sammanhängande delen kallas kontinuerlig eller yttre fas. Några exempel på dispersioner är vätska-vätska som ger emulsion, vätska-gas som ger dimma, gas-vätska som ger skum, fast-flytande som ger suspension samt fast-gas som ger aerosol. Dispersion kallas också den process genom vilken en kraftig omröring till exempel kan åstadkomma en effektiv blandning av, i varandra, olösliga ämnen.

Ytterligare en ovärderlig naturkulturmiljö, den stenlagda dammvallen innehåller mängder med olika skorplavar och mossor. Mellan stenarna växer den lilla vackra ormbunken stensöta, ”Polypodium vulgare”, och här trivs också såväl forsärlan som strömstaren. Stensöta odlas ibland som stenpartiväxt. Jordstammen har en sötaktig, något lakritsartad smak och var förr officinell, det vill säga den såldes på apotek. Den användes som för att befrämja upphostningar men även som svettdrivande och urindrivande medel.

Den lilla ån är betagande vacker där den sakta flyter fram mellan block av granit som nästan likt murar ramar in vattnet. Bottnen är sand och mindre mängder med humusämnen och i denna miljö av ständigt nytt syrerikt vatten trivs en rik fauna av insekter med bland annat olika sländlarver som tillbringar ett antal år som vattenlevande nymfer innan de genomgår sin metamorfos och blir flygande sländor under en kort period, det vill säga allt från några dagar till några veckor upp till en sommar. Här trivs strömstaren och forsärlan. Till vänster står en skogsbräken, ”Dryópteris carthusiána”, och hitom den, också till vänster, syns den lilla påsflikmossan, ”Frullania tamarisci”, trädbeståndet utmed ån är till stora delar asp, ”Populus tremula”, och gran, ”Picea abies”.

Metamorfos, förvandling eller omvandling. Den process hos djur genom vilken en larv övergår till vuxen individ. Särskilt tydlig är metamorfosen hos insekter, manteldjur, groddjur och marina djurgrupper med mer eller mindre långvarigt vattenlevande larvstadium. Den cilierade larven hos många marina ryggradslösa djur är anpassad till pelagiskt liv, och metamorfosen innebär hos dessa bland annat att ciliekransar och cilieband går förlorade när larven övergår till det vuxna djurets liv på havsbottnen. Metamorfosen styrs av hormoner, hos insekter bland annat ecdyson och hos groddjur främst tyroxin.

Ecdyson, metamorfoshormon, ett steroidhormon hos insekter vilket utlöser hudömsning hos larver och i vissa fall svarar för att diapausen hos fullbildade insekter bryts. Det avsöndras av de så kallade prothoraxkörtlarna när dessa påverkas av neurosekretoriska celler i hjärnan. En del växter, till exempel idegran och stensöta, skyddar sig mot insektsangrepp genom att själva bilda ecdyson i så stora mängder att utvecklingen störs hos de insekter som äter av dem. Växtecdysoner är kemiskt något annorlunda än insekternas ecdyson och har ofta mycket större hormonell verkan på insekterna.

Tyroxin, tetrajodtyronin eller T4, är ett sköldkörtelhormon med fyra jodatomer. Efter frisättning från sköldkörteln omvandlas tyroxin i vävnaderna genom dejodering, det vill säga enzymatisk avspjälkning av en jodatom. Därvid bildas det betydligt mer aktiva hormonet trijodtyronin.

upp >>

Naturinventeringar, inledning >>

>> startsida >>

Skärvåns lavar, mossor och svampar Lavar \| Sporer \| Mossor \| Svampar \| Bräken \|
Lavar
Blocklav, ”Porpídia macrocárpa”, vilket betyder ”med stora frukter” och avser de stora svarta sporkropparna, apotecierna, det vill säga frukterna. Lavens gråaktiga svampbål varierar i tjocklek, antingen är den tunn med grå eller gråbrun färg eller i det närmaste helt outvecklad. En svag rostfärgning förekommer även ibland. Apotecierna är talrika, svarta och upp till 3 millimeter i diameter med konvex yta. Blocklaven växer på exponerade klippor och block tämligen allmänt i hela landet. Stenblocket är i detta fall av granit. Lavar, ”Lichénes”, organismer där svampar sammanlever med alger eller cyanobakterier och utvecklar busk-, blad- eller skorplika växtformer. En sådan enkel växtform kallas bål och saknar de gröna växternas rot, stam och blad. Genom utveckling av bålen har lavarna lyckats anpassa sig till extrema växtplatser och överleva under betingelser där inga växter har påträffats. Man känner närmare 13 500 arter lavar, varav drygt 2 000 i Sverige. Lichenologin, det vill säga studiet av lavar, kan sägas ha grundats av linnélärjungen Erik Acharius, som publicerade flera banbrytande arbeten i början av 1800-talet, men inte förrän på 1860-talet kom man underfund med lavarnas dubbelnatur. Det komplicerade samspelet mellan svamp och alg eller bakterie innebär att man inte med framgång kan odla lavar. I Sverige är renlavarna kanske de ekonomiskt viktigaste lavarna genom sin betydelse för renarna under vintern. Fönsterlaven, felaktigt kallad vitmossa eller adventsmossa, har också viss ekonomisk betydelse, liksom olika lavar som kan användas till växtfärgning, till exempel färglav och tuschlav. I den egyptiska balsameringen ingick lavar som en viktig del, det var främst gällav som nyttjades. Inom parfymindustrin används olja från bland annat gällav och slånlav till att ge parfymen en långsammare avdunstning. Lavar har också använts inom medicinen, tack vare innehållet av slemlösande ämnen och den antibiotiska effekten hos vissa lavsubstanser. Slemlösande tabletter gjorda på islandslav finns att köpa, och salvor innehållande den antibiotiska usninsyran har tidigare tillverkats i bland annat Finland. Usninsyran framkallar dock allergier hos känsliga personer, och i skogsområden rika på skägglavar kan skogsarbetare utveckla svåra allergier, vilket har konstaterats i Nordamerika. Lavar har använts och används fortfarande i viss utsträckning som människoföda. På Island utnyttjas islandslav, och i Japan finns en navellav som betraktas som en delikatess. I nödtider har islandslaven använts också i Sverige för att dryga ut mjölet vid brödbak. Lavar användes också som råvara vid tillverkning av brännvin på 1800-talet. På senare år har intresset för lavar som födoämne ökat via så kallade överlevnadskurser.
Lavpåväxten på träden i området är riklig vilket tyder på en god luftkvalitet, här ovan ser vi ett stort exemplar av den busklika slånlaven, ”Evérnia prunástri”, med en bakgrund av blåslav, ”Hypogýmnia physódes”. Trädet eller substratet, underlaget som lavarna växer på är en klibbal, ”Álnus glutinósa”, som är den ena av två arter alar i Sverige, den andra är gråal, ”Álnus incána”, och växer mera nordligt. Busklavar, lavar som är mer eller mindre buskformiga och som fäster sig vid underlaget i en punkt. De kan antingen vara styvt utstående eller hängande. Benämningen busklavar avser endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten omfattar dock endast busklavar, till exempel brosklavar, skägglavar och tagellavar. Ibland kallas de hängande busklavarna för hänglavar, speciellt i norra Sverige där de kan vara mycket rikligt förekommande. Man urskiljer ytterligare två grupper av växtformer bland lavarna nämligen bladlavar och skorplavar. Låt oss så, en gång för alla, ta död på myten att lavar skulle skada de träd de växer på, det gör de inte och de behöver med andra ord inte borstas bort. Istället är, bildar de små miniekosystem som hyser en rik biologisk mångfald av insekter, spindlar och kvalster som lever bland lavarnas lober och i barksprickor och är vintertid därför en viktig källa till proteinrik föda för områdets övervintrande småfåglar såsom entita, talltita, tofsmes, blåmes, talgoxe, kungsfågel, stjärtmes, trädkrypare och nötväcka med flera arter.
