Marieholmsskogens djurliv Inledning  |  Insekter  |  Fåglar  |  Däggdjur
Inledning
Urskog eller naturskog när den är som bäst. Här finns stående träd i olika åldrar men också, av olika anledningar, fallna stockar eller lågor som de också kallas. Här bildas ett stort antal olika miljöer av den ved som dels lever och som dels har dött och som då efterhand erbjuder olika nedbrytningsstadier av död ved vilket är en förutsättning för bland annat ett rikt insektsliv. Ett av de stora problemen i dagens moderna skogar är just bristen på död ved vilket bland annat leder till en utarmad insektsfauna och svampflora. För övrigt är jag väl medveten om de problem som kan uppstå i samband med död ved och så kallade skadeinsekter där den åttatandade granbarkborren nämns med bävan i rösten hos såväl markägare som skogsvårdsorganisationer
Vem bor här? I slika miljöer skapas sägner, här skapas myter och här föds sagor, för vem kan väl låta bli att i tanken skapa troll och oknytt när det i verkligheten bara är fantastiska platser för rävar, grävlingar, lodjur, vargar och björnar, det vill säga när dessa djur hade livskraftiga stammar i våra tätbefolkade trakter. Det bör väl i sanning påpekas att grävlingen och snart även räven åter har nått de numerärer som kan betraktas som livskraftiga. De övriga tre är också, enligt mitt förmenande, hjärtligt välkomna tillbaka under ordnade former. Vi måste se möjligheterna och inte bara problemen, dock, måst väl tilläggas, är rovdjurpolitik inte helt enkelt.
En miljö som stämmer till eftertanke, den lilla stigen slingrar sig fram mellan stammar som bär vittnesbörd om de levande organismer som finns i dessa kontemplativa urskogsmiljöer. Hackpettar och vedlevande svampar och insekter sätter sina bomärken lite varstans. Om det är vårens tid sjunger dessutom tofsmesen, svartmesen, kungsfågeln och talltitan medan den större och mindre hackspetten tillsammans med spillkråkan och den tretåige hackspetten trummar sina arttypiska signaler för att attrahera det motsatta könet och för att markera sitt revir. Det är verkligen ljuv musik för öronen.
Tyvärr gränsar denna relativt nyupptagna föryngringsyta till gammelskogen och innebär kraftigt förändrade, läs försämrade, hydrologiska förhållanden i Moskogen. Detta innebär rent praktiskt att, framför allt, mossor och lavar i randområdet till detta kalhygge med frötallar kommer på sikt att försvinna alternativt kraftigt minska. Bilden kan annars vara en dokumentationsbild som i framtiden kan visa hur succesionen pågår i en skogsmiljö av denna typen. Arter som nattskärra, ”Caprimúlgus europaéus” och kanske fältpiplärka, ”Anthús campéstris”, kan måhända gynnas av denna typ av miljö. Detta har framkommit vid undersökningar av liknande områden i södra och västra Sverige-
Ådalabäcken eller Ådalaån är ett kraftigt försurat tillflöde till Kacklesjö från norr men påminner om en liten vacker öringbäck i mellersta eller norra Sverige men skenet bedrar för utan en ständig kalkning av traktens sjöar och vattendrag skulle dessa vara tämligen artfattiga. Med andra ord, här simmar på sin höjd någon liten abborre men bottenfaunan är fortfarande relativt rik på sländlarver vilket gör att strömstaren finner sin utkomst här de vintrar som det finns tillräckligt med öppet vatten. Vattendjupet är ringa men en och annan djupare håla finns det, där man kan bli ordenligt blöt, det vet jag med det bestämdaste av egen erfarenhet. Upp >>
Insekter
Skogens fiende nummer ett, den lilla skalbaggen ”Ips typographus” eller granbarkborre eller 8-tandad barkborre. Efter stormen är det, av naturliga skäl, fullt pådrag efter den i våra skogar. Det finns inte mindre än 85 svenska arter i familjen ”Scolytidae” eller familjen barkborrar. De flesta är svåra skadegörare på granvirke men angriper även levande träd om tillfälle gives. Den knappt centimeterlånga larven gnager sina gångar mellan bark och ved och stör, eller snarare förstör, transportvägarna för näring genom fotosyntesen från kronan till rotsystemet. Dessutom ökar risken för svampangrepp och svampskador på trädet. Dessa larver efterlämnar de på bilden typiska krypmönstren med huvudgång och sidogångar.
