Marieholmsskogens träd och örter

En annan av de stora rariteterna i området är den vackra orkidén knärot, ”Goodyera repens”, som vissa år växer relativt rikligt framför allt i de dramatiska branterna öster om Kacklesjön. Den är som alla orkidéer i vårt land fridlyst. Alla orkidéer tycks vara mykorrhizabildare, det vill säga, de lever i symbios med svampar vilkas hyfer hos orkidéerna lever inne i rötterna. Samexistensen etableras redan då fröna gror. Många orkidéer kan leva underjordiskt i flera år. Vissa arter saknar klorofyll och lever saprofytiskt, det vill säga, de lever på multnande organiskt material. Orkidéer lever under mycket skiftande ekologiska villkor, och många är känsliga för miljöförändringar.

En hel grupp med knärot som står på sin favoritplats, det vill säga i något fuktig miljö bland mossor, i detta fallet en vitmossa ”Sphagnim ssp.”, och blåbärsris. Räkna gärna själv men visst är det fler än 30 exemplar. Platsen är återigen sydväst om Kacklesjön inte långt från den lilla bron över Modalaån som är sjöns utlopp. Mossan som omger orkidéerna är i huvudsak den vanliga skogsmossan husmossa, ”Hylocomium splendens”.

Knärot, ”Goodyera repens”. De hos flertalet arter vackert färgade orkidéblommorna sitter ofta samlade i ax eller klase. Blommorna är nästan alltid tvåkönade. Hyllebladen bildar en kalk, som består av två tretaliga kransar. Den inre kransens mittersta blad är ofta större och försett med en sporre, som fungerar som nektargömme. Det undersittande fruktämnet vrider sig ofta ett halvt varv, varigenom det sporreförsedda kalkbladet kommer att sitta nedåtriktat; det kallas läppen. Ståndarna är sammansmälta med pistillens stift till en könspelare, gynostegium. Det finns oftast bara en ståndarknapp. Pistillens märke har ofta tre lober; en lob är delvis steril. Pollenkornen hänger vanligen samman i skaftade pollenklumpar, pollinier. Pollinationen är ofta starkt specialiserad med anpassningar mellan blomma och besökande insekt. Frukten är en kapsel med många mycket små frön.

Knäroten, ”Goodyera repens”, hade ett gott år 2005 då man hittade den lite varstans inom området där den tycks finna gott om lämpliga biotoper. I Sverige finns det cirka 50 arter orkidéer fördelade på 23 släkten och alla är fridlysta, dock är familjen orkidéer en av jordens artrikaste växtfamiljer med cirka 18000 arter fördelade på 800 släkten. Andra mer eller mindre vanliga orkidéarter som vi har i våra trakter är Jungfru Marie nycklar, Grönvit- och Vanlig nattviol, Ängsnycklar, Sankte Pers nycklar, Spindelblomster, Tvåblad, Kärrknipprot, Sumpnycklar, Brudsporre, Korallrot och Myggblomster.

De typiska bladen av knärot är lätta att känna igen då de har ett tydligt ljust nätmönster på ovansidan som ger dem ett marmorerat utseende vilket bilden visar. Ett annat bra tecken är blommornas doft av vanilj. Knäroten ser annars mycket speciell ut och den enda art som den möjligen kan förväxlas med är skruvaxet, ”Spiranthes spirali”, men den senare har inte en krypande jordstam och bildar inga mattor. Dess blomställning är dessutom tydligt spiralvriden.

Som ståndaktiga tennsoldater står de där i den lummiga mossan bland bladen av ekorrbäret. Här får de förhoppningsvis vara ifred och i lugn och ro blomma, pollineras och sätta frö, men skulle detta misslyckas kan de även sprida sig vegetativt med en krypande jordstam från bladrosetten. Växten som avses är naturligtvis knäroten. Första fynduppgiften i Sverige är från Uppland och publicerades år 1732. Artnamnet repens kommer av latinets repere (krypa), namnet betyder krypande och syftar på jordstammen. Det svenska namnet knärot kommer, enligt Nyman 1868, av "dess krypande och mer eller mindre knäkrökta rotstock".

Den lilla vackra grå ögontrösten, ”Euphrasia nemorosa”, växer ganska rikligt i vägkanterna utmed de små skogsbilvägarna inom området. Stanna till, böj dig ner och titta noggrant och du kommer att få se ett litet mästerverk i konsten att skapa en vacker blomma. Den tillhör familjen lejongapsväxter som är en av våra stora artrika familjer i Sveriges flora.