Skorplavar, lavar som växer som en skorpa över underlaget och som således fäster sig med hela undersidan. De har ibland antydan till lober i kanten och övergångar till bladform förekommer. Man urskiljer ytterligare två växtformer bland lavarna: bladlavar och busklavar. Gränsen till bladlavar är oskarp, men skillnaden ligger i att skorplavarna saknar speciella fästorgan. Benämningen skorplavar betecknar endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten innehåller dock endast skorplavar, t.ex. kantlavar, kartlavar och skivlavar. Kantlavar, ”Aspicília”, ”Lecanóra”, ”Rhizóplaca” och ”Squamarína”, släkten skorplavar med växlande färg, storlek och tjocklek. Samtliga har tidigare förts till ett släkte, Lecanora, men skillnader föreligger bland annat i utseendet hos fruktkropparna och i bålens byggnad; de har fått sitt svenska namn av att fruktkropparna har bålkant. Kantlavarna, som omfattar ett par hundra arter, är fortfarande ofullständigt kända. De växer oftast på hällar, stenblock och bark. Om Ni tittar på blocken i och utefter vattnet kommer Ni att upptäcka mängder med grå, gråvita och gulaktiga, mer eller mindre stora, ”blemmor” eller ”fläckar” som pryder stenarna och blocken i vackra färger och bildar fantasifulla mönster. Grattis Ni har hittat skorplavar och med lite tålamod går det att ta sig in i detta spännande rike av mer eller mindre svårbestämda arter. En bra bok för ändamålet är ”Skorplavar” av Tony Foucard och finns att köpa i en välsorterad bokhandel eller på nätet via till exempel Bokus, www.bokus.se. PS! Glöm inte luppen och stereoluppen. DS! Kartlavar, ”Rhizocárpon”, är ett släkte skorplavar med rutformigt sprucken gul, gulgrön, grå eller brunaktig bål och svart underbål. Fruktkropparna är vanligen talrika; de är cirka 1 millimeter breda och svarta, har tydlig kant och är insänkta i bålens rutor. Lavarna växer på klippor och stenblock. I Norden finns cirka 60 arter, bland annat grå kartlav och kartlav. Arten kartlav, ”R. geogra´phicum”, är gulgrön till intensivt gul och är allmän i hela Sverige. Skivlavar, är ett namn på flera släkten skorplavar, framför allt ur släktena ”Lecídea och ”Leciélla”. Namnet syftar på de svarta skivformiga fruktkropparna och när det svenska namnet infördes omfattade skivlavar endast släktet, ”Lecídea”. Senare undersökningar har dock visat att släktet inte är homogent, varför det numera är uppdelat i en rad väl avgränsade släkten.
Trevarlav, ”Peltígera polydáctyla”, art i gruppen bladlavar. Bålen blir uppemot 20 centimeter bred och har breda, uppstående och fingerlika lober med rödbruna fruktkroppar i spetsarna. Ovansidan är blank och blågrå-brun, undersidan mörk och mot kanterna otydligt ådrad. Arten är tämligen allmän i hela Sverige och växer på mossig mark eller mossiga klippor. Bladlavar, lavar som är mer eller mindre bladlika. Vanligen sitter dessa lavar fast med hårlika utskott, rhiziner, vilket gör att bålen lätt kan lossas från underlaget. Vissa bladlavar fäster sig bara i en punkt, naveln, umbilicus, och kallas navellavar. Benämningen bladlavar avser endast växtformen och har inget med släktskap mellan lavarter att göra. Åtskilliga släkten omfattar dock endast bladlavar, till exempel blåslavar, filtlavar, lunglavar och näverlavar. Man urskiljer ytterligare två grupper av växtformer bland lavarna nämligen busklavar och skorplavar. Både könlig och könlös förökning förekommer hos lavarna. Systematiskt är en lav en svamp, eftersom svampen svarar för den könliga förökningen och således bestämmer släktskapen med andra lavar. Den könliga förökningen sker med sporer från en fruktkropp. De flesta lavsvamparna är sporsäckssvampar, och fruktkropparna kan sitta på ytan som skålar, apothecier, eller vara insänkta i bålen som päronlika bildningar, perithecier. På samma sätt som hos svamparna klassificeras lavarna efter fruktkropparnas och sporsäckarnas byggnad. När sporerna sprids och gror måste de träffa på en lämplig alg för att kunna bilda nya lavindivider. Förökning av lavar på könlig väg blir således mycket slumpartad. Det är därför fördelaktigt om både svamp och alg sprids samtidigt, såsom vid den könlösa förökningen, och lavarna har utvecklat speciella bildningar i form av soral och isidier. Soral är öppningar i överbarken där små, 0,01 millimeter stora nystan av svamphyfer med algceller bildas, så kallade soredier, medan isidier är stiftlika utskott på bålen, vilka lätt kan brytas av och spridas. Båda dessa spridningskroppar kan följa med vind, regndroppar och djur till nya lämpliga platser och där växa ut till nya lavbålar.
Första stora dammen med öppet klarvatten inne i Marieholm, den gamla stenbron är magnifik och innehåller en rik påväxt av skorplavar, där de vackert gula vägglavarna lyser upp stenblocken likt små solar. Här är en av de bästa platserna att vintertid se den lilla strömstaren. Vägglavar, ”Xanthória”, är ett släkte busk- och bladlavar med tio arter i Norden. De är orangegula-orangeröda. Deras bål har över- och underbark, vilket gör att de tämligen lätt kan lossas från underlaget. De växer på bland annat bark och sten. De kan användas för färgning av garner och tyger. Till släktet förs bland annat grynig praktlav, ljuslav, praktlav och vägglav. Arten på bilden, vägglav, ”Xanthória pariétina”, påträffas på lövträdsstammar, särskilt asp, samt på staket, murar och klippor. Arten bildar uppemot 5 centimeterm vida, mot underlaget tryckta, orangegula-guldgula bålar med ett par millimeter breda lober. Fruktkroppar är vanliga och har samma färg som laven i övrigt. Arten, som är allmän i södra och mellersta Sverige, gynnas av fosfor- och nitrathaltigt damm och är därför särskilt vanlig utmed vägar och åkrar. Den är karaktärsart för rikbarkssamhällen det vill säga träd av arterna asp, ask, alm och lind ibland räknas också lönn och har bland annat med med barkens struktur att göra. Samlivet mellan svamp och lav kallas ofta symbios, men termen mutualism förekommer också. Tveklöst drar svampen större nytta av samlivet, och den har till skillnad från algen inte hittats frilevande. Det är dock svårt att identifiera alger i lavbålen, eftersom algcellerna förändras mycket kraftigt genom påverkan av svampen. Algens cellvägg förändras starkt för att kunna förse svampen med nödvändiga assimilationsprodukter. Samlivet ger även upphov till speciella kemiska substanser, lavsyror, som kan utnyttjas vid identifikation av arter eftersom de med enkla kemiska tester ger olika färgreaktioner. Dessa förhållanden kommer också till praktisk användning vid växtfärgning.