Här är den, den lilla marodören eller med andra ord en barkborrelarv. Den ser inte mycket ut för världen men låt Er inte luras av storleken, den har ingen betydelse här heller. Den allvarligaste skadegöraren på svensk skog är annars svampen rotticka, som främst skadar växande granar genom försämring av virkets kvalitet och även genom försvagning av rötterna, vilket kan leda till stormfällning. En annan grupp av rotangripande svampar är honungsskivlingarna, som kan döda både plantor och yngre träd och även orsaka rötskador. Det finns också en rad svampar som angriper trädens barr och skott. Särskilt skyttesvamparna kan åstadkomma svåra skador på föryngringar genom att döda plantorna. Förutom att flera insekter medverkar till spridning av blånad skadar många insektsarter också direkt skogsträden, men endast ett mindre antal av dessa arter har stor betydelse för skogsbruket i Sverige. Insekter som äter blad, barr, skott eller andra lätt förnyade delar av den levande värdväxten kan ibland uppträda i stora mängder. Sådana massförekomster är oftast lokala men kan också omfatta stora områden. Skadorna kan i allmänhet endast i ringa omfattning motverkas med skogliga åtgärder. Angreppen av de bladätande larverna till till exempel ekvecklare, frostfjäril, lindmätare och fjällbjörkmätare kan resultera i stora avlövningar med allmän försvagning, minskad tillväxt, missbildningar och vattskott som följd, men sällan till trädens död. Barrskogsnunna och tallfly är fruktade men sällan talrikt uppträdande arter. Vanligare är massförekomst av fyra tallstekelarter, särskilt röda tallstekeln, och granbarrstekeln. Den allmänna försvagning som förlust av barr och blad medför innebär risk för följdangrepp av andra insekter, bland annat barkborrar. De största förlusterna orsakar insekter som för sin utveckling är beroende av träd med nedsatt livskraft eller döende och döda delar av träd. Dessa arters angrepp kan bli allvarliga efter händelser som ökar mängden lämpligt yngelmaterial, till exempel snöbrott, stormfällning, skogsbrand, avlövning och avverkning. Till dessa insekter hör snytbagge, tallbock, märgborrar och andra barkborrar. Ett antal barkborrearter kan vid massförekomst yngla i levande träd, medan andra endast ynglar på kraftigt försvagade eller döda träddelar. Märgborrarna skadar levande tallar genom gnag i skotten, vilket kan minska trädens volymtillväxt med en tredjedel. Härjningar av granbarkborrar med massangrepp på levande träd kan pågå i stora områden och flera år i sträck. Vid stora upprepade angrepp mellan åren 1971–82 dödades cirka 6 miljoner skogskubikmeter granskog. Eftersom barkborrar orienterar sig med hjälp av luktsinnet kan de dock lockas i fällor eller missledas med hjälp av doftämnen, så kallade feromoner. Upp >>
Fåglar
I en skog som denna finns det naturligtvis en rik fågelfauna och att hjälpa dessa med holkar och andra metoder för att finna häckningsmöjligheter är naturligtvis en god gärning och i vissa fall en nödvändighet. Holken i detta fallet skulle kunna attrahera någon av områdets hackspettar, mesar eller kanske till och med den lilla sparvugglan eller pärlugglan. Alla dessa finns inom området Moskogen som för övrigt innehåller det mesta som en skog av denna typen bör innehålla i södra Sverige.
Härliga vyer, dramatiska vyer och inte helt lätt att ta sig fram men ack vad spännande och vackert. Lika vackert på sommaren som på vintern. På vintern kan man dessutom få se mäktiga isfall i bergbranterna. Här i den relativt höga luftfuktigheten trivs såväl mossor som lavar och fordom fanns här häckande berguv, pilgrimsfalk och korp. Numera finns bara korpen kvar som häckfågel men istället kan man ha turen att få se den för våra trakter ovanliga tretåiga hackspetten försiktigt födosöka bland granstammarna.