I Moskogen är det inte svårt att hitta den utan klorofyll märkliga saprofyten tallört, ”Monótropa hypopitys”, som ingår i familjen pyrolaväxter. Den är, såvitt man vet, helt knuten till tall och blommar under juli månad. Tallörten är en kärlväxt och påminner svagt om den rosafärgade vätterosen som är bunden till hassel och blommar under våren från april till slutet av maj, vissa år med sena vårar även en bit in i juni månad.

Saprofyt är en växt som livnär sig av dött organiskt material. Flertalet saprofyter är dock svampar, i andra hand bakterier, ingendera av dessa är dock växter i egentlig mening, vilka deltar i nedbrytningen av bland annat förna. Bland fanerogamer, blomväxterna saknas egentliga saprofyter, även om till exempel ett flertal arter orkidéer, pyrolaväxter och gentianaväxter ofta kallas så. Dessa lever i själva verket delvis eller tidvis som parasiter på mykorrhiza.

Skogens röda guld var detta år ganska rikligt förekommande och så här vackert ter det sig om man böjer sig ner och bara betraktar det genom kameraobjektivet.
Lingon, ”Vaccinum vitis-idaea”, är en art som är cirkumpolär och växer ofta i stora bestånd på näringsfattig hed- och skogsmark; kalavverkning av skog gynnar dess utveckling. Arten är allmän i hela Sverige utom i sydligaste Skåne och på Öland; den når i fjällen upp i mellanalpina bältet.

Så här vacker kan en svampangripen lingonplanta se ut efter det att svulstsvampen, ”Exobasidium vaccini”, har angripit blad och blommor. I folkmun kallas den för lingonsvulst. Men visst ser den mera ut som en exotisk blomma från någon avlägsen regnskogsmiljö.
Regnskog, ständigt grön skog i områden med en årsnederbörd av minst ca 1500 millimeter, ofta väsentligt mer, fördelad över minst 9–10 av årets månader, i våra trakter är årsmedelnederbörden cirka 750 millimeter. Egentlig regnskog eller tropisk regnskog finns enbart i tropikerna, men vissa tempererade områden med fuktiga västvindar under större delen av året sägs ha tempererad regnskog, till exempel på Nordamerikas nordvästra kust, i södra Chile och på Nya Zeeland. Tropisk regnskog finns framför allt i norra och centrala Sydamerika, östra Centralamerika, Västindien, Väst- och Centralafrika, östra Madagaskar, Sydöstasien, Nya Guinea med kringliggande öar samt nord östra Australien.

Lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”, lingonsvulst. Blad och skottspetsgaller av svulstsvampen ”Exobasidium vaccini”. Vanligast på bladen som blir skedformade, förtjockade och ovan röda. Undersidan först skär, senare med kritvitt svampöverdrag. Ibland förekommer svampen endast på bladfläckar på ej deformerade blad, mera sällan på blomknoppar eller i skottspetsar (se bilden), som då är förkortade och med hopande, förtjockande blad med vitt svampöverdrag på undersidan. Förekommer endast på lingon. Den är allmän och funnen i hela landet, dock mindre vanlig längst i norr och den förekommer ej på lika hög höjd i fjällen som värdväxten lingon.

Tranbär, ”Vaccínium oxýcoccus”, plockas bäst efter den första frosten då bären blir sötare efter det att de blivit frostnupna. Godare än lingon tycker många, hugget som stucket, tycker jag. Ett är i alla fall säkert det går mycket långsammare att plocka. Till vänster på bilden syns de typiska, långa revorna med de små bladen, blommorna liknar små miniatyrer av cyklamenblommor och är mycket vackra. Vitmossan på bilden till vänster heter praktvitmossa, ”Sphágnum magellánicum”, medan mossan till höger heter björnmossa, ”Polýtrichum commúne”.

Vackert som en tavla, igen. I den mjuka björnmossan, bland odon och vitmossa växer den vackra vildkallan eller missne som den numera heter, på latin är namnet ”Cálla palústris”, och i Nationalencyklopedin kan man läsa följande om den;
…”en art i familjen kallaväxter. Det är en flerårig, 30-40 cm hög ört med hjärtlika blad på tjocka skaft. De nakna, vanligen tvåkönade blommorna sitter i en mycket tät kolv, som omges av ett på insidan blänkande vitt, på utsidan grönaktigt hölsterblad. Frukten är ett rött bär. Arten, som är utbredd kring norra halvklotet, växer i skogskärr och på sanka sjöstränder. I Sverige är den tämligen allmän norrut till Ångermanland och mindre allmän norr därom till Norrbotten; den saknas på Gotland och i fjällen. Hela växten är giftig, men jordstammen har använts till nödmjöl; giftet bryts ned när jordstammen torkas.”

