Marieholmskanalens vatten och miljö   Erosion  |  Moln
Marieholmskanalen är som en vacker vattenallé där björk och klibbal ramar in kanalen. Känslan av att färdas i en tunnel av vatten och gröna blad är påtaglig och när man ser den mäktiga träboaseringen kan man inte låta bli att tänka på vilket arbete som låg bakom tillkomsten av denna transportled mellan Hillerstorps samhälle med dess järnvägsstation och bruket i Marieholm. Norra och södra delen av Marieholmskanalen sträcker sig mellan Marieholm och Hillerstorp och är en knapp mil lång. Den är utgrävd längs Skärvåns sträckning men passerar också sjöarna Mosjön och Flaten. Kanalen erbjuder fantastiska möjligheter till en äkta romantisk naturupplevelse och dess spännande kulturhistoria förgyller upplevelsen. Tillkomsten av kanalen eller kanalerna berodde på att Marieholms bruk hade ett på sin tid besvärligt transportläge. Vägarna var ofta oframkomliga och den närmaste utskeppningshamnen för brukets produkter var Jönköping. Resan dit tog upp till tre dagar med oxtransport vilket var en alldeles för lång tid. Sven A. Collén som vid denna tid var patron på bruket, erbjöds att järnvägen skulle dras till Marieholm men av någon okänd anledning tackade han nej till detta. Han lät istället gräva ut en kanal längs Skärvåns flöde och råvara till bruket och produkterna därifrån transporterades på en kanalpråm från 1910 till en bit in på 1940-talet ner till Hillerstorps samhälle där järnvägen väntade. Nötkreatur, av fornsvenskans nöt som är ett gemensamt germanskt ord med grundbetydelsen egendom, och fornsvenskans kreatur i betydelsen skapelse eller varelse. Dessa ord kommer i sin tur av latinets creatura som just betyder skapelse. Ko, tamko, nötboskap eller tamboskap är en art i hovdjursfamiljen slidhornsdjur, underfamiljen oxdjur. Arten anses ha uppkommit genom att människan domesticerat och förändrat uroxen så att den passade hennes behov. Uroxen var större och hade längre horn än den tidigast kända tamformen, och människan måste på kort tid ha fått fram en mindre och mer fridsam boskapstyp. Man delar vanligen in nötkreatur i tre grupper, långhorniga, korthorniga och sådana med puckel. Vad är det då för skillnad mellan en stut och en oxe? Jo, förvisso är både stut och oxe är kastrerade tjurar. När en tjurkalv ska födas upp till slakt kan man välja att kastrera den eller att inte göra det. I båda fallen klassificeras slaktkroppen som ungnöt. En stut är alltså ett ungt produktionsdjur. Ordet oxe används om dragdjur, och oxar är förmodligen äldre än stutar. Att sedan nötköttet tidigare benämndes oxkött och fortfarande heter så i till exempel oxrulader är lite förvirrande. En bonde kan säga att han ska se till sina stutar, aldrig sina oxar. Men man kan faktiskt säga både och. Man körde med oxar förr, men man körde också med stutar.
Här ser man hur illa den gamla boaseringen far av tidens tand och för höga vågor, svallvågor vilket gör att strandbrinken så sakta rasar ner och trycker, i sin tur, ner brädorna i vattnet. En försiktig genomförd och genomtänkt renovering av stora delar av denna är nödvändigt men förmodligen mycket svårt och kostsamt att genomföra. Stora delar av kanalen skulle dessutom behöva muddras för att säkerställa farbart vattendjup. Mudderverk kommer av medellågtyskans modder som betyder gyttja. Detta är en maskin som är avsedd för grävning, muddring, under vatten. Muddringens syfte kan vara att fördjupa farleder, kanaler och hamnar eller att utvinna material, till exempel för byggande av dammar. En av de enklaste anordningarna består av en hydraulisk grävmaskin på en pråm med skopan monterad på en förlängd grävarm. Den kan användas i grunt vatten, till exempel vid muddring i småbåtshamnar. Efter samma princip är större så kallad enskopsmudderverk konstruerade. Det finns även maskiner med skovlar monterade i en ändlös kedja för kontinuerlig grävning, så kallade paternosterverk, som passar bäst för omfattande grävarbeten i mjuka bottnar, särskilt lera. För större djup och för bottnar med grövre material används främst gripskopsmudderverk, som har en gripskopa hängande i vajrar, med käftar som kan öppnas och slutas hydrauliskt och gripa om stenblock. För sandbottnar förekommer sandsugare, som pumpar en blandning av vatten och sand upp till land eller till en pråm där vattnet avskiljs.