En härlig närbild på en granstam som bearbetats av områdets raritet den tretåiga hackspetten, ”Picoides tridactylus”. De typiska tvärränderna i barken är tretåig hackspett ensam om att göra och här har den med stor sannolikhet kalasat på granbarkborrens larver. Desto fler tretåiga hackspettar desto färre granbarkborrar och det är oändligt mycket bättre än kemiska bekämpningsmedel, dessutom berikar det skogspromenaden.
Vindskyddet uppe på toppen av berget håller tyvärr på att förfalla och bör rustas upp omedelbart så att fler människor kan få uppleva en natt här ute i urskogen med en fladdrande och värmande låga från en lägereld som enda belysning. Det är här i området som de flesta observationer av tretåig hackspett har gjorts genom åren. Bästa tiden att leta efter den är under vårvintern när den låter höra sin arttypiska trumning som påminner om en sakta avstannande pingisboll. Trumning är till för att locka honor och skrämma bort rivaler, med andra ord för att hävda revir. Det är alltså hackspettens motsvarighet till sång hos många andra fåglar. Varje trumvirvel består av en mycket snabb räcka hack mot en stam, en gren, en telefonstople eller en plåtskodd stolpe. Trumvirvlarna är olika långa och låter lite olika beroende på vilken hackspettart det rör sig om. Hos större hackspett, som är vanlig och trummar ofta, består varje trumvirvel av 8-10 mycket snabba hack under en dryg halv sekund. De upprepas flera gånger per minut, och efter varje virvel lyssnar spetten efter svar från rivaler.
Dessa omistliga våtmarker så vackra och så viktiga för den biologiska diversiteten. Här ramas den in av den vackra barrblandskogen. Vid ett av mina besök här under våren spelade enkelbeckasinen och skogssnäppan ivrigt ackompanjerade av taltrasten, koltrasten och rödhaken. En ljudkuliss som inte går av för hackor, i fjärran skrek storlommen och känslan av ödemark var total. Lite senare på kvällen ropade pärlugglan sitt typiska ”po-po-po-po-po-po-po” något stigande i tonhöjd. Inte kunde man då tro att stora vägen bara låg en knapp kilometer bort. Stressande kontinentaleuropéer skulle älska detta!
Granen i mitten bär tydliga tecken av den tretåige hackspettens framfart, dess signum är de vågräta punkterade raderna som skvallrar om en relativt spenslig och känslig näbb. Här kan man även ana att dess stora och kraftfulla släkting, vår största spett, spillkråkan har hjälpt till med den slutliga avbarkningen. Den lilla granbarkborren har inte haft det lätt här men vem blir ledsen för det, inte skogsägarna i alla fall. Bergskammen i bakgrunden består av granit som är en ljusgrå eller rödaktig magmatisk bergart som bildats på stort djup i jordskorpan. Den består huvudsakligen av mineralet kalifältspat med mindre mängder av plagioklas, biotit, pyroxen eller amfibol samt även kvarts eller nefelin. Den bryts bland annat runt Skillingaryd och Vaggeryd i Småland och används som ballastmaterial och jordförbättringsmedel och går då under namnet Vaggerydssyenit, kallas i folkmun för Taglarpsgrus eller Självätarsten. Tydliga exempel på detta kan man se i naturen vid Södra Duveled, norr om Skillingaryd. Anledningen till den stora vittringsbenägenheten är att den i princip saknar ”klistret” i form av mineralet kvarts eller grundämnet kisel som detta egentligen är.
Den gamla granen innehåller förmodligen intressanta insektlarver eller kanske de stora hästmyrorna. Detta faktum går inte den stora svarta spillkråkan, ”Dryócopus mártius”, förbi, för övrigt Europas största hackspett, kolsvart med röd hjässa, den spanar av skogen efter lämpliga träd, väl framme lyssnar den efter kryp- eller gnagljud och om så är fallet ger den sig med liv och lust på att bearbeta stammen med sin kraftiga näbb. Ingen i trädet går då säker vilket man tydligt kan se på de stora träflisorna som skvallrar om stor kraft i den sylvassa näbben. Jag sätter en krona på hästmyror, ur släktet ”Camponótus”, för de bygger ofta nere i stubbar och/eller i rötter.
I närheten av Skärsjön är skogens ålder relativt ung men trots detta håller den höga naturvärden. Vid tillfället för bilden hade jag strax innan stött såväl en tjädertupp, Tetrao urogallo”, som en liten järpe, ”Bonasa bonasa”. Tjädern bullrar iväg med ett kraftfullt uppflog medan den lilla släktingen järpen är mera tystlåten men låter ibland höra sin arttypiska kvittrande vissling. Allt är över på ett ögonblick men lämnar outplånliga spår av välbehag i minnet.