Bedövande vackert! Kacklesjöns utlopp i söder, den lilla Modalaån. Starrmader med flaskstarr och blåsstarr och vita näckrosor i vattnet. En plats att vila själ och ögon och att äta den medhavda matsäcken. I den hitre kanten växer den starkt väldoftande busken pors, ”Myrica gale”, en förr ofta använd brännvinskrydda. Under medeltiden omtalas pors i vin som läkemedel. Redan i äldre bronsålder användes pors till smaksättning av öl, att döma av analyserade ölrester ibland annat Egtvedgraven i Danmark. Även sedan humle blivit känd som ölkrydda fortsatte man att smaksätta öl med pors.

Granskogen kommer invandrande som en armé med tätt packade soldater och tar över våra, med tidigare generationers stora möda, framtagna öppna, odlingsbara marker. Granen kom invandrande från norr några årtusenden efter den senaste istidens slut och är fortfarande på vandring åt söder. Den naturliga sydgränsen går i södra Småland och all gran söder därom är planterad eller har på annat vis fått hjälp med sin etablering. Mulens marker är idag starkt hotade och alla arter som därtill hör är likaledes hotade, lägg därtill försurningsproblematiken och katastrofen är ett faktum.

Ytterligare en bild från Ådalabäcken eller Ådalaån några hundra meter norr om Kacklesjön och intrycket av Norrland känns väl inte mindre på den här bilden. Stränderna kantas ända ner till vattnet av klibbal, björk, pors och tuvtåtel vilket innebär att det inte är speciellt lättgånget men oerhört vackert och vilsamt att sätta sig ner på en sten och bara vara en liten stund, att lyssna på det forsande vattnet gör att man kan tillåta sig att vila både med kroppen och med själen.

En dokumentationsbild över ett område med en 20-25 årig trivialtallskog väster om Kacklesjön. Ett område som detta kan vara intressant att följa på sin väg mot naturskog även om detta ligger långt fram i tiden. Notera de kraftfulla uppslagen med gran i vägkanterna, ett resultat av en kraftfull fröbank i marken när ljusinsläpp och temperatur ökade i och med ett glesare trädbestånd, som resultat av den avverkning som skedde för ett par decennier sedan.