Slanklav, ”Colléma fláccidum”, kaklav, ”Xanthoparmelia conspérsa” och färglav, ”Parmélia saxátilis”, som växer vid dammen väster om kyrkan på ett block av granit. Det är vackert som ett konstverk i akvarell. Gelélavar, bland annat slanklav, i släktet ”Colléma”, är bladlavar med drygt 20 arter i Norden. I fuktig väderlek sväller de och blir gelatinösa. De är mörkgröna till mörkbruna eller nästan svarta och i väta får de ofta en grönaktig ton. De skålformiga, ibland rödbruna fruktkropparna sitter utspridda på bålen. Vissa av arterna har isidier, stiftlika utskott. Gelélavar växer på trädstammar, jord och sten. Till släktet förs bland annat rikfruktig gelélav, stiftgelélav och slanklav som förr kallades vanlig gelélav, se bilden. Färglav är en art i gruppen bladlavar. Den har stor och kraftig, gråaktig, regelbundet inskuren rosettformig bål, som oftast växer samman med andra färglavsindivider till större, sammanhängande sjok. Bålen, som är löst fästad vid underlaget, som framför allt är ”gråsten”, är svart på undersidan. Ovansidan är rynkig med isidier, stiftlika förökningskroppar, på listerna. I lavens centrala parti kan hela ytan vara täckt av isidier. De skålformiga fruktkropparna är 1 till 2 centimeter breda och rödbruna med grå kant. Arten är mycket vanlig i hela Sverige och är en av de mest omtalade och använda färglavarna. Färglav går ibland under de felaktiga namnen stenlav och stenmossa. Kaklav är en av våra vanligaste stenväxande bladlavar. Den räknades tidigare till släktet ”Parmelia” men har nu, bland annat på grund av sin gulgröna färg, brutits ut till ett eget släkte, ”Xanthoparmelia”. Kaklav tycker bäst om att växa på öppna ljusa och luftiga platser till exempel i hällmarker eller klippor och block i ängs- och åkermark. Den trivs också bra på rent kulturskapade underlag som tegeltak. Kaklaven räknades av Westring till en av våra bästa färglavar. Han skriver: ”Ibland äkta färgstofter förtjenar denna ett utmärkt rum.” Han skriver vidare ”Jag känner intet utländskt färgstoft af vidtsträcktare bruk och nytta för färgerierna än denna, ...” och avslutningsvis ”Hvilken skada att ett så kostligt färgstoft skulle multna bort utan att samlas!”. J. P. Westring var en Linnélärjunge som blev den förste att ingående behandla lavarna som färgväxter. I arbetet ”Svenska lafvarnas färghistoria”, 1805 till 1809, redogör han för hur 24 olika arter kan utnyttjas. Boken är idag, tyvärr, en stor sällsynthet.
Sporer
Spor, av grekiskans ”spora”, sådd, frö, hos växter, alger och svampar en encellig till flercellig, könlös förökningskropp, som ofta bildas av ett särskilt organ, ett sporangium, och som frigörs och utvecklas till en ny individ. Hos alger och svampar kan sporbildning ske också genom att bålen fragmenteras, varvid varje cell ombildas till en spor. Hos encelliga organismer omvandlas hela individen till ett sporangium eller motsvarande och innehåller en till flera sporer. Sporbildningen sker hos den könlösa generationen, sporofyten. Eftersom sporer kan produceras i mycket stora mängder är de kryptogamernas viktigaste spridningsmedel. Man urskiljer ett mycket stort antal typer sporer. Sporer som har gissel och därmed rörelseförmåga, som hos vissa alger, kallas zoosporer, i motsats till orörliga, som kallas aplanosporer. Sporer som bildas inuti ett sporangium kallas endosporer, medan de som bildas på ett sporangiums utsida kallas exosporer. Sporer som efter bildandet inte genast utvecklas vidare kallas ofta vilosporer. Särskilt svampar uppvisar en mångfald sporer. Hos många ormbunksväxter och alla fanerogamer förekommer två slag av sporer, makrosporer och mikrosporer. Hos fanerogamer är pollenkornet mikrospor och embryosäckens modercell makrospor. Hos bakterier avses med spor ett könlöst överlevnads- eller spridningsstadium som ofta har betydligt större tålighet mot ogynnsamma förhållanden än vad den vegetativa cellen har. Endosporerna hos bakteriesläktena ”Bacíllus” och ”Clostrídium” är de tåligaste bland alla kända överlevnadsformer på jorden. Många klarar bland annat kokning i flera timmar, uttorkning, starkt oxiderande kemikalier, vakuum och joniserande strålning. De kan ligga inaktiva under många tusen år för att när förhållandena så medger gro till en vegetativ cell på några timmar. Andra sporformer hos bakterier är myxosporer, som är motståndskraftiga mot uttorkning och som bildas av vissa glidande bakterier, och konidiesporer, som underlättar spridning av bland annat aktinomyceter.
Upp >>
Mossor
Bakom gran- och aspstammar samt klibbalssly skymtar en lämning av en dammvall, cirka 100 meter nedströms Saxhyttan. Här hittade jag ett antal, för området, ovanliga mossor såsom fyrfliksmossa och rosmossa. Rosmossor, ”Rhodóbryum”, är ett släkte bladmossor med stora, övre blad i en uppemot 2 centimeter bred rosett medan bladen längre ned på skotten är små och tilltryckta. De uppemot 5 centimeter höga skotten växer upp från en krypande jordstam. Sporkapslar är sällsynta. Till släktet förs bland annat rosmossa, ”Rhodóbryum róseum”, som växer på näringsrik skogsmark, tämligen allmänt i Sverige och fungerar som karaktärsart för viss granskog. Mossor har tidigare använts för att täta husväggar, bland annat husmossa och väggmossa, och för att täta runt skorstenar och därmed hindra syretillförsel och antändning av kringliggande virke användes stor näckmossa. Denna mossa användes även för att täta båtar, då dränkte man in mossan med tjära och använde den som drev. Mossor har även använts som packningsmaterial för ömtåliga eller uttorkningskänsliga varor. I framför allt Japan används mossor traditionellt som prydnadsväxter. Numera finns ett stort intresse för mossor inom medicin och miljöövervakning. Mossor har använts inom folkmedicinen, exempelvis i Kina, som förbandsmaterial, då företrädelsevis vitmossor, speciellt under första världskriget. I dag är man mer intresserad av de medicinska effekterna av de olika ämnen som mossor innehåller. Ämnen från många arter har visats ha antibiotiska effekter, och hos en del har man funnit ämnen som kan hämma tumörceller. En del levermossor, i Norden speciellt frullanior i släktet ”Frullanía”, kan orsaka allergiska hudreaktioner hos skogsarbetare. Genom analys av tungmetallinnehållet i prover av mossor som insamlas över stora områden kan man få detaljerade kartor över tungmetallnedfall. Denna metod har använts bland annat i stor skala i Skandinavien. Mossor används även för studier av andra luftföroreningar, eftersom olika arter är olika känsliga för olika ämnen, till exempel svaveldioxid, samt för studier av föroreningsbelastningen i olika vattendrag.
Fyrfliksmossa, ”Barbilophózia barbáta”, är en mycket vacker och typisk liten levermossa. Den fångar omedelbart vandrarens blick där den sitter på ett klippblock eller vid basen av ett träd. Den trivs bäst i näringsrik granskog eller lundar och växer ofta i sällskap med stjärnmossa, ”Mnium cuspidatum”. Den är relativt vanlig i hela Norden men blir ovanligare norrut och även i våra trakter är det inte speciellt vanligt att man hittar den. Mossan bildar ofta grönbruna rena mattor men kan även som här förekomma enstaka eller i mindre grupper. Skotten är cirka 3 till 4 millimeter breda och har blad som är fästade nästan parallellt med stammen. Bladen är trubbigt 4-flikade och mossan saknar groddkorn. Groddkorn är en spridningsenhet vid könlös fortplantning hos mossor. Det kan vara en- eller flercelligt och mikroskopiskt litet till uppemot en millimeter stort och innehåller anlagen till en ny mossplanta. Detta förekommer hos såväl blad- som levermossor och har stor betydelse för mossornas närspridning. Ofta bildas groddkorn i bladspetsar, vilket är vanligt hos bland annat bladlevermossor, men ibland kan de bildas i exempelvis skållika bildningar som hos lungmossorna eller i spetsen av långa skaft som hos räffelmossor. Groddkorn kallas ibland för groddknoppar. Mossor förekommer tyvärr också i gräsmattor, då framför allt arten hakmossa, där de gynnas av näringsbrist och hård gräsklippning. Mossor kan också utgöra problem på tak, och levermossor uppträder bland annat i växthus och drivbänkar. Som förebyggande åtgärd i trädgårdar är allsidig gödsling viktig, varigenom de odlade växterna kan få ökad förmåga att konkurrera om utrymmet. Kemisk bekämpning sker med en blandning av järnsulfat och ammoniumsulfat eller med kloroxuron, som även kan användas mot levermossor och mot mossor på tak.