Ävjor, korvsjöar och meandrar eller kanske meanderbågar som det så fint heter nu för tiden. Kraften i det strömmande vattnet äter i yttersvängar och avlagrar i innesvängar vilket leder till att den stark svängande ån bryter igenom och rätar ut sin egen fåra. Det tar tid men tid är allt en å eller en kanal har. Meandrande flod eller å, flod med en naturligt utvecklad, kraftigt vindlande strömfåra, som i ideala fall har geometriskt regelbundna kurvor. Ofta definieras meandrande floder med att den vindlande strömfårans uppmätta längd skall vara minst 1,5 gånger längre än själva dalsträckan uppmätt som en rak linje. Det meandrande mönstret ger ett sätt att transportera vatten och sediment med minsta möjliga energiförlust, och det bildas främst i vattendrag med mycket svag lutning, låga halter bottentransporterade partiklar i förhållande till suspensionstransporterade partiklar och med finkorniga jordarter i flodbrinkarna. Centrifugalkraften orsakar höga strömhastigheter i yttersvängarna, dit erosionen koncentreras och en brant erosionsbrink bildas. I innersvängen är strömhastigheten låg. Där avlagras materialet och bygger upp en flackt lutande sidobank, meandernäset. Meanderbågarna kommer därigenom att långsamt förflyttas både sidledes och nedströms. Ibland sker kanalgenombrott tvärs över en båge, varvid en slinga snörs av från floden och bildar en korvsjö. Klarälven är Sveriges största och mest välundersökta meandrande vattendrag, men många av våra slättåar har vackra meanderlopp. Den högsta strömhastigheten ligger i meanderbågarnas ytterkurvor. I yttersvängen tvingas vattnets rörelse att ändra riktning och strömmen riktas mot den motsatta sidan nedströms. Den högre strömhastigheten resulterar i erosion av ytterbrinken. Genom erosionen kan avståndet mellan två meanderbågar minska, och ett kanalgenombrott kan ske tvärs över ett meandernäs. Den avsnörda delen förlorar sin genomströmning, vattnet blir stillastående och den isolerade meanderbågen blir en så kallad korvsjö.
Erosion
Här i den södra delen av Marieholmskanalen saknas träboaseringen på stora delar av sträckan mellan sjön Flaten och Hillerstorps samhälle. Detta beror till stor del på en alldeles för hög trafik med stora motorbåtar vars svallvågor sakta med säkert eroderat bort strandbrinkarna så att palissaden försvunnit ut i kanalen. En annan aspekt av detta är att många av de träd som står närmast vattnet är i begrepp att falla ut i kanalen även de. Erosion kommer av latinets erosio, för nötning och av erodo, för gnaga av, fräta sönder. Det är en nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris. Erosionen verkar tillsammans med andra exogena processer. Vittring, erosion, transport och avlagring bildar och utformar i samverkan med tektoniska rörelser i jordskorpan jordytans stora och små terrängformer. Erosionen har verkat i jordklotets olika naturmiljöer under hela den geologiska historien och fortsätter med sitt arbete. Man skiljer mellan naturlig erosion och av människan påverkad jorderosion som kan leda till markförstöring. Erosion och erosionskontroll studeras inom geovetenskap och teknik. Vattenerosionen sker dels i bäckar och floder, fluvial erosion, dels utanför vattendragens räckvidd i branta eller flacka sluttningar, sluttningserosion. Den fluviala erosionen av partiklar på en flodbädd börjar med finsand och silt redan vid en strömhastighet av 20 centimeter per sekund. Grövre och ibland även finkornigare partiklar är mer svåreroderade. Genom sluttningserosion mobiliseras och transporteras materialet vidare till floder, sjöar och hav och bildar på sin väg flodplan och deltan eller avsätts som bottensediment. Vattenerosionen på en hårt odlad eller betad jordsluttning ökar med intensiteten hos regnskurarna eller snösmältningen, med lutningen, med sluttningens längd och med jordtäckets känslighet för erosion. Den förstoras också av brist på vegetationsskydd. Dropperosion sker då regndroppar faller på naken jord, slår sönder små jordklumpar och skvätter undan partiklar, vilka tätar jordens porer och ökar vattnets avrinning på ytan. Därmed ökar den fortsatta erosionen, först i små rännilsfåror av några centimeters djup, så småningom kanske i flera meter djupa raviner. Alla dessa former av vattenerosion bidrar till varaktig markförstöring i områden med svagt vegetationsskydd till följd av torrt klimat eller överexploaterade marker.