Upp >>

Naturinventeringar, inledning >>

Startsida >>

Marieholmsskogens träd och örter
En annan av de stora rariteterna i området är den vackra orkidén knärot, ”Goodyera repens”, som vissa år växer relativt rikligt framför allt i de dramatiska branterna öster om Kacklesjön. Den är som alla orkidéer i vårt land fridlyst. Alla orkidéer tycks vara mykorrhizabildare, det vill säga, de lever i symbios med svampar vilkas hyfer hos orkidéerna lever inne i rötterna. Samexistensen etableras redan då fröna gror. Många orkidéer kan leva underjordiskt i flera år. Vissa arter saknar klorofyll och lever saprofytiskt, det vill säga, de lever på multnande organiskt material. Orkidéer lever under mycket skiftande ekologiska villkor, och många är känsliga för miljöförändringar.
En hel grupp med knärot som står på sin favoritplats, det vill säga i något fuktig miljö bland mossor, i detta fallet en vitmossa ”Sphagnim ssp.”, och blåbärsris. Räkna gärna själv men visst är det fler än 30 exemplar. Platsen är återigen sydväst om Kacklesjön inte långt från den lilla bron över Modalaån som är sjöns utlopp. Mossan som omger orkidéerna är i huvudsak den vanliga skogsmossan husmossa, ”Hylocomium splendens”.
Knärot, ”Goodyera repens”. De hos flertalet arter vackert färgade orkidéblommorna sitter ofta samlade i ax eller klase. Blommorna är nästan alltid tvåkönade. Hyllebladen bildar en kalk, som består av två tretaliga kransar. Den inre kransens mittersta blad är ofta större och försett med en sporre, som fungerar som nektargömme. Det undersittande fruktämnet vrider sig ofta ett halvt varv, varigenom det sporreförsedda kalkbladet kommer att sitta nedåtriktat; det kallas läppen. Ståndarna är sammansmälta med pistillens stift till en könspelare, gynostegium. Det finns oftast bara en ståndarknapp. Pistillens märke har ofta tre lober; en lob är delvis steril. Pollenkornen hänger vanligen samman i skaftade pollenklumpar, pollinier. Pollinationen är ofta starkt specialiserad med anpassningar mellan blomma och besökande insekt. Frukten är en kapsel med många mycket små frön.
Knäroten, ”Goodyera repens”, hade ett gott år 2005 då man hittade den lite varstans inom området där den tycks finna gott om lämpliga biotoper. I Sverige finns det cirka 50 arter orkidéer fördelade på 23 släkten och alla är fridlysta, dock är familjen orkidéer en av jordens artrikaste växtfamiljer med cirka 18000 arter fördelade på 800 släkten. Andra mer eller mindre vanliga orkidéarter som vi har i våra trakter är Jungfru Marie nycklar, Grönvit- och Vanlig nattviol, Ängsnycklar, Sankte Pers nycklar, Spindelblomster, Tvåblad, Kärrknipprot, Sumpnycklar, Brudsporre, Korallrot och Myggblomster.
De typiska bladen av knärot är lätta att känna igen då de har ett tydligt ljust nätmönster på ovansidan som ger dem ett marmorerat utseende vilket bilden visar. Ett annat bra tecken är blommornas doft av vanilj. Knäroten ser annars mycket speciell ut och den enda art som den möjligen kan förväxlas med är skruvaxet, ”Spiranthes spirali”, men den senare har inte en krypande jordstam och bildar inga mattor. Dess blomställning är dessutom tydligt spiralvriden.
Som ståndaktiga tennsoldater står de där i den lummiga mossan bland bladen av ekorrbäret. Här får de förhoppningsvis vara ifred och i lugn och ro blomma, pollineras och sätta frö, men skulle detta misslyckas kan de även sprida sig vegetativt med en krypande jordstam från bladrosetten. Växten som avses är naturligtvis knäroten. Första fynduppgiften i Sverige är från Uppland och publicerades år 1732. Artnamnet repens kommer av latinets repere (krypa), namnet betyder krypande och syftar på jordstammen. Det svenska namnet knärot kommer, enligt Nyman 1868, av "dess krypande och mer eller mindre knäkrökta rotstock".
Den lilla vackra grå ögontrösten, ”Euphrasia nemorosa”, växer ganska rikligt i vägkanterna utmed de små skogsbilvägarna inom området. Stanna till, böj dig ner och titta noggrant och du kommer att få se ett litet mästerverk i konsten att skapa en vacker blomma. Den tillhör familjen lejongapsväxter som är en av våra stora artrika familjer i Sveriges flora.
I Moskogen är det inte svårt att hitta den utan klorofyll märkliga saprofyten tallört, ”Monótropa hypopitys”, som ingår i familjen pyrolaväxter. Den är, såvitt man vet, helt knuten till tall och blommar under juli månad. Tallörten är en kärlväxt och påminner svagt om den rosafärgade vätterosen som är bunden till hassel och blommar under våren från april till slutet av maj, vissa år med sena vårar även en bit in i juni månad. Saprofyt är en växt som livnär sig av dött organiskt material. Flertalet saprofyter är dock svampar, i andra hand bakterier, ingendera av dessa är dock växter i egentlig mening, vilka deltar i nedbrytningen av bland annat förna. Bland fanerogamer, blomväxterna saknas egentliga saprofyter, även om till exempel ett flertal arter orkidéer, pyrolaväxter och gentianaväxter ofta kallas så. Dessa lever i själva verket delvis eller tidvis som parasiter på mykorrhiza.
Skogens röda guld var detta år ganska rikligt förekommande och så här vackert ter det sig om man böjer sig ner och bara betraktar det genom kameraobjektivet. Lingon, ”Vaccinum vitis-idaea”, är en art som är cirkumpolär och växer ofta i stora bestånd på näringsfattig hed- och skogsmark; kalavverkning av skog gynnar dess utveckling. Arten är allmän i hela Sverige utom i sydligaste Skåne och på Öland; den når i fjällen upp i mellanalpina bältet.