Utmed Skärvåns stränder växer rikligt med mossor som trivs bra i den höga luftfuktigheten, på bilden ser vi ett stort bestånd av påsflikmossa, ”Frullania tamarisci”, och att trädfloran just här består av gran och björk ser vi på de nedfallna barren och bladen. Bladets utseende kan beskrivas utifrån bladkantens utseende, bladnervernas förgreningssätt och formen på bladet. Viktigt är också om bladet är enkelt, det vill säga består av en enda sammanhållen bladyta, eller sammansatt, det vill säga består av flera, mindre bladytor. Bladytan kan nedtill vara utdragen åt sidorna till så kallade bladöron, främst hos olika gräsarter. Det kan också vid bladbasen finnas små mer eller mindre bladlika bildningar, stipler. Slidlika bildningar vid bladbasen är stipelslida, som omsluter stammen, respektive snärpslida, som förutom stammen omsluter även en sidoknopp. Barret som också är ett slags blad finns hos flertalet barrträd. De är vanligen smala, styva och stickande och till sin konsistens läderartade. I tvärsnitt är de antingen platta, fyrkantiga eller runda. Epidermis, ytskiktet, har mycket tjocka väggar, och klyvöppningarna är nedsänkta under barrets yta. Direkt innanför epidermis finns ofta ett fiberartat cellskikt med tjocka cellväggar. Längre in finns den luckra, klorofyllhaltiga vävnad, mesofyllet, i vilken fotosyntesen äger rum. Här finns också hartsgångar och centralt i barret ledningsvävnaden samt den för barr speciella tranfusionsvävnaden.
Stora skogar av thujamossa och skuggthujamossa täcker marken utmed ån de första hundratalet metrarna innan den första dammen. Bilden visar vanlig thujamossa men i mitten av bilden ser man ett par exemplar av den stora kvastmossan. De långa, smala och nästan trinda bladen av ett gräs som löper diagonalt över bilden tillhör ett infertilt exemplar av kruståtel, ”Deschámpsia flexuósa" , ett gräs som likt ett rosa böljande sädesfält brukar täcka kalhyggena eller föryngringsytorna, som de numera heter, under sensomrarna. I urskogar och gamla naturskogar eller varför inte i skog överhuvudtaget ska eller borde blädning vara ett eller det enda alternativet vid virkesuttag. Blädningen är en skogsbruksmetod som innebär att man avverkar enstaka träd eller grupper av träd, vanligen de grövsta och värdefullaste. Samtidigt räknar man med en naturlig återväxt i de uppkomna luckorna. Likåldriga bestånd omvandlas härigenom till olikåldriga. Genom blädning kan man undvika kalhuggning, vilket är en fördel vid skötseln av bland annat skyddsskogar i brant och erosionskänslig terräng. Blädning kan emellertid endast tillämpas med skuggtåliga trädarter, till exempel gran. Den leder annars till ojämna och luckiga bestånd med minskad tillväxt och försvårad avverkning och därmed till ett försämrat ekonomiskt resultat. Kruståtel är en art i växtfamiljen gräs. Det är en flerårig, löst tuvad stråväxt med rent gröna, borstlika blad och 30 till 50 centimeter högt strå, som i toppen bär en vippa med hårfina, vanligen krusiga grenar och tvåblommiga, rödaktigt bruna och silverglänsande småax med utskjutande, knäböjt borst. Blomningen inträffar i juni-juli. Arten hör hemma i norra halvklotets tempererade områden samt i tropiska bergstrakter. Den växer i näringsfattig miljö i skogar och på hedar samt ibland på myrar. Den dominerar ofta på torra hyggen.
Trubbfjädermossan, ”Homalia trichomanoides”, står att finna även utmed Skärvån och även här indikerar den höga naturvärden. Insprängd bland trubbfjädermossan växer hornflikmossan, ”Lophózia lóngidens”, och till höger växer ett relativt stort bestånd med släktingen krusflikmossa, ”Lophózia incísa”. Trubbfjädermossan är en bladmossa, även om den i fält väldigt mycket liknar en levermossa, medan både krusflikmossa och hornflikmossa är levermossor. Läran om dessa, ofta små men icke oansenliga, växter kallas bryologi och är en modern bildning av grekiskans ”bryón” som betyder mossa och ordet ”logía” som betyder lära eller vetenskap som i sin tur kommer av ordet ”lógos”, alltså; läran om växtgruppen mossor. Dessa mossetuvor bildar fantastiska små miniatyrekosystem med rik mångfald. Ekosystem är en av Arthur G. Tansley år 1936 skapad benämning på ett ekologiskt system, innefattande allt levande och dess livsmiljö inom ett område. Termen ”system” används här, i analogi med användningen inom fysikalisk kemi, för en enhet av materia jämte dess energiinnehåll, vid ett visst tillstånd. I naturen finns inga helt slutna system. De ekologiska systemen är alltså öppna mot omvärlden och både tar emot och avger såväl energi som materia. Det gäller ljusenergi, värme, vatten, luftgaser som koldioxid och syre, ett stort antal grundämnen i mark eller vatten med mera. De flesta ekosystem är oskarpt avgränsade, och deras storlek varierar inom vida gränser, där planeten jorden utgör en extrem och mikrobiella ekosystem i millimeterskala utgör en annan. Ekosystemen studeras ofta i provytor eller provvolymer. Viktiga förhållanden inom ekosystemen är relaterade till energiflödet från solljuset via de gröna växterna till växtätande djur och rovdjur samt nedbrytningsorganismer. I några ekosystem kan någon av dessa kategorier saknas, och där kommer energin från döda organiska partiklar som regnar ned från de belysta vattenytskikten och där huvudsakligen planktonalger står för primärproduktionen. Från regeln att energin i ekosystemen alltid ytterst kommer från solljuset avviker vissa mörka ekosystem, till exempel djuphaven, i så motto att dess energi kommer från utströmningsområden mellan de tektoniska plattorna nere i havsdjupen, där varmt, svavelvätehaltigt vatten utnyttjas som energikälla av bakterier, vilka i sin tur utgör föda åt en starkt specialiserad djurvärld. Många andra förhållanden än energiflödet inverkar naturligtvis på ekosystemen, bland annat klimatfaktorer, markförhållanden, eld och, inte minst, mänskliga ingrepp.
Ett mycket frodigt och vackert bestånd med stor revmossa, en signalart som här, liksom i Moskogen signalerar höga naturvärden. De delade Y-lika grenarna är typiska och gör denna mossa lätt att se i fält. Som alla andra mossor trivs den bäst i miljöer med hög luftfuktighet och här alldeles invid Skärvån är miljön optimal. Insprängda i revmossan växer såväl skogsvitmossa som skogsbjörnmossa samt ett par stänglar med blåbär. Blåbär, ”Vaccínium myrtíllus”, art i familjen ljungväxter. Det är en 15–40 centimeter hög, rikt grenig och bladfällande vedartad växt, som ibland kallas ris, ibland dvärgbuske. Rent botaniskt är blåbär ett dvärgträd med en huvudstam och grenar som bildar en bladkrona. Grenarna är kantiga och bladen äggrunda och sågtandade, gröna på båda sidor men något rödaktiga som unga. Blommorna är fyr- eller femtaliga, grönvita eller rödaktiga och hängande. De sitter ensamma i bladvecken. Blomningen sker under maj och juni. Frukten, som är ett bär, är svart och vanligen överdragen av en ljusblå vaxhinna. De bär som saknar detta överdrag är helt svarta och kallades förr för skomakarbär och ansågs i folktron giftiga, eftersom korna eller räven ”pissat på dem”. Arten hör hemma i Europa och Asien. Blåbärsväxten tål skugga bra och växer gärna på sur mark i skogs- och hedterräng. Genom sina kraftiga underjordiska utlöpare förökar den sig och växer gärna i täta bestånd. Man har räknat ut att 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris, och växten är allmän i hela landet. Blåbärsodling görs vanligen med storfruktiga amerikanska blåbär av busktyp. Odlingen sker på kalkfattig jord. Odlingsmaterialet har ännu inte fullgod härdighet för svenska förhållanden. I äldre tider hade blåbärsfrukten inget större anseende eller ekonomiskt värde. Så småningom lärde man sig att ta vara på den ganska ömtåliga frukten, och den började användas till föda samt som medel mot diarrésjukdomar och andra magåkommor. Bladen användes medicinellt som te. Förr, och i viss mån även numera, användes blåbär till jästa och destillerade drycker. Dessutom gör man saft, sylt och marmelad av dem. Blåbär äts gärna av djur såsom hundar, grävlingar, rävar, orrar och ripor, men också björnar äter stora mängder.