En annan grupp av erosionsprocesser i sluttningar är snabba massrörelser som stenras, jordskred, slamströmmar och eroderande snölaviner. Studier av erosionens hastighet och former kan ske genom mätning av förlusterna av jord, vatten eller närsalter i erosionsparceller eller genom mätning av sedimenttransporten från naturliga avrinningsområden, med eller utan odling och betning. Erosionens effekt kan uttryckas i årlig förlust av jord i ton per hektar. Exempelvis har jordförluster på upp till 150 ton per hektar och per år uppmätts på utsatta åkermarker i Afrika. Floderosionen verkar antingen som sidoerosion i älvbrinkar och kanjonsidor, eller som djuperosion i älvfårans botten. De starkaste erosionseffekterna uppstår vid extrema vädersituationer med intensivt regn eller stark snösmältning och översvämning med något eller flera års mellanrum. Vinderosion sker främst som deflation, en process som lyfter upp lösa partiklar av sandkorns storlek eller finare material från markytan. Sand och siltpartiklar som transporteras av vinden tätt över marken kan blästra och erodera stenar, hällytor, trä och vegetation. Denna blästring kallas vindabrasion. På så sätt kan vindslipade stenar bildas. Dessa förekommer i såväl varma ökenmiljöer som i tundraklimat. Slipfasetter, åtskilda av skarpslipade kanter, bildas i olika bergarter. Vindsliprännor anger riktningen av den dominerande vinden vid slipningstillfällena. Deflationsytor på marken, utblåsningshål i sanddyner och översandade vegetationshorisonter är vittnesbörd om vinderosion. Långvarig utblåsning av vinderoderad silt och annat finmaterial avsätts som flygmo i vegetation eller på fuktiga ytor vid regn och snöfall. Jordarten lössjord, som når sin största tjocklek i Kinas lössplatåer med upp till 320 meter tjocka avlagringar, har bildats genom vinderosion och utblåsning av upptorkat slam från glaciärälvar i Asiens bergstrakter under kvartärtidens nedisningar. Vinderosion är i nutid en av människan mycket förstärkt markförstöringsprocess i torrområdena norr och söder om Sahara, i Centralasien, främst Kazakstan och i USA:s High Plains i Mellanvästern. Åtgärder mot vinderosion är bland annat plantering av läbälten av träd och buskar, beteskontroll och bandodling av gräs. Dessa metoder kom till allmän användning efter den så kallade Dust Bowl-katastrofen av torka, markförstöring och massutvandring från präriestaterna i USA på 1930-talet. Vågerosion, abrasion, sker vid öppna stränder, särskilt vid extrema stormar och högt vattenstånd. Vågorna kan då skära ut strandhak i strandbrinken. I sprucken berggrund bildas branta kustklintar med en allt bredare, flack kustplattform under vattenytan. Vid en del klintkuster står bergpelare som erosionsvittnen framför klinten. Ett exempel är Gotlands raukar. Sveriges kuster är endast utsatta för svag vågerosion i nutid till följd av landhöjningen och motståndskraftig berggrund som gnejs och granit. Ett undantag är Skåne som har flera kuststräckor med betydande skador av vågerosion. Den förstärks där genom en höjning av havsytan med ca 15 centimeter per 100 år vid sydkusten. Glacialerosion sker under rörlig glaciäris genom slipning och plockning. Block i isens bottenskikt slipar och framkallar isräfflor och plockningen bänder loss block från spruckna läsidor. Alla före detta nedisade områden, till exempel Skandinavien, präglas av glacialerosion och deposition. Glaciäris kan erodera och frakta morän också i motlut och kan därigenom bilda överfördjupade sjöbäcken och fjordar med mer än 1 000 meters djup innanför en mynningströskel. Glacialerosionen är däremot svag eller obetydlig på högplatåer, till exempel mellan fjordar och U-dalar i fjällen. Detta beror på långsam isrörelse och mycket kall is.
Det är en mycket tydlig skillnad mellan den östra sidans strandbrink, som ligger i en mer eller mindre orörd och stundtals lundliknande lövskog bestående av framför allt vårtbjörk, glasbjörk, klibbal, rönn samt en och annan tall och gran, och den västra sidans brink som ligger i anslutning till brukad åkermark med betande djur. Såväl flora som fauna skiljer sig åt med en mycket tydlig och pedagogisk gränslinje i form av kanalen. Detta gör att man på ett utmärkt sätt kan förklara skillnaden mellan till exempel skogens och jordbruksmarkens ekosystem vilket gör kanalen till en utmärkt plats för skolans utepedagogik i ett stort antal ämnen, endast fantasin hos läraren sätter gränserna. Att lära in ute blir här en tacksamt och förnämlig uppgift som skolorna borde praktisera mycket mera ofta.Pedagogik kommer från grekiskans paidagagikos, vilket betyder något som hör till uppfostran eller undervisning. Pedagogiken omfattar vetande och metoder som tillämpas i uppfostran och undervisning. Pedagogik har alltmer kommit att förknippas med lärarutbildning och ingår som ett särskilt ämne i denna. I modern tid har pedagogik blivit ett universitetsämne med egna forskningsinstitutioner. Den pedagogiska forskningen bedrivs inom hela utbildningsområdet, det vill säga skolan, högskolan och vuxenområdet.