Så här vacker kan en svampangripen lingonplanta se ut efter det att svulstsvampen, ”Exobasidium vaccini”, har angripit blad och blommor. I folkmun kallas den för lingonsvulst. Men visst ser den mera ut som en exotisk blomma från någon avlägsen regnskogsmiljö. Regnskog, ständigt grön skog i områden med en årsnederbörd av minst ca 1500 millimeter, ofta väsentligt mer, fördelad över minst 9–10 av årets månader, i våra trakter är årsmedelnederbörden cirka 750 millimeter. Egentlig regnskog eller tropisk regnskog finns enbart i tropikerna, men vissa tempererade områden med fuktiga västvindar under större delen av året sägs ha tempererad regnskog, till exempel på Nordamerikas nordvästra kust, i södra Chile och på Nya Zeeland. Tropisk regnskog finns framför allt i norra och centrala Sydamerika, östra Centralamerika, Västindien, Väst- och Centralafrika, östra Madagaskar, Sydöstasien, Nya Guinea med kringliggande öar samt nord östra Australien.
Lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”, lingonsvulst. Blad och skottspetsgaller av svulstsvampen ”Exobasidium vaccini”. Vanligast på bladen som blir skedformade, förtjockade och ovan röda. Undersidan först skär, senare med kritvitt svampöverdrag. Ibland förekommer svampen endast på bladfläckar på ej deformerade blad, mera sällan på blomknoppar eller i skottspetsar (se bilden), som då är förkortade och med hopande, förtjockande blad med vitt svampöverdrag på undersidan. Förekommer endast på lingon. Den är allmän och funnen i hela landet, dock mindre vanlig längst i norr och den förekommer ej på lika hög höjd i fjällen som värdväxten lingon.
Tranbär, ”Vaccínium oxýcoccus”, plockas bäst efter den första frosten då bären blir sötare efter det att de blivit frostnupna. Godare än lingon tycker många, hugget som stucket, tycker jag. Ett är i alla fall säkert det går mycket långsammare att plocka. Till vänster på bilden syns de typiska, långa revorna med de små bladen, blommorna liknar små miniatyrer av cyklamenblommor och är mycket vackra. Vitmossan på bilden till vänster heter praktvitmossa, ”Sphágnum magellánicum”, medan mossan till höger heter björnmossa, ”Polýtrichum commúne”.
Vackert som en tavla, igen. I den mjuka björnmossan, bland odon och vitmossa växer den vackra vildkallan eller missne som den numera heter, på latin är namnet ”Cálla palústris”, och i Nationalencyklopedin kan man läsa följande om den; …”en art i familjen kallaväxter. Det är en flerårig, 30-40 cm hög ört med hjärtlika blad på tjocka skaft. De nakna, vanligen tvåkönade blommorna sitter i en mycket tät kolv, som omges av ett på insidan blänkande vitt, på utsidan grönaktigt hölsterblad. Frukten är ett rött bär. Arten, som är utbredd kring norra halvklotet, växer i skogskärr och på sanka sjöstränder. I Sverige är den tämligen allmän norrut till Ångermanland och mindre allmän norr därom till Norrbotten; den saknas på Gotland och i fjällen. Hela växten är giftig, men jordstammen har använts till nödmjöl; giftet bryts ned när jordstammen torkas.”
Bedövande vackert! Kacklesjöns utlopp i söder, den lilla Modalaån. Starrmader med flaskstarr och blåsstarr och vita näckrosor i vattnet. En plats att vila själ och ögon och att äta den medhavda matsäcken. I den hitre kanten växer den starkt väldoftande busken pors, ”Myrica gale”, en förr ofta använd brännvinskrydda. Under medeltiden omtalas pors i vin som läkemedel. Redan i äldre bronsålder användes pors till smaksättning av öl, att döma av analyserade ölrester ibland annat Egtvedgraven i Danmark. Även sedan humle blivit känd som ölkrydda fortsatte man att smaksätta öl med pors.
Granskogen kommer invandrande som en armé med tätt packade soldater och tar över våra, med tidigare generationers stora möda, framtagna öppna, odlingsbara marker. Granen kom invandrande från norr några årtusenden efter den senaste istidens slut och är fortfarande på vandring åt söder. Den naturliga sydgränsen går i södra Småland och all gran söder därom är planterad eller har på annat vis fått hjälp med sin etablering. Mulens marker är idag starkt hotade och alla arter som därtill hör är likaledes hotade, lägg därtill försurningsproblematiken och katastrofen är ett faktum.
Ytterligare en bild från Ådalabäcken eller Ådalaån några hundra meter norr om Kacklesjön och intrycket av Norrland känns väl inte mindre på den här bilden. Stränderna kantas ända ner till vattnet av klibbal, björk, pors och tuvtåtel vilket innebär att det inte är speciellt lättgånget men oerhört vackert och vilsamt att sätta sig ner på en sten och bara vara en liten stund, att lyssna på det forsande vattnet gör att man kan tillåta sig att vila både med kroppen och med själen.
En dokumentationsbild över ett område med en 20-25 årig trivialtallskog väster om Kacklesjön. Ett område som detta kan vara intressant att följa på sin väg mot naturskog även om detta ligger långt fram i tiden. Notera de kraftfulla uppslagen med gran i vägkanterna, ett resultat av en kraftfull fröbank i marken när ljusinsläpp och temperatur ökade i och med ett glesare trädbestånd, som resultat av den avverkning som skedde för ett par decennier sedan.
Upp >> Naturinventeringar, inledning >> Startsida >>