Stor näckmossa, ”Fontinális antipyretica”, växer lite varstans på stenar i Skärvån. Den är stor, trekantig och typisk vilket gör den lätt att hitta. Den utgör ett vackert och dekorativt inslag i vattenmiljön och är dessutom en mycket tålig mossa mot diverse föroreningar. Näckmossor, ”Fontinális”, är ett släkte bladmossor som växer i rinnande vatten och sjöar. De har skott som kan bli upp emot 80 centimeter långa. Bladen, som sitter i tre rader på skotten, är ofta kölade. Hit förs bland annat sjönäckmossa, smal näckmossa och stor näckmossa. Dessa arter är bra exempel på vattnets betydelse för livet och vattnet har därför alltid haft en betydande roll i människans föreställningsvärld. Åtskilliga berättelser låter skapelsen föregås av ett världshav, en urocean, så till exempel den bibliska framställningen i 1 Mosebok. Ibland annat indianska och sydöstasiatiska kulturer hämtar en fågel upp fastlandet från urhavets botten. I indiska myter flyter på havet det gyllene världsägg i vilket Brahma vilar före skapelsen. I såväl grekisk som germansk mytologi avgränsades dödsriket av vattendrag, i andra kulturer ligger de dödas land hinsides oceanen. Syndaflodsföreställningar återfinns hos många folk. Sjöar har i många kulturer varit platsen för offerhandlingar såsom nordiska vapenoffer och mosslik. Hav, liksom floder, sjöar och källor, har uppfattats som hemvist för en rikt varierad uppsättning övernaturliga väsen men också för gudaväsen som ägnats kult såsom Poseidon, Neptunus, sumerernas Ea och indiernas Varuna. Uppfattningen om speciella vattens renande eller helande krafter har lett till en mängd rituella bruk inom religioner, exempelvis Ganges roll inom hinduismen där ett bad renar från synd, dödas aska kastas i vattnet. Dop- och vigvatten är exempel ur kristen tradition. Magisk kraft kunde vatten få av många orsaker; som exempel kan nämnas den roll som ”nordrinnande vatten” hade i svensk folktro liksom käll- eller regnvatten i samband med vissa helger. Vatten har också haft en roll i spådomskonst och liknande. Oden fick sin kunskap ur Mimers källa, en skål vatten kunde vara medel för att försätta en siare i trans och missfärgat vatten i till exempel en flod har tolkats som ett järtecken. Vattnets och regnets roll i fruktbarhetsceremonier är självklar. I sagorna är ”livets vatten” ett inte sällan återkommande motiv. Vattendrag har ansetts kunna hejda onda väsen, och man trodde att inte heller farsoter som pesten kunde passera dem utan hjälp.
Utmed Skärvåns första hälft växer bitvis rikligt med skogsvitmossa, ”Sphágnum palústre”, framför allt i de sumpigare delarna. Skogsvitmossan föredrar skugga framför öppna kärr och växer aldrig ute på mossar. Den är relativt allmän i de sydligare delarna av Sverige men blir gradvis allt sällsyntare norrut. Denna vitmossa är en av våra grövsta i släktet ”Sphagnum” och vanligtvis helt ljusgrön men kan i solexponerade lägen, som här, bli något brun-gulaktig. Vitmossor är vanliga torvbildare. Torv, organogen jordart, framför allt bildad av växtrester vilka finns kvar på den plats där växterna en gång levt. Nedbrytningen av växtmaterialet har främst skett under lufttillträde, det vill säga i en aerob miljö, men är på grund av dålig tillgång på luft ändå ofullständig. Torvslagen kan beroende på växtmiljön delas in i två olika varianter eller serier. Till kärrtorvserien räknas de som vuxit i extremrik- och medelrikkärr, medan torvslag från fattigkärr och mossar tillhör mossetorvserien. Exempel på kärrtorvseriens torvslag är agtorv, vasstorv, starrtorv och alkärrtorv. I mossetorvserien ingår torvslag med mycket rester av vitmossor, till exempel vitmosstorv. Cirka 15 % av Sveriges landareal upptas av torvmark, det vill säga områden med ett mer än 30 centimeter tjockt lager organogena jordarter. Det motsvarar en yta av cirka 63 000 km2. Totalvolymen är cirka 125 miljarder m3. Härtill kommer 37 000 km2 grundare, torvtäckta marker. I stort sett all torv som finns i Sverige är bildad efter den senaste istiden, och den mesta vitmosstorven har bildats under de senaste 5 000 årens klimatförsämring. Torven tillväxer i tjocklek med 0,1 - 1 millimeter per år, dock har tillväxten upphört på många ställen på grund av dikningar. Vitmosstorv är vanligast i södra Sverige och i norra Sverige dominerar starrtorv. Sverige intar en sjätte plats av jordens länder när det gäller torvmarksareal. I Europa finns cirka 950 000 km2 torvmark, vilket är cirka 9 % av landarealen. Torvslagen är ungefär desamma som i Sverige.
På de gamla ståtliga asparna utmed Skärvån växer bitvis rikligt med aspmossa, ”Pylaisia polyantha”, som lyser vackert grön mot den vanligtvis gråaktiga barken. I just detta exemplar har en vackert gul och brunrandig trädgårdssnäcka behagat finna en tryggare tillvaro. Just dessa snäckor är mycket mångformiga i sitt utseende och kan uppträda allt från helvita till enfärgat mörkbruna, så kallad polymorfism. Trädgårdssnäcka, ”Cepaea horténsis”, är en art i familjen storsnäckor. Skalet är nästan kulformigt och upp till 2 centimeter brett och har ofta ett till fem mörka längsband. I Sverige är arten utbredd i trädgårdar, kulturpåverkade skogar och liknande miljöer norrut till södra Norrland. Polymorfism, biologisk term för mångformighet i något avseende, till exempel fenomenet att individerna i en population förekommer i två eller fler tydligt skilda former eller morfer, med olika utseenden eller fysiologiska egenskaper. Även till exempel organ, proteiner och gener kan vara polymorfa. De olika morferna kan vara framkallade av miljön men beror vanligen på att generna för de polymorfa egenskaperna finns i olika versioner, så kallade alleler. Så har till exempel olika individer av arten trädgårdssnäcka olika grundfärg och 0 till 5 mörka band. Människans olika ögonfärger liksom hennes blodgrupper är andra exempel på genetisk polymorfism. Allel är en av två eller flera alternativa former av en gen, arvsanlag. Varje gen har sitt bestämda läge, locus på en kromosom, och varje kromosom innehåller endast en allel av varje gen. Då kromosomerna vanligtvis uppträder parvis, de två kromosomerna inom varje par härrör från var sin förälder, kan ett locus vara säte för alternativa former av samma gen. En allel kan övergå i en annan genom mutation. Kromosomer är mycket små delar i cellerna. De kan ses i mikroskop och särskilt tydligt när cellerna håller på att dela sig. De bär vår arvsmassa och består av DNA och proteiner. Varje kromosom innehåller en DNA-molekyl som kan vara flera centimeter lång. Cellkärnan är bara några tusendels millimeter tjock. För att kromosomerna ska få plats i cellkärnan packas de ihop. Inför en celldelning kopierar kromosomerna sig själva, så att det finns två identiska kopior av varje kromosom. Varje växtart och djurart har ett speciellt antal kromosomer. Människan har 46 kromosomer i 23 par. En kromosom i varje par har ärvts från fädernet och en från mödernet. I ägget från modern finns en typ av könskromosom, som betecknas X, och 22 andra kromosomer, hos fadern bildas två sorters spermier. De har antingen könskromosom typ X eller typ Y, och 22 andra kromosomer. Det är könskromosomerna som bestämmer vilket kön barnet får, XX-flicka och XY-pojke.