Tre kulvertledningar i form av tre grova cementrör, allt för att Ådalabäckens eller Ådalaåns lopp och den lilla grusvägen ska kunna bibehållas. De har med tiden blivit riktigt vackra allt eftersom naturen har övertagit de förfulande cementrören och täckt dem med diverse mossor, granar och lövsly. I anslutning till dessa rör sitter gärna den lilla strömstaren, ”Cinclus cinclus”. Här övervintrar den med hjälp av mängder med ”husmaskar”, det vill säga, sländlarver, som lever på åns bottnen . Upp >>
Däggdjur
Sekunderna innan jag tog bilden passerade ett vackert exemplar av skogsmård, ”Martes martes”, den orangefärgade strupfläcken lyste mot mig när den vände sitt ansikte mot mig och skärskådade mig som om den undrade vem jag var, i bakgrunden sjöng en kungsfågel, ”Regulus regulus”, och jag hade än en gång fått en naturupplevelse utöver det vanliga. I och för sig räcker den vackra och trolska skogsmiljön med de mossbelupna blocken väl som upplevelse, resten är bonus.
Kronhjortar, ”Cervus elaphus”, i hägnet öster om Marieholms samhälle. Den är vårt största hjortdjur näst efter älgen. Den har höga ben, långsmal kropp och en lång, slank hals. Handjuret, hjorten, har stora greniga hornkronor. Vuxna hjortar har en mankhöjd på 120-150 centimeter. Storvuxna hjortar kan väga 250 kilo medan hindarna ligger på cirka 130 kilo. Sommarpälsen är kort och övervägande rödbrun på kronviltet, med en ljust gulbeige "spegel". Vinterpälsen är längre och mer mörkt gråbrun. Hjorten ger generellt ett mörkare intryck är hinden. Den har vintertid en lång, raggig, manliknande päls i mörkare ton och en mörk lockig pannlugg samt en helt svart buk. Under brunsten ger de sig till känna genom att bröla med ett dovt, råmande läte. Kalven är rödbrun med vita fläckar fram till cirka två månaders ålder. Hjortens horn fälls från slutet av februari till början av mars. Nya horn anläggs under våren och sommaren och fejas i juli. Storlek och taggantal ökar successivt med hjortens ålder. Taggarna utvecklas fram till 6 års ålder, därefter blir hornuppsättningarna grövre – som grövst är de på 10-14 år gamla hjortar. I Sverige ser man sällan hjortar med större hornkronor än totalt 14 taggar.
På bilden ser vi både unga och gamla djur av kronhjort. Idag finns ett drygt femtontal bestånd av frilevande kronhjortar i Sverige. De flesta är koncentrerade till Syd- och Mellansverige, men några små bestånd finns i såväl Jämtland som Västerbotten och västra Dalarna. Det totala svenska kronhjortsbeståndet beräknades till cirka 4000 djur i början av 1990-talet. För 100 år sedan var kronhjorten i det närmaste utrotad i Sverige. Då fanns endast en spillra av den forna svenska stammen kvar i Skåne. Arbetet med artens bevarande tog fart i mitten av 1900-talet och med hjälp av utsättningar och rymningar från hägn har arten återetablerat sig. Bestånden i Dalarnas och Jämtlands län består dock troligen av invandrade djur från Norge. Den ursprungliga svenska kronhjorten ”Cervus elaphus elaphus”, är en så kallad nominatras, vilket innebär att den låg till grund för Linnés ursprungliga beskrivning av arten kronhjort. Därför anses den vara extra skyddsvärd. I så gott som alla bestånd utom det skånska har kronhjortarna annat ursprung eller inblandning av andra arter. Nominatrasen finns därför bara kvar i södra Skåne och står med på rödlistan över hotade arter, i kategorin "starkt hotad". I övriga Europa har kronhjorten en vid men fläckvis utbredning. Arten finns även i Asien och Nordamerika. Den nordamerikanska kronhjorten är dock en annan underart som kallas wapiti eller elk.
Upp >>  Naturinventeringar, inledning >> Startsida >>