Att vara turist på kanalen är spännande och roligt för människor i alla åldrar men glöm inte flytvästarna för även om vattnet inte är speciellt djupt är bottnen lös och lite dyig vilket gör att man kan sjunka ner och fastna hårt i det baksug som bildas runt ben, fötter och armar. När man kör med motor i kanalen måste man ta hänsyn till de svallvågor som bildas av propellern ety dessa skadar de känsliga strandbrinkarna och den ovärderliga träpalissaden. Kvicksand är sand som saknar stabilitet och därför inte kan bära en belastning, varför föremål som hamnar på dess yta snabbt sjunker ned. Kvicksand förekommer vanligtvis där tillgången på väl rundade sandkorn är god, till exempel vid havsstränder, flod- och kanalmynningar, och där grundvatten dessutom strömmar upp underifrån. Sanden blir då vattenmättad och halvflytande varvid friktionskrafterna blir små och sanden förlorar sin bärighet. Ordet palissad kommer troligen av ordet palis för påle eller pålverk vilket i sin tur kommer av latinets palus för påle eller stolpe och är benämning på en äldre typ av förskansning eller stormhinder. En palissad bestod mestadels av i marken tätt nedslagna eller nedgrävda pålar, vanligen spetsade upptill. Palissader förekom även i gravar, oftast resta i gravbottnen, ibland satta i gravkanterna och då kallade för vallnålar. I den romerska legionärens burna fältpackning ingick, i varje fall under äldre kejsartid, en påle avsedd för den palissad som restes till skydd för lägret. Kejsartid är i romersk kronologi benämning på tiden mellan 27 före Kristus, då Octavianus erhöll benämningen Imperator Caesar Augustus, och 476 efter Kristus, då Romulus Augustulus som det västromerska rikets siste kejsare fördrevs från Rom.
Moln
När man i sakta mak tar sig nedför Marieholmskanalen kan man inte låta bli att beskåda himmelen men sommarens vackra moln och fåglar som stilfullt bemästrar lufthavens vindar. Ormvråk, bivråk, sparvhök, duvhök och brun kärrhök var rovfåglar som jag noterade mot den vackert blå Marieholmskanalshimmeln. Cirrus eller fjädermoln är höga moln och består helt av iskristaller. Cirrus har formen av trådar, strimmor eller diffusa vita flak. Sådana moln kan vara förebud om ett annalkande frontsystem och följs då av tätnande molntäcke och nederbörd. Cirrostratus eller slöjmoln, är ett tunt jämnt molnskikt som solen eller månen lyser igenom. De kommer ofta som förebud om ett frontsystem som närmar sig. Molnet består helt av iskristaller, vilka kan bryta solljuset och ibland ge upphov till ljusfenomen, även kallade halofenomen. Cirrocumulus eller makrillmoln är flak av moln vilka består av molnelement i form av runda celler eller rullar. Altostratus eller skiktmoln, består både av vattendroppar och iskristaller och är ett jämnt molntäcke, ofta utan synlig struktur. Det förekommer i samband med fronter och längst från fronten är molntäcket så tunt att solen eller månen lyser igenom. Nimbostratus eller regnmoln innehåller i lägre delen vattendroppar och i övre delen också iskristaller. Dessa förekommer liksom altostratus vid fronter och ger nederbörd som når jordytan. Altocumulus eller böljemoln, består nästan alltid helt av vattendroppar och kan ha mycket varierande utseende. Cumulus eller stackmoln påminner om blomkålshuvuden med plana undersidor och konturerna är skarpa, vilket beror på att molnet helt består av vattendroppar och kallas vackertvädersmoln. Över land är de vanligast på sommaren då marken värmts upp av solstrålningen. Ibland kan sönderblåsta cumulus synas som mörka trasor dessa cumulus brukar då kallas dåligtvädersmoln. Cumulonimbus eller bymoln, är moln som vuxit sig tillräckligt mäktiga för att ge nederbörd. De sträcker sig då flera kilometer upp i atmosfären. Stratocumulus eller valkmoln, är ett moln bestående av vattendroppar, vilket bildas då vindar är begränsad till ett tunt skikt vilket gör att molnen breder då ut sig horisontellt. Stratus eller dimmoln, är ett jämngrått molntäcke utan några konturer vilket består av vattendroppar. Det skiljer sig från dimma genom att det inte når marken, kallas ibland för soldis.
Upp >> Naturinventering, inledning >> Startsida >>