Den vågiga sidenmossan, ”Plagiothecium undulatum”, är en vacker ”urskogsmossa” och tillika signalart för skogar med lång kontinuitet och höga naturvärden. Den växer mindre allmänt utmed Skärvån. Den växer på jord och har en utbredning begränsad till regnrika trakter på låglandet men finns sällsynt i andra områden och då i fuktiga, skuggiga skogar. Allmän är den i Danmark, sydvästra Sverige och sydvästra Norge. Norr- och österut blir den gradvis allt mera sällsynt. Mossorna saknar rötter och tar vatten direkt ur nederbörden. Sin näring hämtar de också ur nederbörden och det luftburna stoft som faller på dem. Detta gör att de i likhet med lavarna kan användas för att mäta luftkvalitet och spåra luftföroreningar. Tungmetaller anrikas tyvärr ofta hos mossorna och genom att analysera halterna av olika metaller hos dessa har man kunnat ange de mest tungmetallförorenade områdena i Sverige. Höga halter av tungmetaller är mycket skadliga för levande organismer inklusive människan. Mest giftiga är kvicksilver, bly, koppar och kadmium i nämnda ordning. Andra skadliga föroreningar är kolväten, svaveldioxid och kväveoxider. Somliga mossor står bättre emot svaveldioxid än andra. Brännmossa, ”Ceratodon purpureus” och bergklomossa, ”Hypnum cupressiforme”, är sådana och dessa kan man till exempel hitta mitt inne i städer. Svaveldioxid bidrar i hög grad till försurning av mark och vatten. Som torrdeposition når svaveldioxiden marken där den med luftfuktigheten ger svavelsyrlighet. Svaveldioxid kan även oxideras till svaveltrioxid som sedan bildar svavelsyra med luftfuktigheten. Denna når mark och vatten som våtdeposition med nederbörden. Stora mängder svaveldioxid bildas i naturen vid vulkanisk aktivitet och genom oxidation av organiska sulfider. I kvantiteter av flera tiotals miljoner ton per år framställs gasen industriellt genom förbränning av svavel eller vätesulfid eller genom rostning av svavelkis. Den tillvaratas också som biprodukt vid rostning av sulfidmalmer av koppar, nickel, bly och zink, och den återvinns ur förbrukad, förorenad industrisvavelsyra. Stora mängder bildas som en oönskad biprodukt vid förbränning av svavelhaltiga kol- och petroleumprodukter, till exempel oljeeldning.
”Hypnum cupressiforme”, på latin och bergklomossa eller cypressfläta på svenska är en art i gruppen bladmossor. Dess stam blir 5 till15 centimeter lång och är oftast nedliggande och oregelbundet förgrenad. Sidogrenarna sitter ofta i grupper på stammen, och de är ibland mycket korta, ibland upp till 2 centimeter långa. Stam och grenar är ljusare eller mörkare gröna, ofta med något bruna till rödbruna partier. Bladen sitter tvåsidigt. De är klolika, glänsande och utan nerv, och deras spets är utdragen i en hårlik udd. Sporkapslarna är krökta och sitter lutande på sina skaft. Arten är mycket mångformig. Den är anspråkslös och växer på alla slags klippor och stenblock, på trädstammar och på marken i såväl kalkrika som kalkfattiga områden. Den är utbredd över stora delar av jorden och är en av Nordens vanligaste mossor; den finns i större delen av Sverige men är sällsynt i norr. Embryoväxter eller embryofyter, är en gemensam benämning på växtrikets grupper mossor, fräkenväxter, lummerväxter, ormbunkar och fanerogamer. Karakteristiskt för dessa växtgrupper är att det befruktade ägget utvecklas till ett embryo, som åtminstone under sin första utveckling har förbindelse med och får näring från moderväxten, ett förhållande som kallas matrotrofi. Embryoväxterna kan delas in i två undergrupper; sifonogamer, som omfattar fanerogamerna eller blomväxterna, där befruktning sker med hjälp av en utväxande pollenslang, sifon, och asifonogamer, som omfattar de övriga fyra grupperna, där befruktningen tillgår på annat sätt. Denna mångformiga mossa är en mardröm för en bryolog, det vill säga en person med intresse för mossor. Man kan ibland riva sitt hår i förtvivlan i sin jakt på vetskapen om arttillhörighet, bilden ovan är just en sådan atypisk cypressfläta.
Upp >>
Svampar
Fläcksopp, ”Leccínium variicolor”, står bland lingon och blåbär vid en liten våtmark utmed Skärvån. Fläcksoppen växer oftast något fuktigare, gärna i myr- och kärrkanter, än sina släktingar där bland annat aspsoppen och tegelsoppen (som förr hette tegelröd björksopp) ingår. Fläcksoppen tillhör inte en av de vanligaste strävsopparna och är alltid lika rolig att finna, matsvamp som den också är med två stjärnor av tre. Ett typiskt kännetecken för fläcksoppen är den något blågröna nederdelen på foten, se bilden. Ytterligare en släkting, kärrsoppen, som också går att finna i våra trakter, växer ytterligare något fuktigare, som namnet antyder, och är lätt att känna igen (nästan) helvit som den är. Strävsoppar, ”Leccínum”, är ett släkte basidsvampar med cirka 15 arter i Sverige. De är marklevande och myrkorrhizabildande med sträva hårtofsar på foten. Hatten är oftast torr och till exempel vit, gul, brun eller röd. Alla arter är ätliga och brukar påträffas redan under sensommaren. Till släktet förs bland annat asp-, björk-, fläck-, kärr-, ren- och rävsopp. Arten björksopp, också kallad strävsopp, ”Leccínium scábrum”, är en ätlig och i hela Sverige allmän art, som påträffas tillsammans med björk under sommar och höst. Den uppemot 15 centimeter vida hatten är gråbrun, porerna på hattens undersida smutsvita och den 10 till 20 centimeter höga foten vitaktig med bruna till svarta fjäll. Köttet är hos unga exemplar vitt och fast. Detta stämmer till största delen även med fläcksoppen som dock oftast har en ojämnare färgad, fläckig, hattovansida, se bilden ovan. Förväxling dessa bägge arter emellan i matsyfte spelar dock ingen eller mindre roll, bägge äger två stjärnor. Mossan som omger kärrsoppen är den vanliga husmossan och de vissna löven kommer från den glesa och taniga björkskogen som kantar våtmarken tillsammans med ett stort antal granar, som gärna kunde glesas ut eller kanske ännu hellre helt tas bort.
Skäggriskan, ”Lactaius torminósus”, är en mycket vacker och typisk riska som växer tämligen allmänt utmed Skärvåns första hälft. Den kan väl egentligen bara förväxlas med sin nära och betydligt ljusare släkting, den bleka skäggriskan, ”Lactarius pubescens”. Notera den fjälliga hattovansidan och det typiska ”skägget” som hänger ner från hattkanten och som också givit svampen dess namn. Skäggriska är en art i gruppen basidiesvampar. Den har en 5 till 12 centimeter vid, först välvd och rosa, sedan mer utbredd hatt zonerad i gulrött. Hattkanten är trådig. Skivorna är täta och tunna, något gaffelgreniga och gulvita. Den uppemot 8 centimeter höga och 2 centimeter tjocka foten är ljust rosa. Svampen har ett sprött, vitt kött med vit mjölksaft och brännande skarp smak. Den kan dock ätas efter avkokning och även saltas in. Den är allmän i hela Sverige från sommar till höst i hag- och skogsmarker; den är bunden till björkar. Det finns drygt 300 olika riskor i världen av släktet Lactarius, varav 70 till 80 arter finns i Sverige och Finland. Av dessa är det främst pepparriska, skäggriska och skogsriska som kallas finska riskor, det vill säga att dessa arter anses som ätliga och goda i Finland efter insaltning eller avkokning, till exempel som finsk svampsallad. Receptet på en sådan kommer här; 400 gram svamp, 4 potatisar, 1 äpple, 1 rödlök, 1 hårdkokt ägg, 1-2 saltgurkor och 1-2 inlagda rödbetor. Sås: 3 deciliter gräddfil, 1 matsked senap och dill. Hacka alla ingredienser och lägg dem i en skål, rör ihop såsen, häll i den och rör om, efter några timmar i kylskåp så är din sallad klar. Riskor som ska undvikas: Doftriska och mörk doftriska, smaken följer med och kanske inte alla gillar den, lakritsriska, svagt giftig och milt laxerande, slät vitriska och luden vitriska, svårt att bli av med den skarpa smaken, svartriska, giftig och även cancerogen.
Luden vitriska, ”Lactarius vellereus”, är en ganska ovanlig riska i våra trakter med en flödande vit och till smaken brännande skarp mjölksaft. Detta är första gången som jag hittar denna vackra svamp i mina ”hemtrakter”. Här växer den tillsammans med stor thujamossa, ”Thuidium tamarischinum”. Riskor, ”Lactarius”, liksom kremlor, ”Russula”, hör till familjen ”Russulaceae”, de skiljs åt på att riskorna har mjölksaft medan kremlorna är torra svampar. De flesta av Er har nog plockat och ätit blodriskor och mandelriskor, någon har nog även prövat gulriska, men det är inte dessa det skall handla om nu, det är om de riskor som har en skarp smak och som måste avkokas. I Sverige har vi ingen tradition att äta skarpa riskor, annat är det på andra sidan Östersjön. Under tider av hungersnöd på 1600-, 1700- och 1800-talen, när befolkningen här i Sverige blandade bark i mjölet, kom finländare, balter och ryssar på att man kunde äta svamp. Och om vi nu flyttar oss till 2000-talet så är svamp för oss ett tillbehör till mat, men på andra sidan Östersjön är det mat och att det är riskor som man gillar bäst syns på priserna på torgen i Estland, där dessa är nästan dubbelt så dyra som kantareller. Om du väljer att plocka skarpa riskor så kommer du garanterat alltid hem med en full svampkorg. Vad kan man då göra med dessa? Koka av dem och stek och ät, eller salta in dem. Vid insaltning går du tillväga på följande sätt: Skär svampen i ganska stora bitar, lägg i en kastrull med 3 gånger så mycket vatten som svamp, koka upp och låt koka 2 minuter, slå bort vattnet och låt svampen rinna av, lägg svampen i en handduk och gör ett knyte av den, placera den på ett plant underlag (gärna utomhus) och lägg en tyngd ovanpå, låt den stå så över natten. Lägg sedan din svamp i en hink eller annat kärl, strö över grovt salt, 100 gram till 1 kilo svamp, lägg gärna i några bitar pepparrot, lagerblad, och strö lite kummin mellan varven, lägg på ett fat och en tyngd som trycker ner allt under den vätska som bildas. När du skall tillaga svampen måste den avsaltas, lägg svampen i en skål, byt vatten några gånger och när du tycker det har lagom sälta så är den klar.
Ett vackert exemplar av en björksopp, ”Leccinum scabrum”, som här växer bredvid sin värdväxt eller snarare ”mykorrhizakompanjon”. Utan denna symbios på rot- och mycelnivå skulle både trädtillväxt och svampfruktkroppar vara annorlunda och/eller kanske helt utebli. Mykorrhiza, svamprot, är ett slags samliv mellan svampars mycel och växters rötter eller jordstammar. Förhållandet är i de flesta fall en symbios, men hos vissa typer kan det bättre beskrivas som parasitism. Svampen får från växten främst kolhydrater och ger vatten och närsalter tillbaka samt i vissa fall bättre skydd mot sjukdomar. Det fysiologiska samspelet är dock komplicerat och varierat. Mycelet fungerar som en utvidgning av rotsystemet, och därigenom effektiviseras växtens näringsupptag och möjliggörs dess tillväxt i naturligt näringsfattiga miljöer. Mykorrhiza är livsviktig för de flesta kärlväxter under hela deras tillvaro och för somliga, till exempel orkidéer och tallört, redan vid frögroningen. Vid endotrof mykorrhiza tränger svamphyferna in i växtens celler. Hos ljungväxter bildar en skålsvamp hyfnystan i rotcellerna. Den vanligaste modellen, vilken förekommer hos de allra flesta växter, är vesikulär-arbuskulär mykorrhiza, där hyferna utvecklar blåsor och busklika förgreningar inne i växtcellerna. Denna typ bildas av vissa mycket speciella algsvampar. Ett specialfall är orkidémykorrhizan, där i många fall växterna får kolhydrater från svampsymbionterna, som är basidiesvampar. Vid ektotrof mykorrhiza växer svamphyferna däremot mellan växtcellerna och bildar dessutom ett slags muff runt växtens rotspetsar. Denna modell förekommer hos de flesta av våra skogsträd, och bland svamparna i fråga är det många av våra vanligaste arter som sköter detta, till exempel flugsvampar, musseroner, spindelskivlingar, riskor, kremlor och soppar. Bland övriga mykorrhizatyper kan nämnas ektendotrof mykorrhiza, som förekommer hos bland annat pyrolaväxter och många träd och innebär att svamphyferna dels växer utanpå och omkring växtens rötter, dels växer in i barkcellerna. Mykorrhiza förekommer hos de flesta kärlväxtfamiljers landväxter och har oerhört stor betydelse för jordens vegetation, indirekt även för djur och människor. Enligt en hypotes skulle dessa symbioser till och med vara förutsättningen för växternas erövring av land under devon, det vill säga för cirka 409-363 miljoner år sedan.
Skäggriskan är en av våra vackraste basidiesvampar och den växer relativt vanligt utmed Skärvån. Basidiesvampar, ”Basidiomycóta” eller “Basidiomycétes, är en division i svampriket. De kännetecknas av den typ av sporbildande organ som kallas basidium, varje basidium bildar i normalfallet fyra basidiesporer, vilka sprids, vanligen med vinden, för att så småningom växa ut till nya svampar. Gruppen omfattar cirka 22 000 arter, i storlek från mikroskopiska till drygt halvmeterbreda, och de är helt anpassade till landliv. Flertalet är saprofyter, det vill säga, de tar sin näring från döda växter, djur och andra organismer, och de har mycket stor betydelse för naturens biologiska kretslopp. Vissa basidiesvampar lever parasitiskt, det vill säga, de tar sin näring från levande organismer medan andra lever i symbios med växter. Basidiesvamparna har väl utvecklade mycel, ”svamptrådar”, ”hyfer”, från vilka de så kallade fruktkropparna bildas. Mycelet tar upp den näring svampen behöver, omsätter den och sköter också svampens utsöndring. Fruktkroppen är för den vanlige svampplockaren just den del av svampen som plockas, medan mycelet blir kvar där svampen växte. På fruktkropparna är basidierna belägna, enligt följande; på skivor hos skivlingarna, till exempel champinjoner och riskor, på åsar hos kantareller, på taggar hos taggsvamparna, i porer eller rör dels hos soppar, dels hos tickor, och helt inuti fruktkroppen hos röksvamparna. Parasitiskt levande basidiesvampar utan fruktkroppar är grupperna rostsvampar och sotsvampar. Många storsvampar bland basidiesvamparna är ätliga, såsom champinjoner, riskor, smörsopp, kantarell och blek taggsvamp, medan andra är oätliga, såsom gallsopp och giftkremla, och vissa dödligt giftiga, såsom vit flugsvamp och lömsk flugsvamp. Ekonomiskt viktiga är rostsvampar och sotsvampar samt alla de svampar som kan orsaka röta, såsom tickor och honungsskivlingar. Angrepp av dessa svampar föranleder stort mänskligt lidande och stora ekonomiska skador.
Sälgnästing, ”Diatrype bullata”, växer relativt rikligt utmed Skärvån alldeles nedom, nedströms vägen mellan Marieholm och Skärvhult. Här syns de som små svarta vårtliknande bildningar. ”Diatrýpe”, är ett släkte sporsäckssvampar med sex arter i Sverige. De bildar stroman, det vill säga steril vävnad där fruktkroppar utvecklas, på döda grenar av vissa lövträd. Hit förs disknästing, som påträffas på bok, sälgnästing som växer på sälg, samt slätnästing som bildar mer utbredda mörka stroman på döda björkkvistar. Sporsäckssvampar, säcksvampar, askomyceter, Ascomycóta, division med svampar med cirka 30 000 arter, varav hälften är lavar. De finns över hela jorden, de flesta mikroskopiskt små och landlevande. De enklast organiserade arterna består av en enda cell (jästsvampar) eller löst mycel, övriga har fruktkroppar. Parningen sker mellan mycel av genetiskt två olika slag eller mellan kärnor inom ett och samma mycel. I typiska fall finns även könsorgan, hanliga anteridier och honliga askogon. Normalt bildas parkärniga hyfer, vilkas ändceller utvecklas till sporsäckar, asci. Samtidigt påbörjas fruktkroppsutvecklingen. I sporsäckarna sker kärnsammansmältning, reduktionsdelning och mitoser, varvid vanligen åtta sporer bildas. Sporerna slungas ut genom en por i sporsäckstoppen eller frigörs genom att sporsäcksväggen brister eller upplöses. Sporsäckar kan också bildas utan befruktning, och könlös förökning med bland annat konidier kan förekomma. Fruktkropparna, där sporsäckarna utvecklas, kan vara antingen skålformiga, apothecier eller mer eller mindre slutna, perithecier och sitter ibland på eller i ett stroma. De största grupperna sporsäckssvampar är kärnsvamparna, som har perithecier, och skålsvamparna, som har apothecier. Även murklor och äkta tryfflar är ett slags skålsvampar men med kraftigt ombildade apothecier. Sporsäckssvampar är parasiter, saprofyter eller symbionter, lavar är mykorrhizabildare och har utvecklat talrika konidiestadier. Sporsäckssvampar har stor betydelse för växter och djur och är människan både till skada och till nytta.
Den mindre vanliga svampen öronmussling, ”Pleurocybella porrigens”, växer här på favoritsubstrat granved i allmänhet och granvedsstubbar i synnerhet alldeles öster om Saxhyttan. Fruktkropparna är öron- till musselformade och 3-8 centimeter breda. De är släta till gräddvita. Skivorna är vita, täta och radiärt utstrålande från en gemensam bas. Foten saknas vanligtvis helt. Köttet är tunt och segt utan framträdande lukt och smak. Sporerna är 5-7 X 5-6 mikrometer, hyalina, släta och nästan klotrunda. Öronmusslingen saknar matvärde och växer under hösten tätt tuvad, precis som på bilden, på framför allt stubbar av barrträd, främst i sydvästra Sverige, där den räknas som mindre allmänt förekommande. I Japan är den dock en eftertraktad matsvamp men förgiftningsfall har förekommit.
Upp >>
Bräken
Ett litet vackert bestånd med ormbunken hultbräken, ”Dryopteris phegopteris”, växer invid ån till höger på bilden alldeles nära valsverket. Det lilla vattenfallet skummar vackert och bildar ”vita gäss”. Skum, en grov dispersion av gas i en relativt liten mängd vätska som innehåller ett ytaktivt ämne. Skummet är uppbyggt av gasfyllda blåsor, vilkas väggar utgörs av tunna vätskelameller. Blåsornas storlek varierar mellan 50 nanometer och flera millimeter, och skummets densitet kan variera mellan 20 och 500 gram/liter. Skum kan inte bildas ur ren vätska; det krävs en skumbildare. Denna kan vara antingen ett ämne löst i vätskan, ett fast ämne finfördelat i vätskan eller ett olösligt monoskikt i kontakt med vätskan. Skumbildarna, till exempel fettalkoholer, tvålar, proteiner eller saponiner, minskar ytspänningen mellan gas och vätska. Skum kan bildas antingen genom att en gas leds in i en vätska, genom en gasbildande kemisk reaktion eller genom skakning och vispning. Skum är instabilt och faller sönder mer eller mindre fort. Skumbildningen har i flera fall negativ betydelse. Dispersion är i kemin en blandning av två eller flera faser som är olösliga eller begränsat lösliga i varandra, där den ena bildar fasta partiklar, vätskedroppar eller gasbubblor i den andra. Den partikelbildande delen kallas dispers eller inre fas medan den sammanhängande delen kallas kontinuerlig eller yttre fas. Några exempel på dispersioner är vätska-vätska som ger emulsion, vätska-gas som ger dimma, gas-vätska som ger skum, fast-flytande som ger suspension samt fast-gas som ger aerosol. Dispersion kallas också den process genom vilken en kraftig omröring till exempel kan åstadkomma en effektiv blandning av, i varandra, olösliga ämnen.
Ytterligare en ovärderlig naturkulturmiljö, den stenlagda dammvallen innehåller mängder med olika skorplavar och mossor. Mellan stenarna växer den lilla vackra ormbunken stensöta, ”Polypodium vulgare”, och här trivs också såväl forsärlan som strömstaren. Stensöta odlas ibland som stenpartiväxt. Jordstammen har en sötaktig, något lakritsartad smak och var förr officinell, det vill säga den såldes på apotek. Den användes som för att befrämja upphostningar men även som svettdrivande och urindrivande medel.
Den lilla ån är betagande vacker där den sakta flyter fram mellan block av granit som nästan likt murar ramar in vattnet. Bottnen är sand och mindre mängder med humusämnen och i denna miljö av ständigt nytt syrerikt vatten trivs en rik fauna av insekter med bland annat olika sländlarver som tillbringar ett antal år som vattenlevande nymfer innan de genomgår sin metamorfos och blir flygande sländor under en kort period, det vill säga allt från några dagar till några veckor upp till en sommar. Här trivs strömstaren och forsärlan. Till vänster står en skogsbräken, ”Dryópteris carthusiána”, och hitom den, också till vänster, syns den lilla påsflikmossan, ”Frullania tamarisci”, trädbeståndet utmed ån är till stora delar asp, *”Populus tremula”,* och gran, ”Picea abies”. Metamorfos, förvandling eller omvandling. Den process hos djur genom vilken en larv övergår till vuxen individ. Särskilt tydlig är metamorfosen hos insekter, manteldjur, groddjur och marina djurgrupper med mer eller mindre långvarigt vattenlevande larvstadium. Den cilierade larven hos många marina ryggradslösa djur är anpassad till pelagiskt liv, och metamorfosen innebär hos dessa bland annat att ciliekransar och cilieband går förlorade när larven övergår till det vuxna djurets liv på havsbottnen. Metamorfosen styrs av hormoner, hos insekter bland annat ecdyson och hos groddjur främst tyroxin. Ecdyson, metamorfoshormon, ett steroidhormon hos insekter vilket utlöser hudömsning hos larver och i vissa fall svarar för att diapausen hos fullbildade insekter bryts. Det avsöndras av de så kallade prothoraxkörtlarna när dessa påverkas av neurosekretoriska celler i hjärnan. En del växter, till exempel idegran och stensöta, skyddar sig mot insektsangrepp genom att själva bilda ecdyson i så stora mängder att utvecklingen störs hos de insekter som äter av dem. Växtecdysoner är kemiskt något annorlunda än insekternas ecdyson och har ofta mycket större hormonell verkan på insekterna. Tyroxin, tetrajodtyronin eller T4, är ett sköldkörtelhormon med fyra jodatomer. Efter frisättning från sköldkörteln omvandlas tyroxin i vävnaderna genom dejodering, det vill säga enzymatisk avspjälkning av en jodatom. Därvid bildas det betydligt mer aktiva hormonet trijodtyronin.
upp >> Naturinventeringar, inledning >> >> startsida >>